Att släppa gammalt groll. Släppa allra senast då det inte går att göra något åt saken, när döden liksom kommit emot. Men jag kan inte släppa det. Jag tänker på det oproportionerligt mycket. Varje dag, flera gånger om dagen. Grollet växer i huvudet så att inga andra känslor kan finnas där, kommer ihåg saker som sagts i telefonsamtal på födelsedagar, på gången då jag gick upp till huset för att låna en konservöppnare. Det gör att jag känner mig kall och känslolös. Det skrämmer mig, jag skäms över det. Försöker tänka att det här också är känslor, och ett sätt att bearbeta.
Sedan, att stanna när ögon möts. En gång, sedan en gång till, och sen så många gånger att jag känner att jag blir uttittad. Jag ser på de som sitter till höger, de som sitter till vänster, tittar ner i det välbekanta bruna fredagsbordet, lyfter huvudet och tittar mot väggen, upp mot de tjocka murriga fredagsgardinerna. Ute är det fortfarande ljust. Till sist känner jag att jag måste gå. Jag drar på mig rocken, halsduken, mössan, så snabbt. Innan jag egentligen förberett någon. Måste bara ut. Kan inte stanna, orkar inte med att någon jag inte känner kommer fram. Jag vet varifrån vi är bekanta. Det är stället som plötsligt gjort att det händer. Det är inget fel på det den här gången, inte alls. Jag orkar bara inte. Och det är helt okej. Egentligen hör väl de två ihop. Bara släppandet blir möjligt blir också stannandet okej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar