lite-före-tolv-bloggande

Eldar brinnar, och eldar släcks. Min rygg talar. Eller egentligen skriker den till mig: skärpning! Eller egentligen: vad håller du på med? Eller, den gnyr för den har kommit till stadiet då den inte längre orkar skrika, tala eller viska. Men annars är det bra. Annars är det okej. Jag skriver små lappar till mig själv och medan jag skriver hinner jag redan glömma vad jag egentligen skulle skriva på lappen. Det här skulle vara lugnet efter en storm. Det är det kanske också. Jag går omkring i bråte och försöker reda upp bland sönderrivna halva meningar, sorterar de skadade från de oskadade, de obesvarade mejlen från de som inte behöver ett svar. De svarade är väldigt få. Jag tänker att jag väl snart ska få tillbaka mitt sociala liv, mina lediga helger. Så att det också inkluderar annat än en (på riktigt och bokstavligt en endaste) öl på tisdagkväll då jag samtidigt tänker på vad jag måste hinna med följande dag, försöker vara närvarande samtidigt som jag tänker att jag måste hem innan butiken stänger för att jag måste köpa kattmat och mjölk till mig själv.