Den här fasen:
Jag kommer aldrig att doktorera. Jag är för korkad att doktorera. Jag är helt värdelös. Att jag envisas med att fortsätta är inte på grund av envishet eller uthållighet, utan för att jag är dumdristig. Sa jag redan att jag aldrig kommer att doktorera? Sa jag att det jag hittills gjort är bortkastat. Jag förstår inte hur jag någonsin kunde tro något annat. Jag kan inte ens formulera en fullständig mening. Jag har inte läst tillräckligt mycket teori. Jag har inte läst de rätta teoretikerna. Jag har inte förstått det jag läst. Och vad tror jag jag kommer aldrig att kunna skriva något annat heller. Borde söka annat jobb. Men annat jobb kommer jag inte heller att få. De ser att jag forskat i alla år, de kommer inte att vilja ha mig. Usel, omotiverande lärare är jag dessutom.
Det är där jag var i måndags.
It sucks.
4 kommentarer:
Vilka lögner du kommer med! Du är ju super.
Kanske inte super, men en bit mera super känner jag mig nog nu än i måndags. Ibland tror man att skrivkramp och tänkakramp aldrig ska gå om, men så gör den det i alla fall. Oftast då man efter flera veckors krampande äntligen erkänner krampen för andra.
Det är så jäkligt också att liksom veta att den där skrivkrampen kanske är nödvändig ibland, att man kanske faktiskt fastnar för att det är saker och ting som måste vila och få ta fart på nytt.
Egentligen borde man ha en lapp med exakt de orden upphängd bredvid datorn.
Frustrerande är känslan. Man tänker för snabbt, för mycket, för mycket som är halvt och ofullständigt att man inte kan skriva något alls av det man tänker.
Orolig borde man kanske vara om en större grej man skrev bara kom ut utan mindre vånda. Från första ord till sista. Då har det inte kanske funnits så mycket rum för tänkandet, övervägandet, spårval och reflekterande. Kramp kan vara bra. Kramp kan vara bra.
Skicka en kommentar