Det är bra med kriser. Kriser är bra. Kriser är inte egentligen inte kriser. Inte som när man pratar om sina kriser. Kriser borde endast sånt som är på riktigt stort och viktigt kallas. Det här är varken stort eller viktigt. Inte tillräckligt stort eller viktigt. Det här är inte världsproblem. Världsproblem är kriser. Det kommer bra saker från (sådana där små grejer som man ibland kallar) kriser. Man kommer vidare.
Jag skriver på teoridelen av avhandlingen. Jag skriver alltså är allt bra. Bra. Allt är bra. Bra, bra. Bättre än förra veckan och veckan innan dess. Men samtidigt som jag skriver har jag ett konstigt tryck över bröstkorgen. Som om jag inte kan andas djupt. Nej, det är inte fråga om som om, jag kan inte andas djupt. Jag försöker och de blir några ytliga andetag och de resulterar endast att jag känner mig yr. Trots att det egentligen känns bra att jag skriver. Det jag skriver känns också som helt okej text. Jag kan vara nöjd. Det är bara trycket över bröstkorgen och yrseln.
Ålderskris. Kan det vara det, tänker jag. Att jag om några veckor fyller 31. Eller lite höstgrejen som hänger kvar, som dök rätt upp på ytan idag, bokstavligen som ett brev på posten. Det där som envist hänger kvar, stressar. Eller människor som ringer med så konstiga idéer. Eller så är det kroppen. Att jag varit sjuk mer eller mindre hela hösten och vintern, med jämna mellanrum. Minst en ordentlig febervecka per månad sedan någon gång i augusti. Att jag känner mig (k)risig för att kroppen är trött och sjuk. Eller så blir min kropp trött och sjuk för att jag oroar mig för mycket. Som ägget och hönan, känns det som.
Jag borde kanske ha en födelsedagsfest. Eller en vårfest. Eller inflyttningsfest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar