familjesporten

Genast efter min livsförsta pingistävling som spelare istället för publik ringde jag min påriktigtpingisspelande bror. Pratade och redogjorde för varje lilla detalj och tror att jag knappt andades under hela samtalet. När jag var färdig fick jag ett meddelande av min mamma, hon som fick oss alla att spela och hon som insisterade att vi skulle ha ett riktigt pingisbord hemma hos oss när jag var runt nio år gammal, hon som spelat en del som tonåring. Hon undrade hur det gått. Jag pratade igen, nästan utan att andas. När jag berättat klart och lagt på luren ringde min pappa, han som har tävlingslicens, tränar tre gånger i veckan och är på-riktigt-sjuk om han missar en pingiskväll. Mamma hade vägrat berätta vad jag sagt, men sagt att han skulle ringa mig för att jag hade ärende. Så berättade jag för tredje gången, nästan utan att andas. Nu är jag nästan hes. Vi vann inte, men det gick bättre än mina förväntningar. Det var roligt.