att bli bättre utan träning

När jag gick i lågstadiet avskydde jag handarbetstimmarna. När jag gick i högstadiet var det inte bättre.

Med tanke på det var det rätt mystiskt att jag i högstadiet fick ett stipendium, för mina prestationer i handarbete. Jag hade ofta en rätt skinande och häftig vision över vilka klädesplagg jag skulle sy. Men alltid slutade det på samma sätt. Jag blev frustrerad. Jag skakade av ilska. Jag satt främst och sprättade upp sömmar. Jag tog hem det halvfärdiga plagget, fick hjälp av min mamma, och tog tillbaka det till skolan. Jag fuskade.

Det konstiga slutar inte här. Det konstiga är att jag råkade nämna för en månad sedan att jag önskar mig en symaskin. Jag fick en symaskin.

Det konstiga är att jag idag använde fem timmar till att sy om en loppisfyndad herrskorta till en kjol. Den blev klar. Jag skakade inte av ilska. Jag blev lite frustrerad. Jag sprättade bara lite. Jag improviserade till och med. Nu efteråt (när jag ännu borde stryka själva tyget och sömmarna) känns det som om jag höll andad alla fem timmar. Men ja, verkar som om jag blivit bättre på att sy när jag inte gjort det på tiotals år.

Före och efter. Här hittade jag idén.