Förlåt

Jag har varit allt för upptagen den här veckan med att tänka att jag borde skriva klart.
Den där texten.

Den där förbannade jävla texten som ska vara mellan 22000 och 27000 tecken inklusive blanksteg. Bra gick det, tyckte jag. Det var när jag skummade igenom vad jag skrivit hittills. Att skicka in den för en första granskning på tisdag ska nog inte vara något problem, tänkte jag. Några tecken till och så skulle det vara klart. Idag är det fredagkväll och jag läste igenom texten en gång till. Jag har gjort allt fel. Jag är korkad i mina teoretiska resonemang. Ja, egentligen finns det inget teoretiskt resonemang över huvud taget. Jag har analysera helt annat material än vad planen var. Planen går inte att ändra.

Och jag behöver den där första granskningen. Jag behöver folk som läser och kommenterar. Och helt galet är det att tänka att jag senast igår lugnade en kollega som var orolig över att skicka in något halvfärdigt till ett seminarium. Det är då ett seminarium är som bäst, sa jag. Då man som skribent har mest nytta av ett seminarium, sa jag. Ingen förväntar sig en helt färdig text, tillade jag.

Idag är det fredagkväll. Jag byggde upp en panik i maggropen för en halvtimme sedan när jag insåg uselheten i min egen text. Panikskrev tre rader som behandlade det jag egentligen skulle skriva om.

Det är fredagkväll och förmodligen sysslar jag med en konstruktion av ett doktorandliv. Om man inte känner så här är man ingen doktorand. Jag måste känna så här. Det lugnar jag mig själv med. Så är det, eller så är jag helt enkelt bara lat. För nu ska jag hem. Oberoende av tisdagsdeadline eller inte.