31 januari 2009
Oh my.
Man får alla möjliga idéer när man sitter på en båt i 11 timmar.
Som att man borde ordna ett evenemang. Ett evenemang där paintball och litteratur kombineras. Hur, är fortfarande lite luddigt, men vi är iaf redan två deltagare.
Som att det är dags att ta itu med den där mindre kiva aspekten i ens liv. Så jag trycker på knappen. Och helt ny är väl inte försöket. Förra gången avslutades det med att jag satt i en främmande bil som körde in på en väldigt främmande egnahemshusgård, med en rätt främmande typ bredvid mig som sa "Ja, det var här jag växte upp", följt av en tystnad och "Ja, huset har väl fem eller sex rum", medan jag själv inte fick fram annat än "Jaha" och egentligen inte kunde tänka annat än "Säg inte att jag ska träffa din mamma nu. Säg inte att jag ska träffa din mamma nu".
Som att man borde ordna ett evenemang. Ett evenemang där paintball och litteratur kombineras. Hur, är fortfarande lite luddigt, men vi är iaf redan två deltagare.
Som att det är dags att ta itu med den där mindre kiva aspekten i ens liv. Så jag trycker på knappen. Och helt ny är väl inte försöket. Förra gången avslutades det med att jag satt i en främmande bil som körde in på en väldigt främmande egnahemshusgård, med en rätt främmande typ bredvid mig som sa "Ja, det var här jag växte upp", följt av en tystnad och "Ja, huset har väl fem eller sex rum", medan jag själv inte fick fram annat än "Jaha" och egentligen inte kunde tänka annat än "Säg inte att jag ska träffa din mamma nu. Säg inte att jag ska träffa din mamma nu".
30 januari 2009
det meningsfulla
Nej, det är inte så farligt. Mina verkligheter är febrig och mindre febrig. Jag har en seg flunssa som vägrar släppa taget helt enkelt. Ibland försvinner den helt, men mest vacklar den där strax ovanför 37,5 och ibland är jag tvungen att ligga ner någon dag för att ta igen mig när den tillfälligt stigit ytterligare.Tillbaka till föreläsningsplanering. Vad annars.
28 januari 2009
vilka fritidsintressen var det du sa att jag en gång i tiden hade?
Jag gillar mitt jobb. Jag gillar alla mina jobb.
Och kanske är jag morgonmänniska trots allt. Satt på jobbet redan innan sju i morse. Kvar sitter jag efter ett par timmar i föreläsningssalen. Och jag som brukar vakna idealiskt runt nio. Krångla mig upp och känna mig degig vid skrivbordet. Nu har jag fått massor gjort och fortfarande känns det som om jag kunde sitta här några timmar.
Och kanske är jag morgonmänniska trots allt. Satt på jobbet redan innan sju i morse. Kvar sitter jag efter ett par timmar i föreläsningssalen. Och jag som brukar vakna idealiskt runt nio. Krångla mig upp och känna mig degig vid skrivbordet. Nu har jag fått massor gjort och fortfarande känns det som om jag kunde sitta här några timmar.
27 januari 2009
Någonstans där högt uppe ser jag vattenytan
Dilemma efter en intensiv arbetsdag:
Skall jag nu sova några timmar för att sent ikväll orka gå till skrivbord nr 1 för x antal timmar sistaminuten jobb och sedan gå tillbaka hem för några timmars nattsömn eller ska jag ta en nattsömn från och med nu och stiga upp hiskeligt tidigt för att förbereda det sistaminuten jobb som finns inför morgonens föreläsning?
När jag tackade ja till att undervisa i tre kurser samtidigt, trodde jag att jag "endast" skulle ha forskning och undervisning. Sedan dök skrivbord nr. 2 upp.
Det är snart mars, det är snart mars, det är snart mars.
Skall jag nu sova några timmar för att sent ikväll orka gå till skrivbord nr 1 för x antal timmar sistaminuten jobb och sedan gå tillbaka hem för några timmars nattsömn eller ska jag ta en nattsömn från och med nu och stiga upp hiskeligt tidigt för att förbereda det sistaminuten jobb som finns inför morgonens föreläsning?
När jag tackade ja till att undervisa i tre kurser samtidigt, trodde jag att jag "endast" skulle ha forskning och undervisning. Sedan dök skrivbord nr. 2 upp.
Det är snart mars, det är snart mars, det är snart mars.
26 januari 2009
en sådan där måndag
Jag har ignorerat febertermometern och knapprat coldrex.
Jag har blivit Spotified.
Jag har skickat ett mejl.
Jag har föreläst två timmar och blivit väldigt trött.
Jag har rusat iväg till skrivbord nr 1 och blivit andfådd.
Jag har promenerat raskt till skrivbord nr 2 och blivit än mer andfådd.
Jag har skickat fem mejl.
Jag har ätit jobblunch och känt mig zombietrött.
Jag har gått tillbaka till skrivbord nr 1 för att göra restjobb.
Jag har skrivit några mejl till.
Jag har insett att klockan är sex på kvällen och att jag fortfarande sitter vid skrivbord nr 1.
Jag har gått till Stockmann för att köpa champangetryffel.
Jag har gått förbi en klädaffär och sett ett snyggt klädesplagg.
Jag har gått in i affären och kommit ut två minuter senare med klädesplagget oprovat.
Jag har tagit bussen hem.
Jag har konstaterat att klädesplagget passade utmärkt.
Jag har gått hem för att duscha och byta kläder.
Jag har tagit en coldrex till.
Jag har gått hem till J. Han hade fixat middag. Han hade också blivit spotified.
Jag har blivit ännu tröttare i en allt för bekväm svart lädersoffa.
Jag har blivit avundsjuk på personer med soffutrymme i sin lägenhet.
Jag har känt mig omåttligt trött.
Jag har fått skjuts hem i en BMW som sladdade yrkisstyle längs min gata.
Jag har sagt "Hur kommer man ut från den här bilen".
Jag har fått som svar "Man använder dörrhandtaget".
Jag har packat inför Helsingforsjobbgrejsresa.
Jag har ställt alarm på mobiltelefon 1
Jag har ställt alarm på mobiltelefon 2.
Jag har bokat in en träff på msn.
Jag har förundrats över att det gått så långt att jag verkligen är tvungen att boka in tid för msn.
Jag har blivit Spotified.
Jag har skickat ett mejl.
Jag har föreläst två timmar och blivit väldigt trött.
Jag har rusat iväg till skrivbord nr 1 och blivit andfådd.
Jag har promenerat raskt till skrivbord nr 2 och blivit än mer andfådd.
Jag har skickat fem mejl.
Jag har ätit jobblunch och känt mig zombietrött.
Jag har gått tillbaka till skrivbord nr 1 för att göra restjobb.
Jag har skrivit några mejl till.
Jag har insett att klockan är sex på kvällen och att jag fortfarande sitter vid skrivbord nr 1.
Jag har gått till Stockmann för att köpa champangetryffel.
Jag har gått förbi en klädaffär och sett ett snyggt klädesplagg.
Jag har gått in i affären och kommit ut två minuter senare med klädesplagget oprovat.
Jag har tagit bussen hem.
Jag har konstaterat att klädesplagget passade utmärkt.
Jag har gått hem för att duscha och byta kläder.
Jag har tagit en coldrex till.
Jag har gått hem till J. Han hade fixat middag. Han hade också blivit spotified.
Jag har blivit ännu tröttare i en allt för bekväm svart lädersoffa.
Jag har blivit avundsjuk på personer med soffutrymme i sin lägenhet.
Jag har känt mig omåttligt trött.
Jag har fått skjuts hem i en BMW som sladdade yrkisstyle längs min gata.
Jag har sagt "Hur kommer man ut från den här bilen".
Jag har fått som svar "Man använder dörrhandtaget".
Jag har packat inför Helsingforsjobbgrejsresa.
Jag har ställt alarm på mobiltelefon 1
Jag har ställt alarm på mobiltelefon 2.
Jag har bokat in en träff på msn.
Jag har förundrats över att det gått så långt att jag verkligen är tvungen att boka in tid för msn.
25 januari 2009
smällar man får ta (eller sjukdomsinlägg femhundraelva)
Igår ny frisyr och hårfärg, restaurangmat och krogbesök med goda vänner, snorlös och feberlös.
Idag inte lika feberlös.
Idag inte lika feberlös.
23 januari 2009
22 januari 2009
lägesrapport
Jag vaknade och kände mig relativt pigg. Bäddade sängen och blev andfådd. Lade mig ner för att vila lite innan jag skulle orka klä på mig för att sedan gå till jobbet.
Jag ligger fortfarande i sängen.
Och näsduksberget bara växer.
Jag ligger fortfarande i sängen.
Och näsduksberget bara växer.
21 januari 2009
Dag 8
Dag 1: ont i halsen.
Dag 2: ont i halsen.
Dag 3: hes.
Dag 4: hes.
Dag 5: hosta.
Dag 6: hosta och ett telefonsamtal som avslutas "Nå, iaf har jag inte blivit snorig eller fått feber den här gången."
Dag 7: snor och trötthet.
Dag 8: feber, trötthet och snor
Sidoeffekt 1: sömn, vakna, film, sömn, vakna, somna mitt i film, vakna, somna efter tjugo minuter film, vakna, film, sömn, film
Sidoreffekt 2: Rekordantal filmer sedda under en månad
Sidoeffekt 3: Släpa efter i jobb och socialt liv.
Sidoeffekt 4: Jobba som en galning och stanna lite försent på fester när man har en friskhetsperiod.
Tidsplan: två gånger i månaden, företrädesvis både december och januari.
Dag 2: ont i halsen.
Dag 3: hes.
Dag 4: hes.
Dag 5: hosta.
Dag 6: hosta och ett telefonsamtal som avslutas "Nå, iaf har jag inte blivit snorig eller fått feber den här gången."
Dag 7: snor och trötthet.
Dag 8: feber, trötthet och snor
Sidoeffekt 1: sömn, vakna, film, sömn, vakna, somna mitt i film, vakna, somna efter tjugo minuter film, vakna, film, sömn, film
Sidoreffekt 2: Rekordantal filmer sedda under en månad
Sidoeffekt 3: Släpa efter i jobb och socialt liv.
Sidoeffekt 4: Jobba som en galning och stanna lite försent på fester när man har en friskhetsperiod.
Tidsplan: två gånger i månaden, företrädesvis både december och januari.
19 januari 2009
18 januari 2009
saker man kan göra en lördagsnatt
Man skall aldrig yppa att man tycker om att åka tåg. Jag vet.
Jag är uppväxt vid tågrälsen. Uppväxt i en stad där järnvägen är livsviktig. Med en farfar som jobbat med rälsunderhåll. Jag uppväxte rätt långt en bilfri barndom. Min barndom var tåg. När jag en varm sommardag går genom staden älskar jag doften av järnvägsrälsen. Det är som att vara hemma. Det är trygghet.
Det sagt, kan jag nu säga att jag varit med om the tågresa från hell. Eller kanske det är det att tågresan innehöll väldigt lite tåg. Mellan Vasa och Laihia (en resa som borde ta femton minuter) stannar vi. Den som brukar åka tåg vet att det inte är något konstigt. Man stannar ibland och utanför fönstret ser man träd bredvid träd (om man inte råkar stanna i en tunnel eller bredvid en åker). Så står man stilla och efter några minuter meddelar konduktören att vi väntar på mötande tåg (förutsatt att det meddelas något överhuvudtaget).
Igår dröjde det fem minuter, inget meddelande. Några minuter till, fortfarande tyst. Slutligen prasslar det till "Lokföraren undersöker loket". Jaha. Några minuter till. "Lokföraren har meddelat att loket är obrukbart" och någonstans efter ordet aerohydro tappar konduktören mig. Några minuter senare får vi veta att vi väntar på hjälplok. De vet inte hur vi kan ta oss från Laihia till Seinäjoki. Eventuellt buss, eventuellt snigelfart med hjälplok. Det är i det här skedet jag tänker att jag borde vara kursdeltagare istället för föreläsare i kursen som ordnas just nu. Jag kunde fylla sida upp och sida ner av iakttagelser av människors andvändning av mobiltelefonen i loggboken . Jag var inte den enda som tog fram telefonen om man säger så. Hjälploket kom och vi åkte till Laihia (bara en och en halv timme försenad), och vidare till Seinäjoki.
I Seinäjoki fick vi byta till en buss. Ingen av passagerarna visar ilska, vilket jag är tacksam över. Hellre sjuk humor än någon som står och skriker av ilska. Busschauffören hade också humor. Välkomna oss så hjärtligt och meddelade att han inte visste när vi är framme i Tammerfors. "Kanske om två timmar, kanske om tre", jag skrattade tills jag insåg att han var allvarlig. Samma resa med tåg skulle ha tagit en timme. Så vad tänker man då under en sådan tågresa (förutom "hemsk musik" eftersom chauffören envisas med att spela en radiokanal med "greatest hits". MC Hammer följt av Michael Jackson osv)? Fattas bara att vi krockar eller kör i diket nu. Och ja, det tar närmare tre timmar att köra från Seinäjoki till Tammerfors. Tro mig.
Från Tammerfors hade tåget till Åbo gått för längesen. Jag lovades en taxi. Men blev lite problematiskt när personalen redan gått hem från kontoret som jag blev hänvisad till att ringa på. Hittade slutligen en snäll konduktör som kunde släppa in mig i kontoret för att värma mig medan han ringde några samtal. Han hittade en taxichaufför som ville köra hem mig mitt i natten. Och vad tänker man då när man sitter i taxin? Fattas bara att vi krockar eller kör i diket nu. Hem kom jag. Klockan var två på natten och jag var tre timmar försenad. Trött efter jobbdag, trött efter resa.
Jag tycker om att åka tåg när det fungerar.
Jag är uppväxt vid tågrälsen. Uppväxt i en stad där järnvägen är livsviktig. Med en farfar som jobbat med rälsunderhåll. Jag uppväxte rätt långt en bilfri barndom. Min barndom var tåg. När jag en varm sommardag går genom staden älskar jag doften av järnvägsrälsen. Det är som att vara hemma. Det är trygghet.
Det sagt, kan jag nu säga att jag varit med om the tågresa från hell. Eller kanske det är det att tågresan innehöll väldigt lite tåg. Mellan Vasa och Laihia (en resa som borde ta femton minuter) stannar vi. Den som brukar åka tåg vet att det inte är något konstigt. Man stannar ibland och utanför fönstret ser man träd bredvid träd (om man inte råkar stanna i en tunnel eller bredvid en åker). Så står man stilla och efter några minuter meddelar konduktören att vi väntar på mötande tåg (förutsatt att det meddelas något överhuvudtaget).
Igår dröjde det fem minuter, inget meddelande. Några minuter till, fortfarande tyst. Slutligen prasslar det till "Lokföraren undersöker loket". Jaha. Några minuter till. "Lokföraren har meddelat att loket är obrukbart" och någonstans efter ordet aerohydro tappar konduktören mig. Några minuter senare får vi veta att vi väntar på hjälplok. De vet inte hur vi kan ta oss från Laihia till Seinäjoki. Eventuellt buss, eventuellt snigelfart med hjälplok. Det är i det här skedet jag tänker att jag borde vara kursdeltagare istället för föreläsare i kursen som ordnas just nu. Jag kunde fylla sida upp och sida ner av iakttagelser av människors andvändning av mobiltelefonen i loggboken . Jag var inte den enda som tog fram telefonen om man säger så. Hjälploket kom och vi åkte till Laihia (bara en och en halv timme försenad), och vidare till Seinäjoki.
I Seinäjoki fick vi byta till en buss. Ingen av passagerarna visar ilska, vilket jag är tacksam över. Hellre sjuk humor än någon som står och skriker av ilska. Busschauffören hade också humor. Välkomna oss så hjärtligt och meddelade att han inte visste när vi är framme i Tammerfors. "Kanske om två timmar, kanske om tre", jag skrattade tills jag insåg att han var allvarlig. Samma resa med tåg skulle ha tagit en timme. Så vad tänker man då under en sådan tågresa (förutom "hemsk musik" eftersom chauffören envisas med att spela en radiokanal med "greatest hits". MC Hammer följt av Michael Jackson osv)? Fattas bara att vi krockar eller kör i diket nu. Och ja, det tar närmare tre timmar att köra från Seinäjoki till Tammerfors. Tro mig.
Från Tammerfors hade tåget till Åbo gått för längesen. Jag lovades en taxi. Men blev lite problematiskt när personalen redan gått hem från kontoret som jag blev hänvisad till att ringa på. Hittade slutligen en snäll konduktör som kunde släppa in mig i kontoret för att värma mig medan han ringde några samtal. Han hittade en taxichaufför som ville köra hem mig mitt i natten. Och vad tänker man då när man sitter i taxin? Fattas bara att vi krockar eller kör i diket nu. Hem kom jag. Klockan var två på natten och jag var tre timmar försenad. Trött efter jobbdag, trött efter resa.
Jag tycker om att åka tåg när det fungerar.
17 januari 2009
15 januari 2009
I'm on a roll!
Jag jobbar vissa dagar på ena jobbet och andra dagar på andra jobbet. Och däremellan föreläser jag. Det är så jag vill ha det. Sånt jag tycker om. Byta skrivbord (och jobb) mitt på dagen gör ingen glad (det har jag också provat).
Igår satt jag vid skrivbord I och kände att nu måste jag ge järnet, nu ska jag prestera, inte förlora tid. Det är nu det gäller (ja, förutom den korta eftermiddagssvackan jag hade runt klockan tre). Nu jag ska göra det ena och det andra om jag skall ha någon chans att få det gjort den här veckan.
Idag sitter jag vid skrivbord II (det föreläsandet egentligen inte ingår) och inser att jag realiserar de egenskaper jag pratade om under arbetsintervjun. Spontanitet, impulsivitet, flexibilitet, orädsla. Plötslig jobbresa till Vasa för att vara där från lördagmorgon och lyssna på föredrag. Ok! Telefonsamtal: "Sjukdomsfall, kan du hoppa in, prata 30 minuter om blablabla". Ok! Några timmar senare, research och föredraget färdigskrivet. Ok!
Det är tur att jag gillar att åka tåg.
Igår satt jag vid skrivbord I och kände att nu måste jag ge järnet, nu ska jag prestera, inte förlora tid. Det är nu det gäller (ja, förutom den korta eftermiddagssvackan jag hade runt klockan tre). Nu jag ska göra det ena och det andra om jag skall ha någon chans att få det gjort den här veckan.
Idag sitter jag vid skrivbord II (det föreläsandet egentligen inte ingår) och inser att jag realiserar de egenskaper jag pratade om under arbetsintervjun. Spontanitet, impulsivitet, flexibilitet, orädsla. Plötslig jobbresa till Vasa för att vara där från lördagmorgon och lyssna på föredrag. Ok! Telefonsamtal: "Sjukdomsfall, kan du hoppa in, prata 30 minuter om blablabla". Ok! Några timmar senare, research och föredraget färdigskrivet. Ok!
Det är tur att jag gillar att åka tåg.
14 januari 2009
inlägg i serien: just nu kunde jag skriva färdigt föreläsningsmanus I
Därtill: en vatten flaska, en flaska balanserande, vitaminiserande fiberdryck, en penna här, en penna där, lip conditioner I, lip conditioner II, två hålstansar, två nitstansar, en mobiltelefon, en fungerande bordstelefon, en ickekopplad bordstelefon, en banan, en nyckelknippe, post, kuvert, frimärken, en bokhög för kurs I, en bokhög för kurs II, en kalender, ett paraply, en samling udda miniatyrfigurer (ett stycke Spongebob i plast, en mörkhyad ängel i keramik, en katt av trä, ett och annat viktigt tappa-inte-bort kvitto.
Jag flyttade in i mitten av december. Efter det hade jag ett långt jullov. Nu är jag tillbaka.
13 januari 2009
11 januari 2009
jobbstart
A presenterar mig för B: Det här är Lotta. Vår blivande bästis.
Vid tillfället tyckte jag att det lät lite konstigt, något dygn senare blev jag inbjuden till pojkarnas pokerkväll och ytterligare något dygn senare dansade vi bugg mitt i natten.
Det har varit några riktigt galna dagar. Galet intensiva. Galet roliga. Galet sömnlösa. Galet långa. Galet uttröttande. Galet speedade. Galet tokiga. Galna och intressanta. Galet motiverad till också de seriösa arbetsuppgifterna. Jag tror inte längre att jag kommer att trivas på nya jobbet. Jag vet att jag kommer att trivas.
Vid tillfället tyckte jag att det lät lite konstigt, något dygn senare blev jag inbjuden till pojkarnas pokerkväll och ytterligare något dygn senare dansade vi bugg mitt i natten.
Det har varit några riktigt galna dagar. Galet intensiva. Galet roliga. Galet sömnlösa. Galet långa. Galet uttröttande. Galet speedade. Galet tokiga. Galna och intressanta. Galet motiverad till också de seriösa arbetsuppgifterna. Jag tror inte längre att jag kommer att trivas på nya jobbet. Jag vet att jag kommer att trivas.
9 januari 2009
8 januari 2009
Allt jag hinner säga
Om man ligger vaken fyra timmar en natt med slutna ögon. Varför är de då svullna och trötta följande dag?
Igår var en bra första dag. Jag satt i mittsätet av en paketbil med nyinköpt skrivbordsstol, skrivbord, mapphylla, hurts och lyssnade på AC/DC. Sedan använde jag en borrmaskin. Jag tror att jag kommer att trivas.
Igår var en bra första dag. Jag satt i mittsätet av en paketbil med nyinköpt skrivbordsstol, skrivbord, mapphylla, hurts och lyssnade på AC/DC. Sedan använde jag en borrmaskin. Jag tror att jag kommer att trivas.
7 januari 2009
6 januari 2009
"det är inte värt det"
Imorgon är första dagen på mitt nya jobb. Jag har knappt tänkt på det. Jag har tänkt på andra saker.
Jag har tänkt på hur jag måste bestämma mig. Hur jag måste framföra mitt beslut. Efter att jag bestämt mig alltså. Och jag tror att jag vet vad jag vill. Eller jag vet inte om jag vill, men det blir lättare så. Att jag säger till. Det jag säkert vet är att jag inte vill eller orkar gå omkring och fundera på det. För det där funderande har blivit återkommande. Efter varje gång faktiskt. Och om jag tänker efter började det väl redan för en god tid sedan. Det är rätt länge. Speciellt eftersom jag bestämt mig otaliga gånger under den här tiden.
Skillnaden nu är väl att jag skall säga till. Vilket jag visserligen skulle göra innan förra gången. Eller efter gången innan det. Eller gången innan det. Men sedan är det ju så lätt att inte säga något. Låtsas att det regnar. För det är ju egentligen rätt trevligt. För det gör ju egentligen inte mig ledsen eller nedstämd. För det är ju på de villkor jag vill. Trodde jag, eller egentligen trodde jag aldrig. Jag intalade mig själv. Tills nästa gång, och nästa. Och sedan går det inte att blunda längre för det. Jag ser inte bara mönster i hur jag själv känner. Jag ser andra mönster. Samma sak, samma ord.
Vissa saker borde man sätta ord på innan de blir så stora att man går omkring som en zombie. Och i bakhuvudet ekar Mollalenas ord "Var snäll mot dig själv".
Jag har tänkt på hur jag måste bestämma mig. Hur jag måste framföra mitt beslut. Efter att jag bestämt mig alltså. Och jag tror att jag vet vad jag vill. Eller jag vet inte om jag vill, men det blir lättare så. Att jag säger till. Det jag säkert vet är att jag inte vill eller orkar gå omkring och fundera på det. För det där funderande har blivit återkommande. Efter varje gång faktiskt. Och om jag tänker efter började det väl redan för en god tid sedan. Det är rätt länge. Speciellt eftersom jag bestämt mig otaliga gånger under den här tiden.
Skillnaden nu är väl att jag skall säga till. Vilket jag visserligen skulle göra innan förra gången. Eller efter gången innan det. Eller gången innan det. Men sedan är det ju så lätt att inte säga något. Låtsas att det regnar. För det är ju egentligen rätt trevligt. För det gör ju egentligen inte mig ledsen eller nedstämd. För det är ju på de villkor jag vill. Trodde jag, eller egentligen trodde jag aldrig. Jag intalade mig själv. Tills nästa gång, och nästa. Och sedan går det inte att blunda längre för det. Jag ser inte bara mönster i hur jag själv känner. Jag ser andra mönster. Samma sak, samma ord.
Vissa saker borde man sätta ord på innan de blir så stora att man går omkring som en zombie. Och i bakhuvudet ekar Mollalenas ord "Var snäll mot dig själv".
5 januari 2009
4 januari 2009
kanske ett nyårslöfte för år 2009
Det är något som inte stämmer. Det står i bloggen att jag ibland bloggar om litteratur. Ytterst sällan skulle jag väl snarare säga. Och visst är det konstigt. Speciellt om man sett min bokhylla (eller egentligen bokhyllor + innehåll i byrålådor och klädgarderob). Speciellt om man vet att jag är aktiv bookcrossare sedan dryga fem år. Och speciellt om man råkar veta att jag faktiskt tycker om att läsa böcker. Jag skulle till och med gå så långt att jag skulle säga att det är ett av mina intressen.
Varit ett ganska bokfattigt år. Inte öken. Men halvtorrt. Och om man kollar vad det finns under etiketten litteratur är det främst fråga om gnäll om bokrean och några böcker jag läst som jag inte gillade. Kanske det kunde bli en ändring. Så långt att jag skulle skriva bokrecensioner kommer jag inte att gå. Det är helt enkelt inte min grej. Kommer inte att bli det någonsin. Men om jag ens rabblade upp lite listor på böcker jag läst med ett par månaders intervall. Det kanske jag skulle klara av? Man kan ju alltid prova.
Och även om ingen annan är intresserad, blir det en påminnelse för mig själv. Listan över det bästa under år 2008 saknade de bästa böckerna eftersom jag helt enkelt glömt vad jag läst. Då är det illa.
Och så gillar jag listor.
Varit ett ganska bokfattigt år. Inte öken. Men halvtorrt. Och om man kollar vad det finns under etiketten litteratur är det främst fråga om gnäll om bokrean och några böcker jag läst som jag inte gillade. Kanske det kunde bli en ändring. Så långt att jag skulle skriva bokrecensioner kommer jag inte att gå. Det är helt enkelt inte min grej. Kommer inte att bli det någonsin. Men om jag ens rabblade upp lite listor på böcker jag läst med ett par månaders intervall. Det kanske jag skulle klara av? Man kan ju alltid prova.
Och även om ingen annan är intresserad, blir det en påminnelse för mig själv. Listan över det bästa under år 2008 saknade de bästa böckerna eftersom jag helt enkelt glömt vad jag läst. Då är det illa.
Och så gillar jag listor.
3 januari 2009
favorit i repris
Ack ja. Filmen är verkligen bra. Jag glömmer bort att andas. Såg den en gång till idag. Här ett litet smakprov:
No Country For Old Men
No Country For Old Men
ingen brådska i världen
Idag är det fjorton dagar sedan jag åkte hemifrån. Fjorton dagar som jag befunnit mig på samma plats.
Inga turistattraktioner, inga hotellrum, inga hotellfrukostar, inga flygplatser. Bara brädspel, Nintendo wii så att jag har ont i handlederna, bara film, efter film, före kvällspromenad, vedeldad bastu eller infraröd bastu, god mat, sömn, bowling, loppisrundor, skriva föreläsningsmanus, läsa, skriva konferensabstrakt, finslipa texter, släktbesök, chocklad, choklad, choklad, choklad, choklad.
Och jag har ingen brådska. Jag har ingen brådska att åka iväg. Någonstans. Vart som helst. Det känns nästan lite ovant att vara så här harmonisk (visserligen efter några ryck av andnöd och frustration några dagar runt jul och nyårsafton).
Inga turistattraktioner, inga hotellrum, inga hotellfrukostar, inga flygplatser. Bara brädspel, Nintendo wii så att jag har ont i handlederna, bara film, efter film, före kvällspromenad, vedeldad bastu eller infraröd bastu, god mat, sömn, bowling, loppisrundor, skriva föreläsningsmanus, läsa, skriva konferensabstrakt, finslipa texter, släktbesök, chocklad, choklad, choklad, choklad, choklad.
Och jag har ingen brådska. Jag har ingen brådska att åka iväg. Någonstans. Vart som helst. Det känns nästan lite ovant att vara så här harmonisk (visserligen efter några ryck av andnöd och frustration några dagar runt jul och nyårsafton).
2 januari 2009
1 januari 2009
när det drar ihop sig
Årets film: No Country for Old Men, som visserligen hade premiär under 2007, men premiär i Finland 2008. Och så såg jag den under 2008. Om man nu ska vara petig om sådana saker.
Årets filmupplevelse: Ryska filmfestivalen Kino Rurik i Uppsala. Räddade min påskledighet.
Årets utställning: David LaChapelles utställning på Fotografiska museet på Nacka Strand i Stockholm.
Årets seriealbum: Överlägsen vinnare är Liv Strömqvists album Einsteins fru.
Årets musikupplevelse: Britta Persson i Uppsala under våren och the Hellacopters i Åbo under hösten.
Årets skiva: Måste ändras till årets skivor eftersom det är omöjligt att välja mellan Frida Hyvönens Silence is Wild, Hello Saferides More Modern Short Stories, Britta Perssons Kill Hollywood Me och Lykke Lis Youth Novels,
Årets låt: Cliffhanger med Britta Persson. Perfekt att lyssna på när jag går till jobbet. Perfekt att lyssna på för att bli glad. Perfekt att lyssna på för att bli peppad.
Årets spel: Guitar Hero 3 tätt följt av Wii Fit. Om jag skulle bortse från tillverkningsår skulle Rayman Raving Rabbids (2006) vara med och tävla.
Årets teve: Dexter. Följt av Prison Break, Hero, Desperate Housewives och Californication. Det har varit mycket teve i år, precis som det har varit mycket film. Samtidigt betyder det att det inte blivit årets bok. Jag har för få böcker att välja mellan.
Årets resupplevelse: Svårt att välja en favorit i år. Riga var annorlunda, Munchen lika roligt som alltid, Bergen en rolig impulsresa, Köpenhamn var speciellt (kanske för att jag var ensam, kanske för att jag var där en hel vecka, kanske för att jag kände mig som hemma), till Stockholm har jag varit flera gånger än jag minns, Tallinn var Tallinn. Vinnare blir förmodligen Bergen. Och speciellt för resesällskapets skull och fjällvandringen som var breath taking i dubbel bemärkelse.
Årets teaterupplevelse: Hangö teaterträff och särskilt pjäsen I våra tunnlar. I mina mått mätt har det varit ett tätt teaterår. Började med finska Ruksaaks mua, otätt följt av Tjuven i Uppsala och sedan intensivare med Vattenfärgat, I våra tunnlar, Bodies in Construction, Das Fliegande Spektakel, Kvinna på halvtid, Pimpinellans strof och Godhet.
Årets dansföreställning: Private Dancer av Niklas Laustiola, som egentligen är den enda jag sett. Den var så bra att jag fick mersmak. Varje gång jag var i Stockholm råkade såklart Danshuset inte ha någon föreställning och jag kunde också konstatera att utbudet inte precis är stort i Åbo.
Årets konferens: IR9.0 i Köpenhamn.
Årets bästa beslut: Att bo i Uppsala några månader.
Årets orosmoln: Inkomster och betalning av hyran. Ack, detta liv som stipendieforskare.
Årets äckligaste: Det var väldigt nära att skriva syltfläckarna på kollektivets köksgolv i Uppsala, men sedan kom jag att tänka på mina matproblem.
Årets "Äntligen!": Fallskärmhoppande. Konstigt nog känns det också som en sak jag så lätt glömmer bort. Jag ville göra det så länge att när jag sedan började kändes det som om jag hållit på med det hela livet.
Årets mat: Sushi. Jag trodde att jag började min sushibegeistring under min tid i Uppsala men när jag bläddrade bakåt i bloggen insåg att den startade någon vecka innan jag åkte. Den stora skillnaden var väl egentligen prisskillnaden som gjorde att jag åt betydligt mer sushi i Uppsala än i Åbo.
Årets fest: Sommarfest i södra Österbotten eller årets Oktoberfest i Munchen. Samma sällskap, olika länder.
Årets heldag: Borgbacken, Southern Fried Chicken och Högholmen med utmärkt sällskap en sommardag.
Årets besvikelse: Utebliven grillfest i snörik pulkkabacke och en sjuk Lykke Li som måste inhibera sin konsert.
Årets "Åhå, det hade jag ju glömt bort, tills jag läste det i min blogg": Tröttheten i början av tiden i Uppsala, längtan tillbaka till Uppsala i maj.
Årets filmupplevelse: Ryska filmfestivalen Kino Rurik i Uppsala. Räddade min påskledighet.
Årets utställning: David LaChapelles utställning på Fotografiska museet på Nacka Strand i Stockholm.
Årets seriealbum: Överlägsen vinnare är Liv Strömqvists album Einsteins fru.
Årets musikupplevelse: Britta Persson i Uppsala under våren och the Hellacopters i Åbo under hösten.
Årets skiva: Måste ändras till årets skivor eftersom det är omöjligt att välja mellan Frida Hyvönens Silence is Wild, Hello Saferides More Modern Short Stories, Britta Perssons Kill Hollywood Me och Lykke Lis Youth Novels,
Årets låt: Cliffhanger med Britta Persson. Perfekt att lyssna på när jag går till jobbet. Perfekt att lyssna på för att bli glad. Perfekt att lyssna på för att bli peppad.
Årets spel: Guitar Hero 3 tätt följt av Wii Fit. Om jag skulle bortse från tillverkningsår skulle Rayman Raving Rabbids (2006) vara med och tävla.
Årets teve: Dexter. Följt av Prison Break, Hero, Desperate Housewives och Californication. Det har varit mycket teve i år, precis som det har varit mycket film. Samtidigt betyder det att det inte blivit årets bok. Jag har för få böcker att välja mellan.
Årets resupplevelse: Svårt att välja en favorit i år. Riga var annorlunda, Munchen lika roligt som alltid, Bergen en rolig impulsresa, Köpenhamn var speciellt (kanske för att jag var ensam, kanske för att jag var där en hel vecka, kanske för att jag kände mig som hemma), till Stockholm har jag varit flera gånger än jag minns, Tallinn var Tallinn. Vinnare blir förmodligen Bergen. Och speciellt för resesällskapets skull och fjällvandringen som var breath taking i dubbel bemärkelse.
Årets teaterupplevelse: Hangö teaterträff och särskilt pjäsen I våra tunnlar. I mina mått mätt har det varit ett tätt teaterår. Började med finska Ruksaaks mua, otätt följt av Tjuven i Uppsala och sedan intensivare med Vattenfärgat, I våra tunnlar, Bodies in Construction, Das Fliegande Spektakel, Kvinna på halvtid, Pimpinellans strof och Godhet.
Årets dansföreställning: Private Dancer av Niklas Laustiola, som egentligen är den enda jag sett. Den var så bra att jag fick mersmak. Varje gång jag var i Stockholm råkade såklart Danshuset inte ha någon föreställning och jag kunde också konstatera att utbudet inte precis är stort i Åbo.
Årets konferens: IR9.0 i Köpenhamn.
Årets bästa beslut: Att bo i Uppsala några månader.
Årets orosmoln: Inkomster och betalning av hyran. Ack, detta liv som stipendieforskare.
Årets äckligaste: Det var väldigt nära att skriva syltfläckarna på kollektivets köksgolv i Uppsala, men sedan kom jag att tänka på mina matproblem.
Årets "Äntligen!": Fallskärmhoppande. Konstigt nog känns det också som en sak jag så lätt glömmer bort. Jag ville göra det så länge att när jag sedan började kändes det som om jag hållit på med det hela livet.
Årets mat: Sushi. Jag trodde att jag började min sushibegeistring under min tid i Uppsala men när jag bläddrade bakåt i bloggen insåg att den startade någon vecka innan jag åkte. Den stora skillnaden var väl egentligen prisskillnaden som gjorde att jag åt betydligt mer sushi i Uppsala än i Åbo.
Årets fest: Sommarfest i södra Österbotten eller årets Oktoberfest i Munchen. Samma sällskap, olika länder.
Årets heldag: Borgbacken, Southern Fried Chicken och Högholmen med utmärkt sällskap en sommardag.
Årets besvikelse: Utebliven grillfest i snörik pulkkabacke och en sjuk Lykke Li som måste inhibera sin konsert.
Årets "Åhå, det hade jag ju glömt bort, tills jag läste det i min blogg": Tröttheten i början av tiden i Uppsala, längtan tillbaka till Uppsala i maj.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)