Man skall aldrig yppa att man tycker om att åka tåg. Jag vet.
Jag är uppväxt vid tågrälsen. Uppväxt i en stad där järnvägen är livsviktig. Med en farfar som jobbat med rälsunderhåll. Jag uppväxte rätt långt en bilfri barndom. Min barndom var tåg. När jag en varm sommardag går genom staden älskar jag doften av järnvägsrälsen. Det är som att vara hemma. Det är trygghet.
Det sagt, kan jag nu säga att jag varit med om the tågresa från hell. Eller kanske det är det att tågresan innehöll väldigt lite tåg. Mellan Vasa och Laihia (en resa som borde ta femton minuter) stannar vi. Den som brukar åka tåg vet att det inte är något konstigt. Man stannar ibland och utanför fönstret ser man träd bredvid träd (om man inte råkar stanna i en tunnel eller bredvid en åker). Så står man stilla och efter några minuter meddelar konduktören att vi väntar på mötande tåg (förutsatt att det meddelas något överhuvudtaget).
Igår dröjde det fem minuter, inget meddelande. Några minuter till, fortfarande tyst. Slutligen prasslar det till "Lokföraren undersöker loket". Jaha. Några minuter till. "Lokföraren har meddelat att loket är obrukbart" och någonstans efter ordet aerohydro tappar konduktören mig. Några minuter senare får vi veta att vi väntar på hjälplok. De vet inte hur vi kan ta oss från Laihia till Seinäjoki. Eventuellt buss, eventuellt snigelfart med hjälplok. Det är i det här skedet jag tänker att jag borde vara kursdeltagare istället för föreläsare i kursen som ordnas just nu. Jag kunde fylla sida upp och sida ner av iakttagelser av människors andvändning av mobiltelefonen i loggboken . Jag var inte den enda som tog fram telefonen om man säger så. Hjälploket kom och vi åkte till Laihia (bara en och en halv timme försenad), och vidare till Seinäjoki.
I Seinäjoki fick vi byta till en buss. Ingen av passagerarna visar ilska, vilket jag är tacksam över. Hellre sjuk humor än någon som står och skriker av ilska. Busschauffören hade också humor. Välkomna oss så hjärtligt och meddelade att han inte visste när vi är framme i Tammerfors. "Kanske om två timmar, kanske om tre", jag skrattade tills jag insåg att han var allvarlig. Samma resa med tåg skulle ha tagit en timme. Så vad tänker man då under en sådan tågresa (förutom "hemsk musik" eftersom chauffören envisas med att spela en radiokanal med "greatest hits". MC Hammer följt av Michael Jackson osv)? Fattas bara att vi krockar eller kör i diket nu. Och ja, det tar närmare tre timmar att köra från Seinäjoki till Tammerfors. Tro mig.
Från Tammerfors hade tåget till Åbo gått för längesen. Jag lovades en taxi. Men blev lite problematiskt när personalen redan gått hem från kontoret som jag blev hänvisad till att ringa på. Hittade slutligen en snäll konduktör som kunde släppa in mig i kontoret för att värma mig medan han ringde några samtal. Han hittade en taxichaufför som ville köra hem mig mitt i natten. Och vad tänker man då när man sitter i taxin? Fattas bara att vi krockar eller kör i diket nu. Hem kom jag. Klockan var två på natten och jag var tre timmar försenad. Trött efter jobbdag, trött efter resa.
Jag tycker om att åka tåg när det fungerar.
3 kommentarer:
Hujhujhuj! Stönigt värre! Tågresor kan vara rätt vilsamma med mycket läs_/stirra-ut-genom-fönstret-/sovtid, men så där ska d ju inte vara! En kompis var på tåget som någon hoppade/föll framför förra veckan, obehagligt!
Jag är inte överförtjust i tåg, har åkat mera bil i min barndom :) Men jag åkar tusen gånger hellre tåg än buss, det konstaterade jag senast jag var till Vasa och tåget gick sönder i Humppila och det blev buss till Toijala. Kort sträcka den gången, men ändå.
Jessica: Det var också en sak jag tänkte, att skönt iaf att det är bara loket som gått sönder, inte en människa.
Ninnu: Jag är en riktigt usel bussåkare. Trodde att jag också var en usel taxiåkare, men har insett att de har allt för bekväma säten och att det är allt för trevligt att komma från trappa till trappa för att säga nej till taxi.
Skicka en kommentar