"det är inte värt det"

Imorgon är första dagen på mitt nya jobb. Jag har knappt tänkt på det. Jag har tänkt på andra saker.

Jag har tänkt på hur jag måste bestämma mig. Hur jag måste framföra mitt beslut. Efter att jag bestämt mig alltså. Och jag tror att jag vet vad jag vill. Eller jag vet inte om jag vill, men det blir lättare så. Att jag säger till. Det jag säkert vet är att jag inte vill eller orkar gå omkring och fundera på det. För det där funderande har blivit återkommande. Efter varje gång faktiskt. Och om jag tänker efter började det väl redan för en god tid sedan. Det är rätt länge. Speciellt eftersom jag bestämt mig otaliga gånger under den här tiden.

Skillnaden nu är väl att jag skall säga till. Vilket jag visserligen skulle göra innan förra gången. Eller efter gången innan det. Eller gången innan det. Men sedan är det ju så lätt att inte säga något. Låtsas att det regnar. För det är ju egentligen rätt trevligt. För det gör ju egentligen inte mig ledsen eller nedstämd. För det är ju på de villkor jag vill. Trodde jag, eller egentligen trodde jag aldrig. Jag intalade mig själv. Tills nästa gång, och nästa. Och sedan går det inte att blunda längre för det. Jag ser inte bara mönster i hur jag själv känner. Jag ser andra mönster. Samma sak, samma ord.

Vissa saker borde man sätta ord på innan de blir så stora att man går omkring som en zombie. Och i bakhuvudet ekar Mollalenas ord "Var snäll mot dig själv".