När jag var barn avskydde jag att gå till mataffären vid jul. Alltid fanns det någon vitskäggig julgubbe med enorm mage som traskade omkring i affären. Jag kunde inte se någon logik i hans promenadrutt och det var svårt att undvika honom. Än stod han vid potatisen när mamma eller pappa skulle plocka potatis. Än stod han vid grönsakerna och jag var tvungen att övertala föräldrarna att vi kan gå till grönsakerna senare. Jag var rädd för julgubben. Jag ville inte att ha hans godis. Jag ville inte få en kram av honom eller skaka hand med honom.
Det är kanske därför vi aldrig haft tradition att ha en julgubbe som delar ut julklapparna. För att jag inte skulle behöva träffa honom hade mina föräldrar och morföräldrar ett kontrakt med julgubben. Han lämnade julklappssäckarna på nedre våningen när vi var på övre. Sedan gick vi ner för att hämta säckarna. Jag vågade sällan gå med ner eftersom jag var rädd att han inte skulle ha hunnit vidare. Någon aning varför jag var rädd för julgubben har jag inte. Men fortfarande har jag obehag för julgubbar i mataffärer.
Här om dagen blev jag överraskad. I affären stod en livslevande enorm Hugo. Kävipä peikkomainen flaksi. Han stod vid musikavdelning. "Nämen sii, Hugo!", utbrast jag till mitt sällskap antagligen lite för högljutt. Mitt sällskap som inte kände någon Hugo traskade bara vidare, när jag fortsatte "Men såg du Hugo då? Såg du honom?" Slutligen visade sig att mitt sällskap trodde att jag pratade om någon bekant till mig och var irriterad för att jag tjatade istället för att gå fram och prata. Herää pahvi, viimeistä viedään! Övervägde nästan att gå och få en kram av Hugo, men blev för blyg. Han såg så ensam ut och jag hade ju timtal tittat på honom på tv och senare spelat Hugospelet på datorn. Dessutom tror jag inte att barnen i affären visste vem han var. Det måste ha varit någongång i början av 90-talet som han var med i tv som ett telefonspel. Tryck 4 och han går till vänster. Älä kaiva nenää samalla sormella kun pelaat. Jag gick inte fram till Hugo, men han gjorde min dag en hel del bättre. När vi nästan handlat färdigt frågade sällskapet mig var äggen finns. "Säkert bredvid Hugo", svarade jag. Freudian slip.
På sätt och vis fick jag en förståelse för vad ickejulgubbsrädda barn kände när de såg julgubben i mataffären. För mig fungerar tydligen endast Hugo. Pitikö olla hoppu, nyt se on leikin loppu!
4 kommentarer:
Men det finns hopp dock! Min mamma var mer eller mindre rädd för julgubben i de första 50+ åren av sitt liv, men helt plötsligt för något år sedan var tomteskräcken helt oförklarligt som bortblåst och hon började nästan följa efter dem i butikerna för att ta igen allt godis hon missat under åren. :)
LOL
*skratt* Tjahaa, då behöver jag knappast fråga dig ifall du har några tomtar drällandes hemma heller? ;-)
Maria: Låter hoppfullt. Det är faktiskt rätt störande att inte kunna gå lugnt förbi en julgubbe utan att ta en enorm omväg med andan i halsen. Och godis tycker jag ju nog om :)
TapZa: Jag är rätt säker att det här är inget att LOL:a åt, utan väldigt allravliga saker.
LotL: Jag har faktiskt med glädje följt med din tomtejakt, orädd. Tänkte bidra med ett foto tills jag insåg att jag inte ens äger en endaste en liten tomte. Det enda juliga hos mig var värmeljus och en röd bordslöpare.
Skicka en kommentar