dagens irritationsmoment

Någon skickade en förfrågan till mig i tisdags per mejl. Idag kommer mejl nummer två. Idag undrar personen var det falerat* när svar ännu inte kommit.

Jag har stora goda nyheter. Mejlet försvann inte ut i cyberspace. Det åts inte upp av vassa giriga rymdtänder. Dina ord ligger tryggt i mina lilla brevlåda. Efter att det är sagt vill jag å vänligaste meddela att jag tyvärr inte har möjlighet att vid detta tillfälle svara snabbare än så här. Jag jobbar nämligen. Dessutom sitter jag inte vid datorn hela tiden (även om det kunde antas att så är fallet). Det råkar sig dessutom så att jag även får andra mejl och bland dessa mejl finns det hör och häpna även andra jag är tvungen att besvara. Jag prioriterar vissa mejl, det ska erkännas. Jag strävar till att svara på alla förfrågningar jag får inom en rimling tidsram. Jag anser att det är rimligt att vänta två dagar på svar. Förutsatt att det inte är fråga om liv och död (eller om du frågar om jag vill dricka kaffe med dig, eller om du vill att vi träffas på en pub, eller om du undrar om vi ska äta lunch tillsammans, eller om du står ute i kylan med ditt trådlösa internetabonemang och undrar om jag kan komma med reservnyckeln eftersom du är utlåst, eller om du vill meddela mig att jag blivit antagen till en kurs eller att min artikel blivit antagen till en tidskrift förutsatt att jag svarar inom en timme. Då svarar jag inom en timme, om jag nu råkade sitta vid datorn det vill säga). Tyvärr måste jag erkänna att jag inte blir gladare av att få mejl nummer två, två dagar efter att mejl nummer ett kom. Jag upplevde inte mejl nummer ett som akut. Det brann liksom inte i husknuten om du förstår hur jag menar. Tilläggas kan att du skulle ha fått svar på din förfrågan idag, eftersom det endast ett äldre obesvarat mejl i min mejlbox. Den personen har fått vänta enda sedan måndags. Stackaren. Tre dagar är länge, kan tyckas.

*falerat är inte mitt uttryck. Gubevars**
**Gubevars är mitt uttryck, oturligt nog.