påväg

"Du e nu alltid såndärn", säger hon och fnyser i telefonluren.
"Vadå?", undrar jag. "Hur menar du?"
"Äh, du vet. Det är inget att prata om. Det ändras nog aldrig", fortsätter hon.

Något svar på hurdan jag är får jag aldrig. Men med tanke på att jag pratar med min mamma och att jag nyligen berättat för henne att jag beställt en ensam resa till Riga har jag mina aningar.

"Jag är försiktig. Jag är alltid försiktig. Jag kom hem levande från Granada också."
"Knappt levande."
"Inte är Riga knappast värre än Köpenhamn eller Granada.", säger jag. "Och till Köpenhamn åker jag ju också ensam."
"Precis."
"Nåmen, hellre stanna en extra natt i Riga och faktiskt se staden, än att bara mellanlanda där påväg till München", försöker jag.

Det hjälper inte. Jag är såndärn. Jag får för mig att resa ensam. Jag reser ensam. Dessutom betalar jag antagligen fortfarande för att jag beslöt mig för att hoppa fallskärm. För att jag hoppade fallskärm. Och fortsatte att åka fallskärm. Varför utmana ödet flera gånger när man redan gjort det en gång och överlevt? Att fallskärmshoppandet förmodligen är säkrare än att cykla i Åbo är irrelevant i detta sammanhang.