cheekbone hollows

The Child Ballads

skål

Det är så mycket som förändrats sedan gamla goda tiden. Jag bor där jag bor i min lilla etta och de bor där de bor med babyleksaker utspridda i lägenheten, de bor där jag också en gång bott och han bygger det hus han bygger. Alla mår bra, kanske till och med lite bättre än på gamla goda tiden.

Och i natt satt en del av oss ute i sommarnattsvärme, syrendoft, med irish coffee mustasch och mindes. Diskuterade vaipoja, kroppsoro, perheelämä, kakkakonsistens i olika åldrar, tärkeitä asioita som jag inte vågat säga högt och vi saknade tiden då vi utan att egentligen reflektera firade högtider tillsammans, hyrde stuga mitt i skogen, lekte kurragömma klockan tre på natten som vuxna. För nångång under alla de där åren blev vi vuxna. Det hände saker som gör att vi inte kan sitta i köket och dra streck på en dagstidning för att hålla koll på hur många Kelkka vi klarat av att dricka, vi kan inte längre stå i tamburen och säga men kom nu då till resten av gänget som sitter vid stereon och trycker på repeat vid intron av Hells bells femtielva gånger. Men vi kan skåla för vänskapen.

Och jag kan gå några timmar tidigare hem till dem för att säkert ha tid att gulla med den lille. Och jag får sova på deras gästmadrass och väckas av babyljud. Och de vet att jag är lyckligare i mitt nyare liv och att jag inte saknar det gamla. Och nu när de verkligen vet såna saker andas de ut. De andas ut som om de hållit andan under hela denna tid och det syns att de får färgen tillbaka på sina kinder. Och de säger att de inte vetat hur de skall förhålla sig, var gränsen går för vad de får säga, vilka namn de får nämna. Alla namn får nämnas. Och så skålar vi igen.

innan tio på morgonen

Först kom dåliga nyheter via posten, sedan bra nyheter med en en dålig twist via telefon . Min arma kropp. Skulle kunna rulla i självömkan, men som tur har jag bokat in en dunderkväll med någon jag saknat. Jag ser allt för mycket framemot kvällen för att inte skärpa mig, tvätta tänderna och kamma håret.

Jag har varit mindre än en månad hemma från Uppsala. Om några dagar åker jag tillbaka för en kortvisit.

Det är bra att ha saker att se framemot.

visdomsord

Nästintill ultimat frustration är att ha bokats en halvtimmes telefontid för att få provsvar och denna halvtimme sitta i telefonkö för att slutligen inse att tiden gått ut och läkaren stängt av sin telefon.

det är bara text

Det är tungt att tänka hela dagen. Men det är tyngst att hålla sig från att känna. Det är bara text. Text som gör mig väldigt trött. Somnar tidigt, sov två timmar efter jobbet. Sover och påminner mig själv om att avsikten inte är att rädda liv. Inte direkt i alla fall. Jag tittar på texten. Det är det som är mitt jobb. Att läsa, tolka, analysera. Det är inte fler jobbtimmar än tidigare, egentligen är det färre jobbtimmar för att jag bättre ska orka.

Det var min tur att presentera på forskarseminariet idag. Första gången jag visade texterna jag analyserar. Jag har pratat om dem tidigare, men det är inte samma sak som att själv läsa dem. Och som slutfråga fick jag den personliga frågan. Jag hade då redan stigit upp från stolen, jag andades ut och jag minns mina händer mot ryggstödet med det gröna tyget. Placerade hela min tyngd på händerna och erkände att jobbmomentet är väldigt psykiskt tungt just nu.

Imorgon får jag mina provsvar från laboratoriet. Det är lättare att hantera något konkret.

för mycket av det goda

Invigde mitt andra arbetsrum för i år. Tills jag brände mina axlar, arm och nacke, tills hästen tröttnade på att bli matad knäckebröd varje gång jag behövde jobbpaus, tills det blev för hett för att sitta mitt på tegen och tills jag själv blev trött av all frisk luft. Ibland är det skönare med asfaltliv, jag behöver inte ha dåligt samvete över att jag sitter inne när solen lyser.

silverbröllop take two

Vardagen återställd. Hon som brukar veta allt vet också den här gången allt. Eller nästan allt. Tillräckligt mycket för att avböja allt firande. Restaurangmiddag i storstad blev tortillakväll hemma i soffan i småstad. Inget fel i sig. Ingen försa sig. Men att komma så här nära att hålla en hemlighet från henne gör att folk i hennes omgivning drar lite mer på smilbanden, är lite mera höhö, är lite nöjdare. Sånt gör henne misstänksam. Hon borde ha blivit privatdetektiv.

silverbröllop

Det är mycket hemligheter nu. Han ringde till mig nyss från en industrihall, det var vår hemlighet. Jag hörde knappt vad han sa. Och så skrattade vi och sa ses imorgon. Efteråt skickade jag ett mejl till en tredje person i hemlighet från honom som ringt mig innan. Kan du i hemlighet printa ut lite bilder på Bonney M? Någon vet inte om att hon kommer att vara i Åbo i morgon, men det vet vi andra tre. Varken hon eller han som hon kommer i sällskap med vet att de ska på middag och en Bonney M-konsert i september.

Hon är den som alltid brukar veta allt. Och jag glömmer så lätt vem jag hade vilken hemlighet med.

livets små gåtor

Om man somnar mitt i en film:
Varför vaknar man inte av scenväxlingar, prat, musik och dylikt? Varför vaknar man i och med eftertexterna? Jag kan förstå om det handlar om en bekant teveserie där man känner igen slutvinjetten. Nu förstår jag inte.

I alla fall var första halvan av Run Fatboy Run ganska okej.

working 9 to 5

jobbdag: äckel, kräkas, fansfitta, spy, fetto, ful, tjockis, missfoster, flodhäst, kropp, äs, kcal, träna, jagvilldö, skärahandlederna, helvete, orka, smal, mat, miffo, dagenskaloriintag:435, våg, hetsäta.

Jag beskrev inte vad jag känner för mitt jobb. Faktum är att jag är mer motiverad än någonsin att jobba, skriva, analysera. Det är intressant på ett halvvrickat sätt. Det jobbiga är att läsa dessa ord gång på gång på gång och de tar aldrig slut. Läsa "jag ska ta livet av mig. farväl"-blogginlägg och sedan flera dagars paus tills ett livstecken. Läsa hur de ljuger för sina vänner, föräldrar, psykologer. Det är tungt. Det är levande människor. Människor som publicerar foton på sina uppskurna handleder, ordet fet inristad i låret. Och jag försöker vara professionell, men inte tappa min mänsklighet, försöker lämna jobbet på jobbet när jag går hem. Vill inte bli avtrubbad. Vill bli färdig. Vill hoppas att jag gör någon nytta.

kroppsliga stönet

Min kropp ger upp. Den spelar spratt. Den fungerar inte som den ska. Jag väntar ut den, sitter i läkarens väntesal, i laboratoriets väntesal, i telefonkö till tidsbeställning. Försökskur från apoteket. Väntar på provsvar. Väntar på nästa steg. Och hela tiden tänker jag att jag ju nog borde ha förstått tidigare. Tagit tag i det, inte ignorerat. Men bättre sent än aldrig, intalar jag mig själv. Det är alltid bättre sent än aldrig. Och jag känner mig ju faktiskt inte allvarligt sjuk. Det är säkert inget farligt.

böcker

1. Vilken bok läste du senast?
Mig äger ingen av Åsa Linderborg och innan dess Döden och pingvinen av Andrej Kurkov.

Jag vet att Mig äger ingen är självbiografisk. Jag vet att den ska vara självbiografisk. Samtidigt dunkade hela tiden uttrycket show don't tell i bakhuvudet på mig. Boken var okej, den kunde ha varit otroligt bra. Nu var den inte otroligt bra.

Döden och pingvinen var den första ukrainska boken jag läst. "Ett litet tragikomiskt mästerverk", skrev Daily Telegraph "Den gravallvarliga tonen fungerar perfekt och läsaren måste vara hårdhjärtad för att inte bli rörd av Viktors relation till sitt ovanliga husdjur", skrev The Times. Och jag kan bara hålla med.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
Skulptrisen av Minette Walters. Efter det ska jag se om jag får tag på Fältstudier i ukrainskt sex av Oksana Zabuzjko.

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
Jag tror att det är kvinnliga, inget jag eftersträvat visserligen. Det har bara blivit så.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker "nu har jag kommit en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra! hälften!" osv?
Tänker inte hurra! hälften! men nog en fjärdedel, en tredjedel.

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex. omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
All of the above. Dessutom har jag vänner och bekanta runt om i världen som överraskar mig med böcker. Rätt ofta ligger det böcker i min post som någon läst och tänkt att jag borde läsa. Har läst mycket som jag knappast skulle ha fått tag på om jag gått till biblioteket eller bokhandeln.

6. När blir en bok för lång?
När den är tråkig. Meningslöst tråkig.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
Ja. Eller speciellt vissa författare. En av mina favoritförfattare är Chuck Palahniuk och han läser jag endast på engelska. Har det senaste året haft som mål att läsa mer finlandssvensk och svensk litteratur.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
Många. Black and Blue av Anna Quindlen, My Sister's Keeper av Jodi Picoult, alla Chuck Palahniuk-böcker, de flesta av Douglas Coupland's böcker.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? I så fall, när ger du upp?
Inga problem att göra det. Men ibland läser jag en bok till slut för att den är dålig och jag vill se vad som gör att boken är så dålig.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Det finns inga historiska romaner, inga självhjälpsböcker, knappt någon fantasy eller sci-fi. Chic lit är överrepresenterat, vilket är synd eftersom jag helt tröttnat på att läsa dem. Det finns också mycket thrillers. Grafiska romaner, finlandssvenskt, poesi och antologier har ökat markant den sista tiden.

hurra jag, liksom

Hur bakis kan man vara? Jag dricker sockervatten. Klunk1, väntar, klunk2, väntar, klunk3, väntar, springer till toaletten. Ingen som helst minnesbild av den sista halvan av hempromenaden. Tydligen kom jag hem. Usch. Fått vänligt meddelande om sms jag skickat i natt. Jag vill inte veta. Det kan uteslutande ha innehållit:

a) obegripliga bokstäver efter varandra
b) sentimentala ordkombinationer
c) andra pinsamheter

Jag kråmar inte i självömkan. Inte idag. Jag skäms. Jag skäms ögonen ur mig. Och kan behöva skämmas lite till så jag bloggar.

Och ja. Jag hade roligt igår. Väldigt roligt redan från klockan 10 på morgonen.

lördag

Jag behöver inte försöka vara glad. Det kommer automatiskt. Blir en bra dag. Allt ordnar sig nog.

kate nash - foundations

påminnelse på min kylskåpsdörr

Det börjar kännas som om jag kan blogga snart igen. Ibland handlar det bara om att sätta namn på känslan man har. Det är lättare att komma ur känslan om den har ett namn. Jag trodde inte att jag skulle genomgå en kulturkrock när jag kom hem från Uppsala.

tänk att se dem live

Battles - Atlas

avbrott

Jag kan inte blogga. Det kallas väl blockad.

Om jag inte skrivit både prosa, dramatik och vetenskapligt de senaste dagarna skulle jag vara lite orolig. Nu irriterar det mig bara att jag spenderat så mycket tid vid bloggen med att skriva en rad och radera den. Jag hoppas det är tillfälligt.

Pausmusik

Det är det här jag saknat mest.

"Jag har kommit fram till att jag under två månader använder nästan en Theramed"
"Så mycket? Jag använder två droppar per gång"
"Nääää?!"
"Joooo! Sätter du på tandkrämen först och väter tandborsten sen eller?"
"Vill du se hur jag tvättar tänderna?"

Han nickar. Jag gör en rutintandborsting under andaktig tystnad. Han står bredvid och inspekterar.

"Märkväl hur jag också borstar tungan"
"Jag behöver inte se. Jag hör dina spyljud ju"

Spottar. Sköljer. Torkar.

"Det där var ju riktigt intressant"
"Naturligtvis! Vill du nu se hur jag applicerar deodorant?"
"Kanske vi sku gå ut och grilla istället. Jag måste ju ha något att se framemot tills nästa gång du kommer."
"Mm, det är ju kanske lite överkurs."

Att komma hem ska vara en schlager

Jag tycker inte om schlager. Jag har för mycket att göra, för många platser att vara på. Tåg att passa. Disk att diska. Texter att skriva. Och när jag nu varit hemma i fyra dagar åker jag till Helsingfors. Måste komma in i skrivateaterpjäshumör. Jag har glömt hur man gör.

perspektiv

som baksmälla men annorlunda

Jag kan inte riktigt beskriva känslan.

Jag bar/släpade efter mig 45kg bagage och svor för att jag inte fick tag på en taxi en lördagsmorgon i Uppsala. Svor för att jag är så envis. Svor för att jag är för mycket kan-själv. Promenaden till bussen som normalt tar knappt en halv timme tog knappt en och en halv timme. Det sög. Rejält. Och jag visste att nu ligger mina nycklar kvar i rummet. Nu vaknar snart de andra och ser att jag flyttat ut. Nu kommer jag högst antagligen aldrig att sitta i köket igen.

Jag minns inte bussresan till Stockholm. Det jag minns är att det var fullsatt. Att tre personer fick sitta på bussgolvet. Att solen gassade. Jag minns att jag tittade ut genom bussfönstret vid Cityterminalen och tyckte att taxichauffören längst fram i kön såg snäll ut och att jag genast "rusade" fram med mina 45 extra kilon.

I taxin kunde jag inte sluta le stort när taxichauffören skrattande frågade om jag skulle flytta eller hade guldtackorna med mig och jag svarade att japp, jag ska flytta hem.

Man vill inte minnas en färjresa mellan Stockholm och Helsingfors. Den är längre än en resa mellan Stockholm och Mariehamn, längre än en resa mellan Stockholm och Åbo. Svårt att sova. Oroliga drömmar om ohandlad snus, bröllop, gamla bekanta, Facebook och packning.

Lättnaden att se nära och kära i Helsingfors. Tomheten i bilfärden. Mundiarré på bredaste dialekt hela dagen. Förträngde akut Uppsalalängtan med att prata, klappa häst, äta, stå på bryggan. Ont i magen. Tungt att andas. Vill tillbaka. Inte färdig.

Sedan tillbaka i min lägenhet, i min stad, bland mina saker. Som om jag egentligen aldrig varit borta. Trist.

Tidsmässigt tog det längre att planera och låta min kommande vistelse mogna i huvudet än att utföra själva vistelsen. Jag känner mig snuvad på konfekten. Vart ska jag nu åka? Om inte tillbaka?

Jag har en plan på en ny hobby. Skall räkna pengar den här veckan. Sedan är det bara att börja hoppa? Jag längtade för två somrar sedan då jag flög luftballong över Åbo. Jag längtade ännu mer när jag ifjol hoppade 110 meters benji.

Jag är lite excited igen. Jag behöver vara excited för att stå ut.

mot akut Uppsala-abstinens

man kan alltid planera

Imorgon är det min sista hela dag i Uppsala. Jag tror att jag ska till Gamla Uppsala för att se på högarna och Gamla Uppsalas museum, Skattkammaren för att se Drottning Kristinas guldkalk, Tropiska växthuset för att se tropiska växter, Linnémuseet och Linnéträdgården för att främst se mina släktliga anor, Uppsala stadsteater för att se teaterpjäsen Tjuven, till Flogsta för att höra Flogstavrålet. Gärna skulle jag också gå så långt bort längs Fyrisån som jag hittills inte gått. Och egentligen lurar jag bara mig själv. Om jag är duktig blir det Gamla Uppsala, Linnémuséet och Tjuven. Annars blir det någon film i sängen och Tjuven. Jag känner mig fortfarande trött.