Jag har fortfarande svamp som han plockat i frysen

För exakt ett år sedan satt jag på jobbet i trähuset. Jobbet skulle flytta. Jag och en arbetskompis gick till nya stället för att titta hur våra blivande rum såg ut. Vi hade svårt att hitta. Vi förfasade oss över väggfärgerna när vi kom fram. Vi förfasade oss över det lilla kylskåpet, avsaknaden av spis. När vi var där brast jag och berättade för första gången för någon att min farfar var sjuk.

Jag hade några veckor innan träffat honom. Vi satt i hans vardagsrum. Jag på soffan. Han i fåtöljen. Han hade benen uppe på en pall. Jag flyttade mig till en stol vid bordet för att dricka kaffe och äta tårta och han fick sin tårtbit på en pall vid fåtöljen. Han var så smal.

Det var första gången jag berättade för någon och innan hade jag bara bloggat om det några dagar innan utan att nämna alla ord. Det var ungefär när jag berättade det som han dog, samma dag, men det fick jag veta först senare.

Den här hösten finns nya allvarliga sjukdomar i släkten. Unga människor och äldre. Det är för jävligt.

Och jag saknar fafa.