värt att notera

Idag iklädde jag mig en vårjacka istället för min duniga, pösiga vinterjacka. Jag kände mig väldigt naken.

small talk (och lite som en hälsning samtidigt)

Jag har bott i lägenheten sedan 22 januari. På ett ungefär. Jag har fyra gånger träffat en tant med en rullator som bor i samma hus. De tre första gångerna snöade eller regnade det när vi sågs. Hon sa något om att jag skulle vara försiktig. Att det tar ont i ögonen. Det här vädret. För någon dag sedan såg jag henne på gården en fjärde gång. Det snöade och innan hon hann säga något hann jag automatiskt säga något om hur hemskt det var med den här snön, och hur den snöar in i ögonen. Hon höll med och sa att det gör ont.

Igår närmade jag mig ytterdörren. Det haglade. En ny tant stod utanför huset. Innan jag kommit fram ropade hon till mig att det luktade skit. "Paskahaju", ropa hon och hon hade rätt. Sedan beklagade hon sig eftersom hon hade nybakat med sig. Där stod hon med nybakat, i skydd från haglet och skulle på besök med sina bullor. Mitt i skitlukten stod hon. Jag stod ut rätt länge. Med lukten och med att nicka och tycka att visst var det hemskt med lukten och helt ljuvligt med bulldoften och nog kände jag bulldoften och knappast skulle lukten fastna så att hennes bekanta skulle känna den. Jag hann redan tänka att hennes stora hallå om lukten berodde på att hon ville dölja att det var hon som stank. Men nej, fortfarande har jag inte känt skitlukt i hissen.

dataspel och forskning

Och i anknytning till förra inlägget:
Jag tycker att man gott och väl kan läsa hela bloggen. Mera sånt här!

thanks dude!

Det är jag som är dude. Jag är också bro. För det mesta guy.

När jag började spela WoW var jag medveten om att det kanske skulle bli så. När jag gick med i guilden var jag osäker om jag skulle berätta något om mig själv. Nämna mitt kön. Vad jag jobbar med. Att en stor del av de föreläsningar jag håller handlar om internetkultur, dataspel, kön och kultur. De två manliga medlemmarna som värvde mig, kände mig. De frågade innan jag gick med hur jag ville handskas med det hela. Det jag visste var att jag inte ville låtsas vara man, men jag ville inte heller berätta att jag var kvinna, eftersom det skulle ha uppmärksammats. Jag vill vara jag och bli känd för min spelstil och spelkunskap. Jag har träffat en del av de andra guildmedlemmarna och de har kunnat konstatera att den där typen som spelar den fulaste manliga karaktären i guilden är en hon.

Men ju mer jag spelat destu mer har jag känt att jag vill rätta folk. Jag är inte någon bro. Inte direkt guy heller. Det hände rätt nyligen att jag pratade med en annan guildmedlem, bosatt i England, som jag inte pratat med tidigare. Jag gjorde en enchant till honom på grund av min profession och han avslutade vår diskussion med "thanks dude!". Då reagerade jag. Lät bli att rätta honom eftersom jag inte visste vad jag skulle säga. "No problem dudette", eller?

Egentligen vet jag inte om han är en han. Jag antar det. Skulle jag säga dude, bro eller guy till någon? Nej, jag är för medveten om att personen kan vara kvinna. Det finns kvinnliga gamers. Hittade nyss en enormt intressant inbandad föreläsning av Jonas Linderoth. Den är knappt 30 minuter lång men superintressant. Lyssna, lyssna, lyssna!

sedan mars 2004

Det är sex år nu sedan vårt förhållande började. Jag vill tänka att det egentligen är kortare eftersom vi varit ifrån varandra ibland. Lite som att vi bott på olika ställen, i olika länder. Jag med annat jobb, texten kvar i datorn. Distansförhållande.

mera hem ljuva hem

hänt idag

- Jag kokade världens svagaste kaffe. Måste ha räknat fel. Efter att tre personer smakat hällde jag ut den halva pannan som fanns kvar.

- Jag köpte en bordtennisracket. Var positivt överraskad över att försäljaren kunde sin sak, ställde de rätta frågorna och berättade om de olika varianterna. Jag kan inte sluta lukta på den.

- Jag har skrivit en första version av avhandlingsinledningen. Det känns väldigt speciellt.

senaste tidens jobb

Igen dags för det traditionsenliga blogginlägget som jag egentligen inte vet varför jag publicerar. Inte förväntar mig att ska läsas. Det kan kanske vara roligt för mig själv om jag nångång blir klar, brukar jag försöka tänka.


Avhandlingsord: De är sammanlagt 26073 stycken just nu. Det är 78 sidor. En del kapitel påbörjade med tre meningar, en del kapitel helt tomma ännu. Det börjar närma sig. Idag kom jag hit senare, hade inga som helst förhoppningar. Efter flera veckor av artikelskrivning öppnade jag dokumentet. Dokumentet. Och upptäckte att jag inte hinner med. På ett positivt sätt. Har så mycket att skriva ner, sånt som är färdigtänkt i huvudet, men jag hinner inte med riktigt. Fingrarna känns otränade.

Läst: En otrolig mängd böcker och artiklar om ätstörningar.

Mötestid: bara några få per vecka.

Framgång: Två färdiga artiklar. Sista versionen innan språkgranskning för dem båda.

Höjdpunkt: De roliga dagarna som kommit alltid nu och då.

Besvikelse: Det började som en stor besvikelse, men slutar antagligen som något bra. Det var i höstas när jag var överarbetad, stressad, rätt nere i allmänhet. Då fick jag refereeutlåtande för en artikel jag skickat in till en internationell tidskrift. Skulle bara göra några mindre ändringar och sedan skulle den publiceras i slutet av 2009. Jag klarade det inte. Jag orkade inte. Sedan bytte tidskriften chefredaktör och för några veckor sedan skickade den nya chefredaktören de två refereeutlåtandena igen till mig utan övrig hälsning. Jag öppnade och insåg att förra redaktören klippt bort biten där det stod att the reviewers inte ansåg att artikeln skulle publicerades. Besvikelse. Några dagar senare fick jag igen de två refereeutlåtandena, ingen annan hälsning. Började kolla vilken annan tidskrift jag kunde skicka artikeln till i stället, men mejlade ändå den nya chefredaktören för att fråga om utlåtandena. Var tydligen en miss. Artikeln ska publiceras bara jag gör de små ändringarna, oberoende vad the reviewers tyckte. Så snart jag skickat den nya versionen, publiceras den, utan extra granskningar. Igen: oj så jag skulle ha mått bättre om jag genast kollat det istället för att tycka att jag är värdelös och att ingen vill publicera/läsa något jag skrivit. Jag undrar hur många gånger det tar tills jag fattar att ens prata med någon annan om det istället för att gräva ner mig själv.

Distraktion: Kommer inte på något. Måste vara något. Varför har jag annars inte skrivit mer?

Jobbighetsnivå: Svacka, likgiltighet, flyt. Omväxlande.

senare är nu

Det är då man vet att det är dags att ta sig till jobbet, efter att man bestämt sig för att gå senare:

På Yle1 kommer inget bra.

På Yle2 kommer inget bra.

På MTV3 kommer repris av morgonteve.

På Nelonen kommer teveshop.

På FST5 kommer texttevens nyheter i kombination med radio.

På SubTv kommer teveshop.

På Yle Teema kommer radio.

På Jim kommer teveshop

hem ljuva hem

saker man inte ska göra

Om man upplever en väldigt enerverande dag på jobbet med textslit och brist på stress och ångest ska man inte skriva som sin facebookstatus: "Kan inte. Vill inte. Orkar inte." För då ringer ens mamma inom 3 minuter* och tror att man håller på att kollapsa eller dö och tvingar en att ta bort statustexten. Jag är ännu inte klar med textslit, men är igen kanske lite närmare.


*Ja, exakt tre minuter.

det är inte ens sommar än

Jag har flera dagar tänkt att jag borde skriva att jag är mushigushi i hjärnan som facebookstatus. Mosig, typ. Jag tror att det är mosig jag menar. Men jag kan inte. Jag vet inte om jag är det egentligen. Sedan glömmer jag det en stund och så tänker jag igen: jag är mushigushi i hjärnan. Det är rätt irriterande att tänka så. Gång på gång. Flera dagar i rad. Det är kanske därför det har blivit så lite bloggtext. Så lite deadlinesångest. Kanske jag är mushigushi i hjärnan? I så fall beror det på att mitt arbetsrum är oändligt varmt. Persiennerna fördragna, sitter med t-skjorta, öppet fönster på eftermiddagen, temperaturen nerskruvad till minimum. Och handledaren: Jo, de som jobbade i huset innan totalrenoveringen valde att flytta till andra ändan av byggnaden. De visst hur det är.

Jag är närmare ett klart bokkapitel än jag var vid senaste blogginlägg.

dagens uttryck

"Just do it!" Jag sitter i kafferummet. Eller jag satt i kafferummet. Nu sitter jag i arbetsrummet. Här brukar man arbeta. Här brukar man ha deadlineångest. Här brukar man på deadlinesdagen skriva, ändra, stressa. Jag funderar på att ta en tredje kopp kaffe. Jag funderar på att gå hem. Gå ut. Gå till stan. Det var något jag flera dagar tänkt att jag borde köpa. Jag minns inte vad det var. Idag är det deadline. Deadline för sista versionen av ett bokkapitel. Jag väntar på ångesten som ska starta skrivmaskinen i mig. Jag funderar på att ringa om omboka tandläkartiden jag har om en månad. Bokkapitlet är inte klart. Det är långtifrån klart. Problemet är kanske att jag vet vad jag skall göra. Jag behöver inte stressa fram analyser, slutsatser. Slutsatserna finns snyggt uppradade på en rosa papperslapp bredvid tangentbordet. "Disgust is an emotion of avoidance", är det sista jag skrev. Innan jag gick till cafét för att köpa lunch. Innan jag gick till kafferummet och drack de två kopparna kaffe. Min ångestlöshet är nästan lite oroande. Men bara nästan. Jag är för ångestlös för att känna oro. All tid i världen. Resterande timmar idag känns som all tid i världen.

det ena året lik det andra, men ändå inte

I mars 2007 skrev jag:

"Det är en konst att åka färja. Eller egentligen en konst att åka färja och njuta. Stiga in i terminalen en torsdagsmorgon och känna alkohollukten färsk i kommande medresenärers andedräkt."

I mars 2008 citerade jag mig själv från år 2007 och skrev dessutom om min resa Uppsala-Stockholm-Uppsala-Kapellskär-Mariehamn-Kapellskär-Uppsala:

"I år åkte jag från Stockholm med Ålandsfärjan, lyssnade på finska fyllon till höger, svenska fjortisar som grälade till vänster. Och trubadurn. Den arma trubaduren. Försökte föra ett samtal med resesällskapet men kände mig mest sliten och trött. "Vad tänker du på?", frågade han. Och jag kunde ärligt svara att jag jag inte tänkte på nått. Jag bara satt där, stirrandes, frånkopplad."

I mars 2009 åkte jag inte till Mariehamn för litteraturdagar, istället flög jag på jobbresa till Tyskland.

Nu borde jag alltså rimligtvis skriva om min färjresa mellan Åbo och Mariehamn senaste helg. Jag orkar inte. Den var rolig. Mångdubbelt roligare att åka med vänner än ensam. Fler timmar i fun club. Roligare fun club. Och angående Mariehamns litteraturdagar kan jag säga att Susanna Alakoski var superbra. Såja. Det var årets behandling av Mariehamns litteraturdagar.

ett ganska stort ps

Jag har varit hemma hela kvällen men bara spelat mellan klockan 18 och 19. Och, jag har inte spenderat resterande timmar med att läsa strategier, warlock-egenskaper, bästa sätt att lvla professions eller dylikt på nätet. Det är faktiskt helt otroligt.

måndagen den 15.3.2010

Måndagskvällen var historisk på många sätt. Efter 655 speltimmar av WoW gjorde jag min första guildrun och min första raid. Man kan säga att jag blev ninja pulled till raiden. Jag hade inte tänkt göra min första raid tills någongång långt in i framtiden. Jag är oerfaren och undergeared. Jag känner inte min karaktär så bra ännu. Jag som redan flera gånger sagt "tack, men nej tack" till att göra femmanna dungeons tillsammans med guildies för att jag kände mig så oerfaran och undergeared stod alltså plötsligt i en tiomanna ToC. Av alla ställen. Det var skrämmande, det var nervöst. Jag hade precis gjort en dungeon normal. Stod i Dalaran och funderade om jag skulle göra en till efter en repair. Jag hade ännu inte ens gjort en heroic dungeon. Efter lite /w med P, ploppade det plötsligt fram en invite. Jag accepterade. Stod på Krasus Landing och /wave till T, som /w något om att det är bra med många olika klasser efter att jag /w något om att jag knappast skulle vara till stor nytta och jag /w att han bara är diplomatisk. LOL.

Jag gjorde många fel. Oändligt många fel. Jag gjorde en healthwell redan vid summoning stonen, Jag råkade kasta min soul stone till T som egentligen inte behövde den. Jag glömde att senare göra flera soul stonar. De fick upprepa att jag skulle göra en summoning stone inne i ToC för G. Jag stod på fel ställe. Jag sprang åt fel håll. Jag glömde att summon min Felhunter när han dog. Jag hade ingen som helst aning om vad ToC gick ut på, vilket inte egentligen var så konstigt eftersom jag inte haft tid att studera den. Oh my, jag missförstod till och med första bossens olika phaser och trodde att det var olika bossar. Fattade inte vad vi väntade på när vi var klara med första bossen och bara stod kvar. Jag /g något om thanks for my first raid and... phew, vilket jag fick svaret /g there's more. Det var förvirrande. Blossande heta kinder. Svettigt. Fick noggranna instruktioner om vår strategi innan varje boss. Jag försökte memorera. Vid sådan buff springa till den tanken. Men när raiden var i full gång glömde jag allt. Sprang lite hit och dit. Några DoTar här, några där. Disconnectade flera gånger. Dog naturligtvis några gånger. Blev resurrectad. Gjorde corpse run. Men vi kom igenom. Minns bara att vi skulle ha gjort en, möjligen två, wipes. Hade inte tänkt rolla på något loot. Fick /w med frågor om varför jag inte rollade. Förklarade att det var min första raid, att jag inte gjorde mycket nytta och var inte här för looten. Slutade i alla fall med att jag rollade. En staff och en shoulder och jag fick båda. Vi slutade halv ett. Fick ett /w om jag ville med på en guild heroic dungeon. Antar att jag inte skämde ut mig helt. Eller så tyckte de synd om mig.Såg på klockan. Halv ett på natten. Nä, skulle sova. Var trött hade förr spänningshuvudvärk. Gick på övervarv och läste om ToC och olika strategier. Skämdes ännu mer.

Och på tisdag gjorde jag flera heroic dungeons som guildrun. Jee!

vad jag ska komma ihåg att inte oroa mig över till nästa gång

Först paniken över att det blir så många festgäster. Att vi inte ryms in hos mig. Att mina gästmadrasser och soffa inte räcker till för långvägagäster. Att aubergineröran blir så vitlökig att jag överväger att inte alls ta fram den från kylskåpet. Att minimuffisarna är som småsten. Sedan paniken över att gäster inhiberar, blir sjuka, får inte ledigt från jobbet. Helt plötsligt tänker jag mer på alla som inte kommer än de som kommer. Jag glömmer till och med att det finns människor som är påväg. Tills de är här. Och stolar som inte räcker till. Och det är roligt. Och jag känner så många bra människor. Och jag blir överväldigad av att jag känner alla de här människorna. Och nästa morgon vaknar jag tidigt, pigg och huvudvärksfri. Helt otroligt.

inte särskilt spännande, men ganska revolutionerande i alla fall

Jag borde ha fest eller bjuda hem människor konstant. Idag tog jag ledigt för att baka. Baka. Sånt där som har att göra med ett kök. Sånt man gör i köket. Allt har inte blivit helt misslyckat. Bara två mer eller mindre brända plåtar. När jag öppnade ugnsluckan idag hittade jag en form som jag använde senast jag hade gäster. Det var den 19 mars.

förra onsdagen

Så bra att det lönar sig att se dem andra gång på Ruisrock i sommar.

det mest spännande en måndagsförmiddag

En person från Sverige har språkgranskat en av mina texter. På två ställen har jag skrivit "går om", som i "känslan/känslorna går om". Det har blivit rättade till "existerar parallellt" och "återupptas". En finlandism jag inte var medveten om, tänker jag. Tills jag hittar att det eventuellt heter "går över". Prepositioner har aldrig varit min starka sida och tydligen kan det missförstås totalt.

jag kan inte låta bli

Jag åker tåg. Tjuvlyssnar på flickan och pojken (i grön arméutstyrsel) i sätet bakom mig. Läser och redigerar mitt bokkapitel som heter "Fat talk".

"Jag orkar inte gå från tågstation till busstation. Du får bära mig", säger hon.
"Jaha", säger han.
"Jag väger 70 kilo", säger hon.
Han säger något som jag inte hör.
"Bra att du inte trodde att jag väger 70 kilo", utropar hon så att halva vagnen hör.
"Varför", undrar han.
"Nå det sku ju ha varit helt hemskt om du skulle ha varit så där jaha okej", säger hon.

Jag förmodar att det betyder att hon väger mindre än 70 kilo. Vi stiger av tåget och jag konstaterar jo, hon väger betydligt mindre än 70 kilo.

rysligt inside

"En del gamla tanter har skägg, men det är ingen idé att säga det till dem, för de bara ragerar." Johan, 5 år

Och det passar mer än utmärkt för att återknyta till kvällens möte. Om inte annat kunde det fungera som ett slags motargument för att det är så himla viktigt för vissa tanter att vi får med mera manliga styrelsemedlemmar. Skägg som skägg, liksom.

dagens jobb, nästan precis som vanligt

Handledaren går förbi mitt rum och jag ropar något i stil med: "Om jag ger dig ett omskrivet bokkapitel i slutet av veckan, kan du då läsa det så att jag hinner göra ändringar enligt kommentarer innan 24 mars då jag har deadline?"

"Men det är ju långt till 24 mars. Jag hinner nog läsa även om du ger det senare", säger handledaren på ett ungefär. "Ta tid till början av nästa vecka, eller slutet av nästa vecka".

Det är först efteråt jag kommer på att det är torsdag redan idag.

Jag försöker få motivation och fart genom snabb mellandeadline. Annars vet jag att jag sitter här den 24 mars och har tusen referenser att kolla, sidor att omskriva, nya slutsatser att dra och lämnar in texten inom deadline men utan att någon läst min omarbetade version. Så typiskt.

dagens jobb, typ

Sammanfattning:

Jag har böcker att lämna tillbaka till biblioteket. Jag går förbi biblioteket varje gång jag går mellan jobbet och hemmet. Trots det orkade jag inte lämna tillbaka böckerna idag.

Mötestid: 1 timme

Avhandlingsord: 0.

Lästa ord: 0

Det var meningen att jag skulle föreläsa hela våren. Jag tokskrev och tokplanerade två kurser med föreläsningar. Först krympte kurs 1 till ett par föreläsningar istället för planerade åtta stycken på grund av få deltagare. Idag fick jag veta att kurs 2 inhiberas på grund av för få anmälningar.

Plötsligt har jag en massa tid för avhandlingen. Plötsligt är jag lamslagen.

stockholmskt