söndag

När vi kör in på gården står en främmande bil där. Vi kommer oanmälda. Alla kommer oanmälda. Och alltid är det också någon annan där. Någon annan som kommer medan man är där.

"Hej, det var verkligen längesen", säger jag genast jag stiger in genom dörren och ser mommos bror. Han känner inte igen mig. Det ser jag. Han kopplar ihop mig med mina föräldrar, men kommer inte ihåg vad jag heter. Jag kommer på att jag måste ha varit runt 8 år gammal när jag såg honom senast. Såklart han inte känner igen mig.

"Och den här flickan fyller 30 om en vecka", ropar mommo ivrigt och rufsar mig i håret. Sedan följer en hel massa nähä? påriktigt? du skojar? helt otroligt?

Sedan är det som det alltid är. Hög ljudnivå. Folk som pratar i munnen på varandra på ett bra sätt. Folk som skrattar. Mommo kramar mig. Mommo nyper mig i kinderna. Mommo springer till köket efter mera kaffekoppar. Mommo springer till fönstret för att hon hör en bil. Mommo som ivrigt ropar att det är min moster. Mommo som springer till köket för mer kaffekoppar. Mera skratt. Mera rop. Mera folk. Och min mommos bror berättar för min moster att jag skall bli 30 och moster säger att hon vet. Mera skratt. Mera kaffe. Mera rop. Mommo står fortfarande. Springer tillbaka till köket för mera bullar. Mommo kommer tillbaka. "Men sätt dig", säger någon som någon alltid säger i något skede och mommo sätter sig mitt på vardagsrumsgolvet. Utan stol, tittar upp mot alla som sitter runt henne, rättar till sina glasögon och säger nu och då "Så att det e...", abryter, skrattar. Och min mommos bror berättar för mina föräldrar att jag fyller snart 30 och de säger att de vet. Mommo står igen. Frågar om någon vill ha portvin. Ingen vill ha. "Men ta du", säger mommos bror till mommo och alla skrattar. Mommo bjuder alltid alla andra, men skulle aldrig själv dricka kaffe, äta kaka, dricka portvin. "Eller likör hörni", säger mommo. Och alla skrattar ännu mer för det än mera mommo. Så blir det tyst. Och jag hinner tänka att det här är säkert första gången jag minns att det skulle vara tyst hos mommo och mofa.

"Men hur är det med Lotta då. Är du hård på brännvin", frågar mommo.

Det exploderar. Alla exploderar. Skrattar. Viker sig dubbla. Tårar i ögonen. Och det låter inte riktigt klokt. Och allt är som vanligt igen. Det var inget illa menat. Det vet alla. Så vi skrattar och fortsätter prata i munnen på varandra på ett bra sätt.