10 februari 2010

som ett slag i ansiktet

Det är inte många veckor tills jag fyller 30. Jag var tvungen att kolla i kalendern för att se att det inte var fråga om dagar. Det känns inte speciellt. Inte nämnvärt speciellt eller angstigt. På många sätt känner jag mig yngre nu än när jag var runt 24. Det sa jag senast förra veckan någon gång när vi pratade ålder. I morse anade jag en 30års kris.

Min bank har tydligen som vana att ringa upp sina kunder som snart fyller 30. För att prata ekonomi. Prata planer. Om inte planer, så framtiden. Är jag säker på att jag inte vill ta ett huslån? Har jag nu säkert funderat på det? Och sparande då? Vet jag hur stor min pension är? Är jag helt säker på att det inte bli dags för mig att köpa ett eget hem? Ett eget hem är ju faktiskt eget. Är jag säker på att jag inte vill komma in och prata om det? Det lönar sig. Vi vill bara hjälpa. Och jag säger att det är omöjligt. Att jag inte är intresserad. Att det inte finns så mycket att göra med min ekonomi. Att det inte blir någon ändring så länge jag är stipendieforskare. Ja, jag är helt säker. Men planera min ekonomi i allmänhet då? Och jag förstår inte. Planera ekonomi som att ta med egen mat till jobbet istället för att köpa en smörgås? Köpa billigaste matvarorna och att bara ibland göra roliga saker som kostar?

Det var kanske lite olägligt att de ringde. Trots att jag först sa att det var helt okej. Dagen innan hade jag skrivit och skickat in stipendieansökningar. Max summa som beviljas om man har tur: 900€. Det är inte många hus man köper för den summan. Ingen stor chans att man får huslån heller för att man hoppas på att få något stipendium innan sommaren. Hoppas räcker knappast.

Nä, jag känner mig inte precis som en blivande 30-åring.

4 kommentarer:

lotta sa...

samma läge här. det enda man kan göra är att våga lita på att man befinner sig på rätt plats i livet ändå. med eller utan huslån.

Yvonne sa...

Vilken tur att bankerna inte hade nån sån kampanj när det begav sig för min del... :) Annars är jag benägen att hålla med dig. Min "gaahvadjagärgammal"-kris inföll i 25-årsåldern. Det tog sisådär 3 år för mig att inse att det nog finns ett liv efter 25 också. Varken vid 30 eller 40 infann sig något nämnvärt krisande.

Nina sa...

Uuuusch vad läskigt... som om bankärenden inte var tillräckligt otäcka.

när det börjar sa...

Rätt snabbt kom jag över krisen. Hellre har jag de framtidsplaner jag har nu än byter ut dem till huslån och aktier.