Fafa

Det är så små och konstiga snuttar jag minns. Mest handlar det om sådant jag aldrig igen kommer att uppleva. Jag kommer aldrig att stå vid potatislandet, aldrig vid jordgubbslandet. Aldrig vid tomaterna som växer vid husväggen. Växte vid husväggen. Äta prima revbensspjäll. Prima. Se honom stå och luta sig mot arbetsbordet i köket, påminna fammo om vad hon höll på med.

Jag fick ett födelsedagskort. "Famo", stod det. Och jag tyckte att hon också borde ha skrivit "Fafa". Att det såg så tomt ut. När jag är här, hemma hos mig, i Åbo, glömmer jag ibland. Sedan minns jag igen. Och tänker att jag inte kommer att göra något annat än minnas i sommar. När ingen kommer gående över ängen. Ingen står vid bryggan. Ingen enorm svamphög ligger på trappan. Min frys är fylld med hans svamp. Som jag inte vet när jag kan äta. Om jag kan äta.

Och så är det sovrummet. Jag har fortfarande inte matta i sovrummet. Mattan. Den ligger ute på balkongen. Den han valde, gav mig. Och termometern. Den som var en långt glasrör fylld med vätska och små glaskulor som visade temperaturen. Som jag vill ha tillbaka. Den som han som jag bodde med förut fick när vi delade upp hushållet. Och jag vet inte riktigt varför det blev så att det var han som fick den. Och hon säger att hon sett den hemma hos honom. Att hon tycker att jag borde höra av mig till honom. Förklara hur det är och fråga om jag kan få den. Men jag vet inte om jag klarar av att ha den stående i vardagsrummet.

Ibland glömmer jag. Sedan får jag syn på dödsannonsen jag klippte ut. Den ligger just nu i en skål i tamburen. Ibland flyttar jag den till köket. Ibland lägger jag den på hyllan i tamburen. Jag går omkring med den och försöker hitta en plats. Står vid bokhyllan och hittar ingen bok att förvara den i. Det är inget jag kan lägga upp med en magnet på kylskåpet. Vad gör man med dödsannonser om man inte har en bibel?