Solta O Frango

Vad man idag missar om man inte är på Popaganda, eller: Lotta fortsätter att vara sur och bitter


Bonde Do Role

flyg fula flyg

Idag har jag ledigt. Inget jobb, ingen fysisk träning, varken hopp eller socialt chill vid tlu, bara vara för mig själv, inga lunchdejter inbokade, inga biobesök, inga fester.

Bara sova, bara sitta stilla. Och ändå har jag otaliga gånger kollat ut genom fönstret. Mätt vind och molnens höjd och tjocklek med ögonen, loggat in på pilotkalendern, besökt olika vädersidor. Det är egentligen inte ens någon idé att åka dit. Egentligen inte, i princip inte. Övertalar jag mig.

Så jag har, för att vilseleda mig själv, börjat planera mitt dryga dygn i Riga. Vad jag vill se. Vad jag vill uppleva. Vad jag inte vill missa. Vilken buss jag skall stiga på för att komma till friluftsmuseet 30 kilimeter utanför stan. Sånt. Det här har naturligtvis lett till att jag tänkt på reseminnen. Var jag redan varit. Vad jag redan sett. Vad jag har upplevt. Av olika anledningar är det här mina fyra tydligaste reseminnen:

England
Besökte några vänner i Guildford (ca 50 kilometer från London). Åkte tåg till London en lördag, gjorde det mesta som turister gör i London, avslutade kvällen på indisk restaurang och bio. Sprang som jag aldrig sprungit förut till sista tåget. Allmänt kaos att försöka hinna med någon som visste precis vart de skulle i tjock folkmassa. Vännerna hann precis hoppa upp på tåget, konduktören steg på, men konduktören gick inte med på att jag och mitt resesällskap hoppade på och vännerna vägrades hoppa av. Där stod vi sedan på Londons tågstation mitt i natten och såg våra vänner åka iväg. Inga bussar längre. Svindyra taxinpriser vi inte hade råd med. Efter många om och men lyckades vi få lov att åka med ett godståg som skulle delvis åt samma håll. Följande dag huvudvärk och spysjuka under besök till Windsor Castle.

Bulgarien
Bodde i Primorsko, en liten stad som mest besöktes av bulgarer och tyskar. Några i resesällskapet beslöt oss för att ta lokala bussen till en större stad. Vi hade inte hunnit vara länge där innan vi blev rånade eller vad man skall kalla det. En av de mest skrämmande upplevelser jag varit med om. Blev omringade av ett gäng mer eller mindre slitna män mitt på dagen, i kaos och panik lyckades de ta mina sandaler. Som tur var jag inte ensam. Som tur var mitt resesällskap, starkare, mer bestämda, längre och biffigare än mig. Som tur var "kostade" skorna bara 10€/styck att få tillbaka.

Belgien
Två veckors kurs i Antwerpen. Första gången jag gjorde en längre resa ensam. Kursarrangörerna hade bokat in mig på en Sjömanshostell i Red Light District. Fick allergisk reaktion av myggbett. Låg sjuk flera dagar. Reste hem i feber.

Spanien
Jobbresa till Granada ifjol. Bagaget anlände dagen innan jag åkte hem. Spenderade största delen av dagarna i feberyra i hotellrummet. Jag glömde koden till mitt bankkort. och hade knappt tagit ut några pengar innan resan.

Vad jag lärt mig:
Hem kommer man alltid på ett eller annat sätt. Jag överlever det mesta. Det är nästan mera regel än undantag att jag får feber, extrem huvudvärk eller spysjuka under stress eller missöden vid resor. Det är alltid värt att resa, oberoende vad som händer. Jag måste packa mitt handbagage förnuftigare. Packa med medicinskåpet.

Skall till Bergen, Stockholm, Riga, München, Köpenhamn ännu den här hösten. Månne jag inte ska få min resefeber lite stillad (eller förvärrad).

favorit i repris

En vänlig person passade nyss på att påminna mig om att Säkert! spelar på Popaganda om 67 minuter. Tack för det. Salt i såren. Lök på laxen. Sten på bördan. Rubb it in liksom.



Såg dem i december på Cirkus i Stockholm. Idag känns en gång som ingen gång. Buhu.

Under de röda fanorna

Idag ska jag inte stanna sent på jobbet.
Idag ska jag inte oroa mig över artikeln.
Idag skall jag inte göra något fysiskt ansträngande.

Idag ska jag gå på sista minuten kultur.

störande

Egentligen är det inte alls konstigt.

Piloten till tjänst redan från nio på morgonen. Jag hade tänkt ta en välbehövlig ledig halvdag. Rensa bort jobbstress med några hopp.

Det ösregnar och jag sitter med datorn framför mig.

påväg

"Du e nu alltid såndärn", säger hon och fnyser i telefonluren.
"Vadå?", undrar jag. "Hur menar du?"
"Äh, du vet. Det är inget att prata om. Det ändras nog aldrig", fortsätter hon.

Något svar på hurdan jag är får jag aldrig. Men med tanke på att jag pratar med min mamma och att jag nyligen berättat för henne att jag beställt en ensam resa till Riga har jag mina aningar.

"Jag är försiktig. Jag är alltid försiktig. Jag kom hem levande från Granada också."
"Knappt levande."
"Inte är Riga knappast värre än Köpenhamn eller Granada.", säger jag. "Och till Köpenhamn åker jag ju också ensam."
"Precis."
"Nåmen, hellre stanna en extra natt i Riga och faktiskt se staden, än att bara mellanlanda där påväg till München", försöker jag.

Det hjälper inte. Jag är såndärn. Jag får för mig att resa ensam. Jag reser ensam. Dessutom betalar jag antagligen fortfarande för att jag beslöt mig för att hoppa fallskärm. För att jag hoppade fallskärm. Och fortsatte att åka fallskärm. Varför utmana ödet flera gånger när man redan gjort det en gång och överlevt? Att fallskärmshoppandet förmodligen är säkrare än att cykla i Åbo är irrelevant i detta sammanhang.

hela 8 minuters racerfarts cykelväg hem

Tittar ut genom fönstret på en grusbetäckt innergård. Det börjar bli mörkt ute. Känns som höst. Jag sitter fortfarande på jobbet, min mage kurrar. Orkar inte stiga upp, släcka belysningen, låsa dörren till arbetsrummet och gå mot cykeln. Det är lättare att sitta och stötvis skriva några rader på min artikel, åja och våja sig över min vänstra armbåge som gör ont när jag vilar armarna framför tangentbordet.

Imorgon skall jag på riktigt försöka gå hem när de andra går. Det är inte roligt att cykla hem hungrig i mörkret. Jag behöver en cykellampa. Och någon som väntar på mig hemma.

Mattis and Maia

Maia Hirasawa

fullt ös

Under helgen konstaterade jag att jag underskattat sömn i min egen säng. Trött kropp blir inte piggare av att hållas i rörelse. Hoppade på onsdag. Jag spelade fotboll på torsdag. Cyklade till bussen mot Dalsbruk på fredag. Befann mig i Dalsbruk, hölls vaken i Dalsbruk, kom hem från Dalsbruk tills söndagkväll, sov en liten stund och spenderade den här dagen vid flygfältet. Marktränade, slog min ena armbåge blå och förlorade ytskiktet på densamme.

Och nu känns det som om jag inte orkar skriva. Vill inte skriva. Orkar inte skriva att jag haft ett av de jobbigare veckosluten, men även ett som var rätt roligt. Och maten var god, och hotellet snyggt och ordpåradochordiföljd. Jag skrev ett helt veckoslut. Jag skrev mig sönder och samman.

Nu vill jag bara lägga mig ner. Titta på en film och somna med handen i en chipspåse. Jag ska lägga mig ner.

uppvärmning

10.10.2008 i Åbo. The Tour Before The Fall. Jag började uppvärmingen igår.


Hellacopters - Toys and Flavors

side effects

Kroppen är så trött, så trött, medan hjärnan fortfarande går på högvarv av adrenalinrus. Jag tror inte att det är så bra att hoppa sent mitt i veckan.

jag såg ut över hela Åbo

Jag har varit förväntansfull, nervös, uppspelt, skamsen, besviken, förbannad och förlåtande. Gissar att rädslan också kommer snart, så jag motarbetade den lite genom att köpa fler hoppbiljetter.

Det här vädret är inte klokt. Först är det blåsigt, molnigt, regnigt, sedan finns klarblåhimmel och endast klarblå himmel. Fick bråttom att packa väskan med hopphandskarna och hoppdagboken, byta kläder och iväg mot flygplatsen.

Blev mitt andra hopp idag. Men det första hoppet jag inte fick godkänt. Uthoppet var inte enligt någon av konstens regel. Skämdes ögonen ur mig när jag senare såg det på band. Kunde ha varit farligt även om jag vet precis vad jag skall göra om jag fastnar med en fot i snören. Blir att öva uthopp och ge ett uthoppsprov till hoppmästaren innan jag får hoppa igen. Samtidigt som jag blev besviken på mig själv, så är det väl bara att konstatera att de hade rätt: det är väldigt få (om ens någon) som får hopp efter hopp godkännt. Jag var inte den första. Det är inte slut här.

Förmodligen kommer rädslan inför nästa hopp snart. Men före det skall jag sova en djup nattsömn. Kommer att ha träningvärk imorgon.

No One's Gonna Love You

Band of Horses

tänk om inte internet fanns

Så hemskt det skulle vara om inte internet fanns. Då skulle jag ha promenerat nervös till sjukhuset. Tackvare internet var jag förberedd på att det inte skulle göra ont, knappt kännas alls.

Framme klädde jag på mig roliga byxor med hål på konstigt ställe, en skjorta med massa knappar och strumpor utan hälar och långa skaft, sedan lade jag mig i fosterställning på en brits. Log och svarade glatt på frågor tills internet hade fel och jag gnydde, svettades, fällde både en och två tårar medan en kvinna tryckte på min mage för att mina egna händer domnat av eget tryckande på magen och en annan kvinna tröstade mig med att klappa mig på ryggen, medan en tredje styrde kameran. Internet visste inte att jag hade fnurror på tarmen. Men annars har jag glädjen att berätta att den var riktigt snygg, som den ska se ut helt enkelt.

Jag kände mig som en lågstadieelev när jag log över berömmet jag fick över vältömndhet. Efteråt satt jag i rummet bredvid, blev serverad två smörgåsar och drack fyra glas röd blandsaft. Påminde mig om skolutflykter. Jag tror inte att jag hade ätit påläggskorv sen dess. Den var överraskande god nu. Väl hemma sov jag nästan en hel nattsömn mitt på dagen.

Förhoppningsvis kan samtalen med och mellan föräldrarna återgå till det mera normala. Att de som föräldrar till en 28-åring ringer till varandra under arbetsdagen för att konferensa om det senaste inom dotterns tarmfunktioner känns lite konstigt. Det borde väl ha slutat för många år sen, faktiskt riktigt herransmånga år sen?

Inlägg i serien "kanske lite för privat, men det får gå den här gången för varför är det okej berätta att man gått igenom en rotfyllning men inte att man gått igenom endoskopi?"

dagens konstaterande

Det är värre att vara törstig än att vara hungrig.

enligt instruktioner

Klockan 13 fick jag välja mellan att äta soppa eller några smörgåsar. Jag åt två smörgåsar med tonfisk, efter det har jag inte ätit något. Det har nu gått fem timmar och jag är både sugen och hungrig. Om jag ens kunde äta ett kex eller liknande. Får endast dricka klara drycker. Preparerar mig inför morgondagens undersökning. It sucks. Ingen fast föda fram till imorgon klockan halv tre på eftermiddagen. Över ett dygn alltså. Efter klockan åtta imorgonbitti får jag inte ens dricka. Det är sex och en halv timme utan vätska.

Innan jag läste intruktionerna tyckte jag att det var konstigt att man skulle vara sjukledig hela dagen för en högst en timmes lång undersökning. Efter fem timmar utan mat känns det inte så underligt. Jag försöker göra så lite som möjligt för att spara energi och mitt humör.

Ask for More

Billie the Vision and the Dancers

veckoslutsprogram

Sitter i en svart lädersoffa. Bredvid mig till höger finns en motorcykelhjälm. Det doftar pizza. Vi är nio personer här. På teve kommer det damernas spjut. Jag har reserverat en pink fallskärm och jag är den enda som skrivit namnet på hopplistan. Ute regnar det. Man vet aldrig när det slutar regna, då är det bra att finnas här och inte hemma.

saker jag inte förstår

Goda nyheter är att jag inte har salmonella, endast kalk- och d-vitaminbrist. Dåliga nyheter är att jag idag därför fick kallelse till den förbannade undersökningen. Från söndag klockan 13 till måndag klockan 14 får jag endast dricka vatten och klara energidrycker. Efter undersökningen får jag äta och dricka som vanligt. Det förstår jag. Det är helt logiskt. Men varför vill de innan undersökningen veta till vilken församling jag hör, mitt civilstånd och mitt yrke? Vad har det för inverkan på min tjocktarm? Jag undrar.

blogginlägg i serien "Vad jag åt i natt"

Situation: Hemkommen från trevlig utekväll. Lång kö vid grillkiosk, vrålhunger.
Vad: 3 stycken (tyvärr aufblatzt även om jag inte kokade. Jag glömde helt enkelt att de låg i kastrullen för tillagning. Jag skäms.) med Münchner Weißwurste, söt Händlmaier's senap och Franziskaner Weissbier.
Varifrån: direkt från München, Bayern, Tyskland. Tusentack U!
Instruktioner: finns här mycket utförligt
Smakbedömning: 4 av 5 (full femma om jag även haft tillgång till Bretzn och avnjutit målet i München). Senapen var helt gudomlig!
Kuriosa: Morgonmål. Får inte ätas efter klockan 12 på dagen. Jag räknade med att ett på natten är tidig morgon.

Det behövs så lite ibland.

Ett snabbtundanstökat möte, åtföljt av ett par päroncider på terass kvällen innan. En uppiggande diskussion mitt i natten. En lunch med det traditionella lunchsällskapet istället för att sitta vid datorn med smörgåsen och en ångestframkallande tom skärm framför sig. En utsökt pastalunch, en och en halv toblerone, en kaffe och några cachewnötter.

Jag kom precis hem från jobbet. Klockan är 19:51 och jag både inledde, utförde och avslutade arbetet med den åtta sidor långa engelska sammanfattningen av min forskning idag.

Forskandet kan väl liknas vid en konstform. Ångesten, skapandet, proppen, flödet. Det gäller bara att minnas det när det känns som mest oframkomligt och man tror att det aldrig kommer att vända.

där istället för här

Det känns som om jag bor i fel stad.

egentligen obeskrivbart

De säger att man förlorar de flesta av sina tidigare vänner, att man slutar med tidigare intressen, att man vid fint väder inte ligger på stranden, att man vid dåligt väder ligger väntande i klubbsofforna utifallatt och att alla pengar går till det nya intresset. Idag förstår jag. Igår spenderade jag nästan 14 timmar av dygnet vid klubben.

Klockan 14:23 lättade molnen en aning. Plötsligt tömndes soffona och ett stort gäng stod utomhus och tittade med enorma leenden och nickningar mot varandra och skyn. Klockan 21:05 landade jag och kom gående med fallskärmen över axeln. Jag hade gjort mitt första fallskärmshopp. Det var underbart. Det var rofyllt. Lugnande. Hjärnrensande. Och allt för snabbt överstökat. Ville stanna uppe mycket längre. Ville inte komma ner. Allt gick som det skulle. Det enda jag borde bättra på är att våga sitta med ena klinten utanför planet innan jag hoppar.

Innan gårdagens hopp hade jag hårdträning inför hoppet. Finns knappt någon muskel som inte är sjuk, medan jag under hoppet inte kände någonting alls. Kroppslös utan minsta grubbel. Totalt fokuserad. Idag: hellre på marken och önska man var i luften, än att vara i luften och önska att man var på marken. Jag är lite styv.

Det känns inte ens omöjligt att jag blir den första svenskspråkiga instruktören i Åbo. Så hoppfullt känns det. Jag har hittat något som går förbi alla dyra utekvällar, alla kläd- och skoköp. Ja, till och med förbi alla bokköp.

ännu finns det hopp

Imorgon gäller det. Jag har aldrig kännt mig så här förberedd, så här säker, så här lugn men laddad. Allt är rutin. Rabbla upp i sömnen. Det sitter. Aldrig tidigare har jag kollat väderprognosen så här ofta. Gissar att det blir en hel del kaffe drucket, prat pratat och fallskärmsfilmer sedda i klubbens soffor innan det gäller. Klockan nio på morgonen blir det teoretiskt och praktiskt prov. Sedan en lång, lång, lång väntan.

Min nya mantra

Igår kväll kändes allt så avlägset. Idag blev allt mycket mera verkligt.

Hängde från taket i en sele. "Ovelle". Tittar snettbakåt mot vänster, mot piloten, bröstkorgen ut, grepp med händerna i luften samtidigt som benen dinglar. "Mene" och jag spänner ut mig i deltaställning. "Satayks, satakaks, satakolme, sataneljä, sataviis", räknar jag och kollar att fallskärmen väcklar ut sig som den ska. Är beredd på att punokset tvinnar och sliden inte åker ner. Korkeus. Svänger benen åt sidorna, får upp tvinnet, pumpar ner sliden. Korkeus. Ilmatila. Sijainti. Pamppula ja kahva. Jarru koe. Flyga, svänga, flyga, flyga, puolijarru, svänga. Följer instuderad kuvio. Korkeus. Ilmatila. Sijainti, Pamppula ja kahva. 300 meter. Myötätuuliosa. 200 meter. Perusosa. 100 meter. Finaali. Valmistaudu maahantuloon. Kevennä jarru. Jalat yhteen. Täysjarru. Kierähdys.

Undrar hur många gånger jag hinner tänka igenom hela processen innan jag somnar. Dags att hänga från taket imorgon igen. På lördag är det the real deal. Det första av förhoppningsvis otaliga.

Andas in. Andas ut.

Det är väntan som är värst. Vaknade klarvaken och pigg halv sex, rädd för att försova mig. Om en timme och 45 minuter börjar kursen. Jag sitter redan ändamålsenligt klädd. Väntar. Jag vågar inte ens räkna hur många gånger jag besökt toaletten. Nu anländer kurssällskapet. Gissar att vi kommer att fnittra hysteriskt tills det är dags. Håhå.

släktfel

Jag tycker inte om att bo ensam. Det är trist. Det är ensamt.

I morgon får jag besök. Han stannar i fem dagar. Mot slutet av veckan är jag säkert glad att han åker. Mina 30 kvadratmeter (inklusive balkong) är knappast gjorda för två personer. Han ringde nyss och berättade att han har packat en hel väska enbart för sina skor. Vi är släkt. Och det märks.

Vi kommer att ha jätteroligt. Jag får vara med och välja nya sandaler till honom.

När han åkte utomlands för ett halvår köpte jag en t-skjorta till honom där det stod "Please handle with care". Jag kände att det var min storesysterlige plikt.

My Love

Billie the Vision and the Dancers

släktkalas

Vissa saker är omöjliga att förklara. Som att jag har ett jobb. Som att jag inte svälter. Som att jag är stor. Och mormor sa idag: "Du borde kanske söka jobb i någon butik, så att du får lön och blir rund om kinderna igen. Du blev så mager så fort. Vet du att du alltid kommer att vara mitt lilla gryn?". Jag skrattade, nickade och sa att jag nog trivs med det jag jobbar med. Jag var förvånad över att hon inte nöp mig i kinderna. Kanske hon trodde att jag skulle gå sönder. Runt halsen hade jag mormorsmors halsband. Imorgon skall jag fira farmor.

justja

Om Jenny läser det här: börja blogga igen!