game, alpha-hannen och den heteronormativa matrisen

"Det finns bara ett sätt att få kvinnan du drömmer om - du måste bli mannen hon drömmer om! Genom att tillämpa de attraktiva beteenden vi lär dig kommer du direkt att märka hur din dragningskraft för kvinnor i din närhet ökar." 30 maj 2008

Citatet kommer från bloggen Charismatic Revolution. En blogg jag följt med en längre tid, skriven av ett gäng som kallar sig Sveriges främsta attraktionsexperter. Om jag inte hade en avhandling att skriva (konferanspaper att trolla fram, universitetsföreläsningar att planera, bokkapitel att fundera på) skulle jag skriva en artikel om fenomenet. Nu har jag inte den tiden, så jag bloggar. Bloggar ett ytskrap.

De skriver om alphakonceptet, manlighet, raggning, game, dejter och sex. De har skapat ett företag, de reser runt för seminarier, de ordnar bootcamps för män. Vill du lära dig hur du skall bli en varm alpha-hane? Betala 950 kronor för en endagskurs. Den varma alfahannen ger inte bara värde och bekräftar andra, utan är också beskyddare av närstående, ledare för män och vald av kvinnor.

"I den mänskliga “parningsdansen” är kvinnans roll att ge medgivande till att bli tagen medan mannens roll är att visa upp sig att han är värdig och attrahera henne. Det är därför vi har attraktionskurser för män - männen behöver det mkt mer än kvinnor." 5 februari 2008

Vad jag kommer att tänka på när jag läser bloggen är den heteronormativa matrisen och queerteori. Det är med de teorierna jag skulle vilja göra en analys. Judith Butler talar om den heterosexuella matrisen, en kulturell förståelse av kroppar, kön och sexualitet som gör att könsrollerna uppfattas som "normala". Föreställningen om normaliteten i att dessa två heterosexuella motpoler begär varandra är, enligt queerteorin, en förtryckande struktur.

Det finns många intressanta saker man kunde ta fasta på vid en analys. Vad jag förstått är det strängt förbjudet för kvinnor att delta i seminarierna eller i ett så kallat bootcamp. Hur skulle de reagera om en homosexuell man anmälde sig? Hur ska det tolkas att en av instruktörerna i pressen endast vill kallas The Man (ja, med stort m)? Frågorna är otaliga.

Jaja. Det är det här det handlar om att vara feministisk kulturforskare. Det är de där glasögonen som aldrig riktigt går att ta bort. Som egentligen inte vill tas bort. Man analyserar allt och alla. Man är aldrig ledig. Väldigt roligt är det samtidigt. Och jag känner att jag kanske borde gräva fram min kandidatavhandling som behandlade maskulinitet i manstidningen Slitz. Det sitter i. Bara jag först skulle bli klar med avhandling. Sen. Kanske.