i kronologisk ordning

Jag satt i ett flygplan. Knappt hade det lyft, när vänstra vingen tog i marken och vi krashade. Det var inte en hemsk olycka. Vi satt några timmar i flyglanet medan vi väntade på att vi skulle få ett nytt plan. Medan vi väntade pratade jag med personen jag satt bredvid. Personen undrade vart jag var på väg. Det hade jag glömt. Jag visste att jag skulle på en konferens, men hade glömt var den var. Senare kom jag på att jag skulle till Spanien och jag vaknade. Hann aldrig ta mig till Spanien.

När jag steg upp blev katterna kvar i sängen. Jag hann koka kaffe, göra en smörgås och sätta mig vid köksbordet innan Knut kom långsamt vandrande. Han hoppade upp på bordet. Jag tänkte: lyfta katten på bordet. Sedan tänkte jag att jag aldrig kan använda det uttrycket eftersom katten själv hoppar upp på bordet.

Jag tittade ut genom fönstret, såg en tolvtrettonåring stå vid fotbollsmålet, på sandplanen utanför mitt köksfönster. På samma ställe som det igår låg kvar något mörkt och bortglömt. Pojken, med blond pottfrisyr, böjde sig ner, lyfte upp det mörka. Det var hans skolväska. Och jag tänkte: men det där är ju Anton, min karaktär i grejen jag skriver. Sedan tog pojken fram telefonen, la den mot sitt öra samtidigt som han ledde cykeln med en hand. Sprang några steg och hoppade upp på cykeln, fortfarande bara med en hand. Jag tänkte: det där kan jag inte göra. Han cyklade några tiotals meter, fortfarande pratande i telefon, när han tappade balansen. Jag tänkte: Anton är häftigare än folk tror. Måste skriva ner det. Och så skrev jag ner det.

Idag har jag sovit nio timmar, även om jag steg upp sju.