före, på och efter konferens

Jag är fascinerad av konferenser. Eller egentligen fascinerad av mig själv på konferenser. Eller i det här fallet av mig själv på en uttalad icke-konferens.

Jag har varit förväntansfull. Ännu i morse var jag riktigt ivrig över att träffa människor, få idéer. Över att vi skulle vara väldigt få, från alla nordiska länder, prata svenska/skandinaviska och att vi både är från forskningsfältet och fältet. Sedan fick jag hotellrummet någon timme innan vi skulle börja. Blev så trött, tänkte att jag lika bra kan stanna på hotellrummet, att jag inte orkar träffa någon och att jag framför allt inte orkar träffa nya människor.

Men nej, man kan inte åka, komma fram, stanna i hotellrummet och titta på teve. Så jag gick, nervös. Råkade registrera mig samtidigt som den enda person jag kände från tidigare. Vi kom fram till att vi träffades första gången för nio eller åtta år sedan och att vi senast träffats för sex eller fem år sedan. Och så flöt det på. Det var så lätt. Plötsligt förvandlades jag till en minglare som jag egentligen inte är. Pratade om forskningen jag gjort och kastade ut trådar till forskningen jag (tydligen) vill göra. När vi skulle flytta runt från olika arbetsstationer försökte jag hela tiden byta station så att jag träffade så många människor som möjligt. Och det här är så inte jag. Men det är så lätt. Tills vi har två lediga timmar innan middag, jag går till hotellrummet och plötsligt blir det igen så motigt att gå på middag, mingla, prata. Igen vill jag egentligen helst av allt bara sitta på hotellrummet och titta på teve. Och ändå har jag en vag aning att jag kommer att inte bara gå på middag utan även på någon eventuell pubaktig spontan runda. För det är egentligen så lätt. Bara jag inte går till hotellrummet.