Impulsresa

Igår någon timme innan båten till Stockholm skulle avgå kom jag på att det kattfria livet betyder att jag kan åka till Stockholm.

Med andra ord: Hej från Stockholm! Här är soligt. Jag har gått på utställning, suttit på café och besökt loppisar. Hejdå!

irl/afk

Kan vi inte bara bestämma en gång för alla att vi slutar använda uttrycket irl, in real life?

Jag blir tokig.
Som om livet på nätet inte är riktigt. Som om den tid man är på nätet inte är riktig. Som om man inte är verklig på nätet.

Härmed använder vi alla afk, away from keyboard. Okej? Okej.

för mycket spänning

När jag igår (ähum, i förtid skrev den här morgonens blogginlägg) var jag ironisk när jag skrev att det mest spännande som hänt igår var att jag åt makaronilåda. Då visste jag inte att det skulle bli ännu mer spännande på grund av samma makaronilåda (i kombination med textdeadline och glömska när det gäller att förvara matlådan i jobbets kylskåp). Jag hade ingen aning att jag skulle ha mardrömmar, tro att jag skulle svimma och få matförgiftning av samma makaronilåda. Men det fick jag. Samtidigt fick jag testa vad appen Sleep cycle verkligen går för. Den är mycket bra kan jag konstatera. Den hävdar att min sömnkvalité låg vid 30% medan den normalt är runt 65% (som också brukar kännas ganska dåligt). Det kan nog stämma. Och lika snabbt som matförgiftningen kom börjar jag känna att den försvinner. Vågar snart mig på att äta morgonmål.

man tror att alla år varit lika, men det är inte sant

För fem år sedan bodde jag i en pytteliten lägenhet, för att i början av mars flytta till Uppsala, och några månader senare flytta hem igen. I Sverige åkte jag mest fram och tillbaka mellan Uppsala och Stockholm och visste inte vad jag ville. På sommaren gick jag en fallskärmshopparkurs.

För tre år sedan hade jag nyss flyttat till en lägenhet med gula tapeter. Några dagar innan jag skulle fylla 30 ringde min bank och frågade om jag ville diskutera eventuellt bostadslån, jag skrattade åt tanken. 

För ett år sedan hade jag precis kommit hem från Australien. Jag skrev på avhandling och något som jag inte visste om skulle kallas prosa eller lyrik. Jag levde ett rätt harmoniskt liv med Knut och Orvar.

Igår hade jag textdeadline. Jag skrev. Sedan skrev jag. Och skrev lite till. Det mest spännande som hände var att jag åt makaronilåda som jag hittade i en burk i frysen. Så snart jag postat musikvideon av Amanda Palmer på bloggen stupade jag i säng.

Imorgon är det onsdag och min kalender är tom. Förmodligen ska jag skriva.

Om ett år hoppas jag att jag ska vara klar med den här avhandlingen. Jag hoppas att jag inte också då tänker "inom ett år". Det känns som om jag tänkt så rätt länge nu. Det enda jag vet om våren 2014 är att jag ska hålla en kurs om internetkultur och kön.

Om tre år har jag inget som helst grepp om. Det är långt dit och jag har ingen treårsplan. 

Want it Back

Amanda Palmer

ett foto i timmen

För det mesta brukar jag inte minnas vad jag gjort på födelsedagen. Antagligen främst för att jag inte brukar fira på särskilt sätt just den dagen. I år firade jag veckoslutet innan och dagen innan. På själva födelsedagen försökte jag mest göra sånt jag ville göra just då. Det här var det jag ville göra:

Klockan 9 övervägde jag att stiga upp, men höll ut.

Klockan 10 steg jag upp. Brorsan hade redan börjat städa undan festen. Jag satt mest på en stol.

Klockan elva satt vi vid köksbordet, åt chips och tittade på folk som skrinnade.

Klockan 12 satt vi fortfarande vid chipsskålen, och jag med kaffe.
Jag hade nyss fått det årliga telefonsamtalet av fammo.
Vi tittade inte på skrinnande typer utan tittade på filmer där brorsan spelade squash.

Klockan 13 hade jag flyttat mig till soffan och brorsan åkte hem.
Jag började känna att jag lever igen.
De två sakerna hade knappast något samband.

Klockan 14 skickade mamma en bild på min födelsedagspresent.  Hurra!

Klockan 15 kunde jag inte hålla mig längre. Tyvärr fungerade inte färgpennorna med tapeten.
Färgen ville inte fastna.

Klockan 16 slötittade jag på teve.

Klockan 17 slötittade jag lite mer på teve, samtidigt som jag googlade "sy kläder nybörjare"

Klockan 18 tömde jag diskmaskinen.

Klockan 19 tittade jag på fredagens avsnitt av Voice of Finland.

Klockan 20 åt jag franskisar som lunch/middag.

Efter maten somnade jag på soffan.
Vaknade tjugo över tio, somnade snart igen, vaknade två och gick till sängen för att sova.

Här hittas 2011 och 2012.

Lotta, 33 år

Eftersom det idag är min födelsedag, och jag just nu är upptagen med att ta ett foto i timmen för att dokumentera dagen, tänkte jag passa på att önska mig några saker, precis som Jenny gjorde tidigare i veckan när hon fyllde år.

Jag önskar:

Att jag inte mår allt för dåligt idag. Att jag igår hade sjukt roligt på festen. Att jag får fortsätta ha så otroligt fina vänner och att jag lär känna ännu mer fina människor. Att de fina vännerna som inte kunde komma igår är sådana jag får se snart. Jag önskar att jag får åka någonstans där det är varmt. Jag önskar semester. Jag vill snorkla någonstans där det finns massa fina fiskar och koraller. Jag vill åka tillbaka till Australien så snart som möjligt. Jag vill hälsa på min mommo och mofa snart och krama mommo (senast jag kramade henne var vid jul, då hade hon kommit hem från sjukhusvistelse och kramade mig så hårt att det nästan gjorde ont och sa "inte är det nåt fel på mig"). Jag önskar att alla jag känner får vara friska. Jag önskar mindre stress, mer jämställdhet, mer jämlikhet, mer förståelse, inget näthat, att alla blir feminister. Jag önskar att ett förlag vill ge ut mitt manus. Jag önskar att jag idag orkar ta mig till en hall och spela squash med min brorsa. Jag önskar att jag fyndar snorbilliga skridskor i rätt storlek. Jag önskar mig en symaskin. Jag önskar en verktygsback som rymmer alla mina verktyg. Jag önskar fred. Jag önskar att ingen behöver oroa sig över pengar. Jag önskar att jag blir klar med doktorsavhandlingen. Jag önskar att jag inte svimmar av skam och nervositet under disputationen.  Jag önskar att det snart igen ska ordnas poetry slam. Jag önskar fler säsonger av Breaking Bad, How I met your Mother och Mad Men till Netflix.

och på den tjugoförsta dagen...

21 dagar av kontinuerligt bloggande. Ungefär så länge tog det tills jag utan problem började komma på bloggidéer. Speciellt efter att jag bloggat regelbundet, halvt tröttnat och fallit in i ett slentrianmässigt bloggande, nästan ickebloggande tillstånd.

Dag 21 fick jag ungefär fem idéer till blogginlägg, medan det tidigare varit en oerhörd pina att få en. Dag 21 skrev jag flera blogginlägg, men bestämde mig för att också den närmaste framtiden endast publicera ett blogginlägg per dag. Man vet aldrig när det blir bloggtorka igen. Man vet heller aldrig när det plötsligt är fest och man inte har tid att skriva. Idag är kanske en sådan dag. Det är mycket möjligt att jag sparat det här blogginlägget till en dag då det är fest. Mycket möjligt är det fest hemma hos mig just nu.

klockan 23:53, eller cake pops fail

Klockan är 23:53, jag har fortfarande ett kök att städa och jag har nyss lärt mig fyra saker:

1. Att jag aldrig lär mig. Den här gången skulle jag inte testa nya recept. Jag skulle inte ens förbereda på annat sätt än att köpa chips till morgondagens fest. Ingen chans att jag skulle kocka något. Så vad gör jag? Testar nya recept.

2. Det är skitsvårt att göra cake pops. Helt förbannat länge tar det dessutom. Jag kan inte få dem att se kloka ut, de hålls inte på den jävla pinnen, chokladen stelnar inte tillräckligt fort.

3. Det finns en orsak till att receptet oftast gäller runt 15 stycken. Vad jag gjorde? Bestämde mig för att göra sextio (60) stycken.

4. Jag tycker inte ens om cake pops. De är för degiga för mig.


Så, om du är på väg till mig, om jag mot förmodan inte kastat dem: du behöver inte smaka. Jag har bara lagt fram dem för att jag inte förmådde mig att kasta dem. Så snart festen är slut kastar jag dem. Jag lovar.

när man inte vet när man ska sluta

Det fanns kanske lite för många fina färger i affären när jag handlade färg till bordet. Det fanns kanske lite för många saker som jag ville måla. Det gick kanske lite över styr. Eller, det går snart kanske lite över styr.

Min fula ljusbruna byrå blev färggrann (men behöver ännu
något lager färg), min köksstege fick lite lila. Det som inte syns är
att också hushållspappershållaren blev lila. 

At Home

Crystal Fighters

när det inte blir som man tänkte det, men bättre

För snart ett år sedan målade jag en dinosaurie. Det var väl tur. Då blev det lite färg över som jag kunde använda när jag förstörde ett bord.

Jag har tröttnat på mitt svarta trista soffbord. Fick den smarta idén att med decoupagelack och servetter piffa till det. Det blev inte riktigt som jag tänkte mig. Om man säger så.

Ser det här som en slät bordsyta med svart grund och färggranna prickar?
Inte riktigt.

Som tur gick det att pilla bort. Och om det inte skulle ha varit möjligt
var det fråga om ett billigt bord från Ikea. Men nej, kände ganska onödigt
att sitta där och pilla, efter att jag först försökte sandpappra bort det med
klen framgång.

Jag fick en idé. Utan är tänka efter så tog jag fram den pyttelilla flaska målfärg och började måla. Jag kom inte så långt innan färgen var slut. Det hade jag inte tänkt på. Som tur fanns det mer i affären.

Här ett tips: se till att det finns tillräckligt med färg innan du börjar. Om det inte finns ska du helst se till att det finns mer att köpa.

Slutet gott, allting gott. Också om man inte ska granska det så noga.  

Istället för att uppfattas som subversivt ätstörd, finns risken att bloggaren inte uppfattas som ätstörd överhuvudtaget*

Den senaste tiden har jag varit förvånad över hur hungrig jag blir av att tänka.

Jag gör inte särskilt mycket annat än sitter på en stol, läser text om makt, kön och normalitet, tänker och skriver. Mest tänker jag. Eller skriver argument och strukturer för mina argument.

Och så tänker jag att det kunde vara skönt att ha en fåtölj i mitt arbetsrum som jag kunde sitta och tänka i. Sedan tänker jag att det är lika bra att jag inte har en fåtölj, den skulle vara så lätt att somna i.

Ute snöar det, som vanligt.

Det här är precis vad det ser ut att vara.
Om nån minut har jag ätit upp det.

* Det senaste jag skrev i avhandlingen.

Hejsan morsan! Hejsan stabben! Här är brev från älsklingsgrabben.

Veckans första rapport från katthotellet för sportlovsfirande katter: en bild på en avancerad, nyinförskaffad hårborste.

Säkert mycket populära än de två jag skickade med...

Som tur är det fortfarande jag som har det största kattklätterträdet. Också om katterna som julklapp av mina föräldrar fick ett som lyfts fram vid besök.

Ayla

The Maccabees

fira sportlov

Redan innan mina föräldrar hälsade på idag anade jag vad som skulle hända. Redan igår när jag skickade ett kattfoto till min pappas telefon och han skrev tillbaka skicka gärna fler, gissade jag hur det skulle sluta. De hade varit mindre än en timme hos mig när min mamma frågade om jag inte hade några resor planerade den närmaste framtiden. Det hade jag inte. Men det hindrar inte katterna från att fira sportlov. Så nu sitter de i bilen på väg bort från Åbo. Och jag sitter kvar på soffan. Väldigt tomt känns det, samtidigt som det är nästan lite skönt. Oj vad jag ska gå omkring i lägenheten utan att någon springer i fötterna. De närmaste två veckorna kommer det att vara jag som får kattfoton till min telefon och frågar efter fler.

ett ljuva hem

Hemma är inte där du bor, utan där du är förstådd, har Christian Morganstern sagt. Det är kanske så.

Senaste tid har jag tänkt mycket på att där jag nu bor är mycket mera hemma än andra ställen i Åbo. Och det här borde vara sjunde stället. Samtidigt är det längst bort från centrum. Det är minst fint. Det är vanligt. Det bor folk här som flyttade hit när det låga höghuset utan hiss byggdes. Det finns en innergård där folk stannar upp och pratar eller säger hej.

Men mest av allt påminner det om höghusen i Bäljars där jag växte upp. Det är som om jag bodde i en småstad, också om det är Åbo. Jag får till och med lust att börja prata på bred västnyländska.

tre tips, en fredag

1. Ett feministiskt blogginlägg på finska. Hela bloggen är egentligen min rekommendation.

2. En författarutbildning man kan söka till. Jag gick den, jag tyckte om att gå den.

3. Nu kan man köpa biljett till Ruisrock. Band of Horses på fredag! År 2011 reste jag till Stockholm för att se dem, år 2009 till Helsingfors. Så bra är de.

att skicka iväg text

Idag har jag postat tre stycken lika tjocka kuvert. Jag är fascinerad över hur jag både kan vara lite upprymd och samtidigt skämmas.

Jag är också fascinerad över hur odramatiskt det var, det största som hände var att jag hade problem att få in kuverten i postlådan. Jag hoppas att det inte var ett tecken. Kanske det betyder att jag inte alls borde ha skickat? Eller så betydde det att jag måste möta lite motstånd, och det enda motståndet var postlådan, resten går så smort. Men jag tvilar.

Jag undrar också om jag glömde något, om det var något jag borde ha gjort. Nu blev det inte så att jag ropade bok, bok, bok och hoppade tre gånger på vänstra benet. Inte heller sa jag jag kan, jag kan, jag kan medan jag snurrade tre varv medsols. Jag vet inte heller vilken ramsa jag borde läsa för att postlådan inte ska brinna upp innan de  hämtar innehållet. Jag undrar om jag borde ha fört det till en post istället. Jag undrar om jag överhuvudtaget borde blogga om det.

Jag tror att jag borde fira det på något sätt. Att jag överhuvudtaget skickat iväg det. Men det är svårt, mest skämms jag över att någon ska behöva öppna kuverten och tänka jaha eller vad tusan är det här.

vi kan inte fortsätta så här

Det var tisdagmorgon. Det var förmiddag och jag gick till jobbet. Jag lyssnade på Hanna Hellqvists vinterprat och tänkte bara några minuter in i programmet att jag inte kan fortsätta lyssna på det. Jag ville inte komma fram till jobbet med rödgråtna ögon. Jag ville inte bli påmind om barndomsminnen. Jag fortsatte lyssna. Jag gick över vägen, gick nerför, mot järnvägsspåret och infartsvägen. I nerförsbacken hade Hanna Hellqvist kommit till stället där hon gick till sin pappas granne för att låna en stege, och jag hade kommit till stället där jag kvällen innan tänkt att det är halt. Efter att jag fallit tre gånger den här vintern har jag börjat använda broddar så snart det är lite is. I tisdags fanns ingen is, i tisdags fanns hårdpackad skinande vit snö. Grannen till Hanna Hellqvists pappa sa i programmet att han inte skulle vara förvånad. Och då föll jag. Jag tänkte att jag inte kommer att kunna falla värdigt. Jag kommer inte att kunna ta emot med händerna. Jag kommer att landa på ryggen. Jag kommer inte att vara tyst.
 Aj, ropade jag så högt att jag hörde att det var högt även om jag hade öronsnäckor.

"Kävikö pahasti?", frågade en man som gått bakom mig.*
"Olen vielä elossa", sa jag.**

Jag steg upp. Stängde av podcasten. Gick långsamt med ond rygg och svanskota till jobbet. Jag var lite imponerad av mig själv, över att jag utan att tänka svarade på finska, att jag hade lite torr humor i mig också på finska. Och hela tisdagen försökte jag undvika att luta mig bakåt på en stol för att det gjorde så ont. Och varje gång, när jag tar på mig jackan och av mig jackan, eller vänder mig i sängen, känner jag att mina högra axel fått sig en ordentlig törn. Jag känner att jag lever.


* Gick det illa?
** Jag är fortfarande vid liv.

en sak jag inte förstår

Varför får man inte lämna in sin doktorsavhandling som en tankekarta istället för text?

det är det här som kan kallas ett blogginlägg med kattbilder

Kyckling á la Lotta

Så här ser en nästan slickad
tallrik ut när du ätit.

Förra veckan råkade jag hitta på ett recept.

Fem saker var förvånande:
1. Jag kockade något med fler än två ingredienser
2. Jag hittade på ett recept
3. Receptet fungerade
4: Jag skrev ner det
5. Jag gjorde det idag igen och det var fortfarande gott

Eftersom jag aldrig kommer att göra en kokbok och jag aldrig kommer att kvalificera till Master Chef Finland, så skriver jag instruktionerna här.

1. Stek mindre än 400g strimlad omarinerad kyckling (mindre än 400g eftersom du har en katt som älskar kyckling över allt annat i världen)
2. Krydda rikligt med Ras el hanout (som du så klart alltid har hemma)
3. Häll över en massa flytande honung (för så gör du alltid när du steker kyckling)
4. Lägg i lite mindre än en halv färsk chili utan kärnor (som du också alltid har hemma också om den ibland ser lite skruttig ut)
5. Skär tomater och lägg också dem i stekpannan (för det mesta du gör innehåller tomater)
6. Blanda i en burk smetana (eftersom du egentligen lade i allt för mycket chili, och för att dina föräldrar hälsat på och råkade lämna en burk i ditt kylskåpet. Härefter köper du alltid själv en burk)
7. Låt puttra, salta.
8. Ät med ris.

att åka nattbuss från Helsingfors

Om bloggen inte hade varit okompatibel med min telefon i natt vid halv fyra hade jag bloggat. Då skulle jag ha skrivit något i stil med:

KAN VI INTE VARA FRAMME SNART!!!!
Och varför är jag den enda personen (förutom chauffören) i den här bussen som inte kan sova????


I sinom tid kom vi fram.
Och hos Mia kan man läsa om gårdagen. Där sitter jag till och med och pysslar vid ett cafébord innan festligheterna.

bok, fest och katter

Idag ska jag åka till Helsingfors på releasefest för boken Svulten av Hannele Mikaela Taivassalo. Mycket bra fredag.

Började dagen med att hälla upp lite extra kattmat i skålen, placera kattgodis i aktiveringsleksak (för Knut som ofta har större behov att leka och mindre sömnbehov än vad Orvar har), placera en tredje skål med vatten i lägenheten (för Orvar som brukar sporta med att hälla ut vattnet) och i övrigt lämna lägenheten som det kaos den är.

Härifrån.

doktoranden tipsar

Har du dagen innan varit hemma med feber, men nu piggnat till? Du stannar hemma och jobbar. Du är i ett skede då du behöver läsa teori. Du har svårt att koncentrera dig. Du känner att det är helt omöjligt att läsa dag in och dag ut. Det är till och med omöjligt att läsa en timme. Då har du kommit rätt. Här är lösningen:

Läs lite. Städa ett skåp, hitta en låda där du har olika färgtuber och sandpapper. Läs lite. Sandpappra ett loppisfynd som råkar vara en gammal brun golvlampa med en smutsig beige skärm. Läs lite. Måla lampfoten, klippsönder skärmen, måla skärmens metallstänger. Fira med att fota den och läs lite till.

När du igen känner att du inte kan koncentrera dig. Ta fram en helvit lampa som du gömt i skåpet. Ta fram lådan med washitejp. Tejpa lampan. Ta foto, läs igen.

Bestäm dig för att fortsätta med samma taktik andra dagar då du ska läsa något.

det bästa som finns

Innan jag bloggade att jag gärna köpt en enorm väggtrofé, ett turkost noshörningshuvud, innan jag ens visste att det fanns turkosa noshörningshuvud hittade U i München en sak och tänkte på mig. Igår hämtade jag paket på posten och vad fanns där om inte en färggrann noshörning.

Det bästa som finns: vänner som känner en utan och innan. Det dåliga är att alla inte bor i samma stad eller ens samma land.

Noshörningen med en teckning jag fick av U:s treåring senast jag besökte München. För någon vecka sedan hittade jag den perfekta ramen till teckningen på loppis och i helgen hittade jag en annan perfekta ram som jag sökt flera år.

den dagen på året

Den här blir min nionde i år.

Att bedömma dem är en ytterst allvarlig syssla.

får jag gå hem nu? vol 928436

Idag skriver jag i snigelfart. Äh, egentligen vet jag inte ens om man kan kalla det här skrivande. Det är mest ett smått petande med att ändra boksträver i sådant jag redan skrivit. Ändrar bokstäver när jag egentligen borde fundera vad jag egentligen skrivit, vad jag vill, varför jag vill det, vara argumenterande.

Man kan mycket väl tolka det här blogginlägget som totala motsatsen till det här blogginlägget.
Det känns ungefär så här.
Ungefär i det här stadiet är texten jag försöker omarbeta.

dessutom hindrade han mig från att köpa ett turkost noshörningshuvud för 70 euro

Idag: mera loppis, samma brorsa, mera singstar. Och nu skulle vi behöva helg.

dagar då bloggandet nästan glöms bort

Helg. Singstar. Loppis. Squash. Testning av fyra olika runebergstårtor. Världens bästa brorsa.
Imorgon fortsätter vi.

tack, men nej tack

Igår fick jag en av de konstigare jobberbjudandena. Som ledare på en serietecknarworkshop. Jag skrattade lite och konstaterade sedan att det nog knappast skulle vara min grej. Hur jag än skulle ha drömt om att bli serietecknare har det bara stannat på det stadiet. Att tänka det men aldrig försöka rita. Innan jag svarade ritade jag mig själv, skrattade ännu mer och klickade sedan sänd på mitt "tack, men nej tack". Idag när jag rensade i mejlen såg jag att workshopen inte bara skulle ha handlat om serier utan också mumin. Konstigt, utan att ens försöka ser min kropp nästan ut som mumin, men kanske det inte skulle kompensera andra brister.

att städa skrivbordet är också att jobba

Igår jobbläste jag hemma på soffan. Idag gick jag till jobbet, försökte andas bort knutar i bröstkorgen medan jag gick. Satte mig vid datorn, googlade hantera oro och ångest. Klistrade in tips i ett mejl till mig själv. Bestämde mig för att härefter endast öppna mejl dagtid på vardagar, inte läsa rasistiska, idiotiska, antifeministiska kommentarer på nätet och nättidningar. Att jag ska, om det känns så, i framtiden använda fredagar till att städa skrivbord, mejlbox och svara på alla mejl. Och så bestämde jag mig för att gå på after work. Det känns genast bättre.