men inte helt fy skam

Jag vet inte om det är tv-serien Breaking Bad som är så genial och tydlig, eller om det är Breaking Bad som är så genial och att jag äntligen börjat förstå några saker. Den är uppbyggd enligt alla konstens regler. Det ser jag nu. Vändpunkter, dialoger, karaktärer, saker som går till sin spets, och när man tror att de gått till sin spets går det ännu värre.

Otaliga är de år som jag gått på skrivarkurser, skrivit. Först nu känns det som om jag jag börjat förstå några saker som jag hört tidigare. Det är mycket möjligt att jag nu går, eller gått på extra bra skrivarkurser med extra bra kursledare. Eller så beror det på att jag läser boken Plot and Structure som Mia tipsade mig om. Eller så beror det  på att jag äntligen skrivit slutet på ett manus jag tragglat på med i år efter år. Slutet! Och helt plötsligt har jag ro att skriva andra saker. Helt plötsligt får jag idéer. Jag som alltid sagt och tänkt att jag inte får några textidéer. Nu rullar de in (eller ut) så att jag till och med kan välja mellan dem. Och precis som när det gäller Breaking Bad förstår jag nu bättre hur jag kan strukturera berättelserna, göra karaktärerna tydligare. Slutet! Oberoende hur mycket jag skäms när jag tänker på saker som jag nu förstår att inte fungerar i berättelsen, så har jag skrivit slutet. Och då blir jag gladare. Då fortsätter jag tänka på hur glad jag är över att jag skrivit slutet och låter bli att riva upp hela texten igen. Det gör mig glad. Och ganska befriad.