vissa straffas genast, och dubbelt eller trippelt

På grund av allmänt uselt humör, trötthet och väder stannade jag idag hemma. Tänkte att det faktiskt räknas som jobb om jag sitter i soffan och läser andras avhandlingar.

Frid och fröjd. Tills jag kom på att jag inte hade kaffe tills imorgon bitti. Svor lite med släpig röst. Tog gummistövlar, paraply och halkade iväg till butiken. Väl framme kom jag inte ihåg varför jag var där. Köpte kex som tröst. Då kom jag på att det såg dåligt ut med kaffe följande morgon. Köpte mjölk till kaffet, gick hem, svor med lite mindre släpig röst när jag kom ihåg att det inte var kaffemjölken som fattades utan kaffet.

Vägrar gå tillbaka ut.

Till och med kexen blev en miss. Gick enligt billighet och köpte äckliga riskakor med mjölkchoklad. Överväger att få bort extrema sockerhalten med att salta dem.

att presentera sig

Idag har jag skrivit ett följebrev. Eller idag har jag bland annat skrivit ett följebrev, läst om följebrev och sökt upp gamla ansökningar jag skrivit. När jag gjorde det sistnämnda hittade jag min ansökan till Litterärt skapande som jag kom in på efter att jag ansökte tredje gången gillt. Om det samtidigt betyder att min ansökan var tre gånger bättre än första gången vet jag inte, men jag fnissade lite av skam när jag såg min ansökan som bestod av tio punkter med första och sista punkterna:

1. Jag tycker om att skriva.

Det låter som en kliché, men det är sant.

10. Jag skriver helst på tåg.

Jag vet inte vad det beror på.

Ansökan skrev jag på en buss till Vasa, och min signatur/pseudonym var ”skrivet i buss”.

bloggen du försöker nå är upptagen

Återkom imorgon.

när andra bloggar oerhört smart

Idag tycket jag att ni ska läsa Linneas mycket smarta blogginlägg.
Mera sånt, tack.

så bloggar du när...

Hur bloggar man de dagar man inte känner att det finns något att blogga om?

1. Man läser andra bloggar för att bli inspirerad.
Som att jag läste ett blogginlägg av Satu som tipsade om klipp i poetry slam från You Tube. Då kan jag i min tur tipsa om en av mina favoriter (och samtidigt blir jag påmind om att jag har flera favoriter som jag kan tipsa om i andra blogginlägg. Hej, jag har faktiskt en hel mapp där jag sparat favoriter).



2. Man kan berätta vad man gjort idag.
Jag vaknade klockan 13 efter fjorton(!) timmar sömn, alltså har jag inte gjort så mycket ännu. Men nu är det dokumenterat.

3. Man fotar ett foto i timmen.
Vilket jag inte kan göra idag för det kräver lite mer framförhållning, vilket jag hade ifjol, också om jag publicerade det dagen efter.

4. Man bloggar om en bok man läst, men inte bloggat om ännu.
Jag läste för en tid sedan Mikael Niemis Fallvatten. Den tyckte jag om.

5. Man läser på nätet hur man ska göra.
Då kan man kanske hitta tips om att skriva listor. Man skriver en lista.

#blogg100

fem nya

Man kan nästan säga att det idag varit en världsomvälvande dag för mig. Det har nästan inte varit någon hejd på saker jag gjort, som jag aldrig tidigare gjort. Fem saker blev det.

Jag hade inget frukost hemma, förutom kaffe. Ingen ordentlig frukost så jag åt gröt, några kex som jag hittade långt in i skåpet och en apelsin. Och redan då började det revolutionerande. Jag skalade en apelsin första (eller egentligen väl andra gången) i mitt liv. Tror det var första gången jag ens köpt en sån. Ganska otroligt egentligen, men jag minns att jag när jag var barn försökte skala en apelsin men tyckte att det var oerhört jobbigt. Efter det skalade alltid min pappa, tills jag var så gammal att jag inte längre täcktes fråga honom och slutade äta apelsin. Och trumvirvlar och fanfarer, vid en ålder av 32 år klarade jag det. Men grymt sur var den så blir antagligen en engångsföreteelse. 

Sedan fortsatte jag av bara farten. Bakade semlor för första gången. De blev till och med riktigt ätbara. 

Att jag sedan satt med en sovande Knut i famnen var inget nytt. Men aldrig tidigare hade jag suttit hemma hos mig själv och sjungit Singstar. I något skede lyckades jag med en annan ny sak: jag hade glömt att lägga slangen från tvättmaskinen i vessabyttan (finns inga andra alternativ), så vid sköljning sköljdes också hela mitt badrumsgolv, inte så smidigt.

Sedan testade jag första gången att dansa med nya konsolen.

Och tänka sig att det redan är dag fyra av 100 på #blogg100. Tur att jag åt skalade apelsinen så att jag hade något att skriva om.

Min glamourösa handväska

Idag härmar jag Ponks och redogör för mitt handväskinnehåll. Jag har den stora äran att presentera:

Två använda näsdukar

Fyra pennor

Två använda bussbiljetter.

Fyra kvitton.

Två bindor.

Ett manus 

Två batterier som inte fungerar längre

Hörlurar

En minnessticka

Ett busskort

En plånbok som en gång var granngul

Ett karkkipaket

En karkki

En prislapp jag tagit bort från en bok

Ett paket postits

Numera har jag kastat kvittona, näsdukarna, karkkipappret, bussbiljetterna, prislappen. Och så åt jag chokon, för jag är trött, jag har magont, jag har mens, det är fredag och jag hade den.

Och vad vet du idag?

Det kanske bästa möjliga hände när jag steg på bussen i kväll för att åka tillbaka hem från Helsingfors: min telefon slocknade. Inget internet, ingen mejl, ingen facebook, inget instagram, inga podcastavsnitt.

Där satt jag, två fyndade böcker, mitt manus, en skrivbok och några pennor. Började läsa det ena fyndet: Magnetmemoarerna av Ralf Andtbacka. Så bra som jag hoppades. Och ännu bättre.

Och plötsligt kunde jag inte hålla mig längre. Tog fram mitt manus skrev en tvårading som nytt slut till manuset, en som var som gamla slutet (på sätt och vis), men med annan (bättre!(?)) röst och mindre ursäktande och skriva-läsaren-på-näsan-näsvis. Sedan skrev jag några första versioner av några scener som behövdes till, sedan skrev jag ett följebrev. Men inte riktigt ännu ska det skickas.

Därmed kändes mitt nästan fanatiska instagrammande under dagen ganska onödigt. Jag behövde inte de bilderna för att rädda mig från bloggtorka och #blogg100.

födelsedag: bloggen 15 år och #blogg100

Min blogg fyller 15 år i slutet av januari. Exakt datum vet jag inte eftersom jag på den tiden bara skrev månad/år och inget datum. På den tiden använde jag inte ens ett bloggverktyg. På den tiden fanns det inte ens bloggverktyg. På den tiden kallades det inte ens blogg. Och det känns (nästan) som igår.

Hur jag firar det?
Genom att anmäla mig till utmaningen #blogg100 och göra en lista.


Hur länge har du bloggat?
Jag trodde länge att det var hösten 1997, men när jag nyligen kollade var det slutet av januari 1998. Eller då skrev jag nätdagbok. 

Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut innan du själv började blogga?
Minns att jag läste några som hörde till ringen Dagbok på nätet. Började rätt snabbt själv skriva, utan att egentligen ha en bild av vad det innebar. Ville helt enkelt skriva, ville bli läst och ville läsa.

Hur känner du nu inför dina allra första blogginlägg?
De var rätt pretentiösa. Om man säger så.

Hur många bloggar återvänder du till regelbundet?
Väldigt få för tillfället. Oerhört många tidigare. Främst vänner och bekanta. Och så lite annat löst folk. 

Hur många procent av de bloggar du läser är dagboksbloggar och inte ämnesbloggar (som t.ex. teknik- eller modebloggar och politiska bloggar)? 
Inte långt från hundra procent. På senaste tid har jag börjat läsa fler bloggar om skrivande.

Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?

De är nog rätt vana med att jag gör det. 

Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg?

Nej, det har jag väl inte gjort. Eller jag har svårt att bestämma mig och det är kanske största problemet med mitt bloggande just nu.

Nämn några saker som du aldrig bloggar om och anledningen till det.

Undviker att skriva allt för mycket om andra. 

I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse?

Tror att det blivit mindre och mindre. Eller jag tycker ju om när folk läser. Annars skulle jag antagligen ha en traditionell dagbok.

Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
I alla fall en del av personen. På samma sätt som man kan lära känna en del av personen genom att träffa den i andra sammanhang.

Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?

Jo. Så många att jag inte kan räkna.

Bloggar du om två år? 

Ja. 

Har bloggarna någon inverkan på vår kultur?

För stor fråga. Skriver för mycket doktorsavhandling om det just nu.

Vad har bloggskrivandet betytt för dig?

Träffa människor jag aldrig skulle ha träffat annars. Att få perspektiv och bekräftelse genom kommentarer. En tid när jag var rätt söndrig lappade den delvis ihop mig.

gårdagens nyhet

Igår ringde jag nästan mamma för att berätta att jag varit till tandläkaren. Det var mitt ärende. Sedan tyckte jag att det var ett för litet ärende, speciellt eftersom vi pratat i telefon två dagar tidigare i två timmar. Sedan skrev jag ett meddelande till henne, där jag skrev att jag varit till tandläkaren, men mitt ärende såg ännu löjligare ut. Jag raderade det. Sedan ringde hon. Utan att ha ett ärende. Då var mitt tandläkarbesök en så stor grej att vi kunde prata om det över en timme.

För jag var till tandläkaren i går. Det är inget ovanligt i sig, men ändå tänkte jag på besöket hela dagen. Det var så annorlunda. Så ordentligt. Kommunalt men aldrig tidigare har jag blivit så ordentligt kollad i munnen, och inte bara munnen utan det trycktes också på mina käkar, fingrar sattes vid mina öron, jag fick övningar jag kan göra för att slappna av. Jag fick till och med en eventuell förklaring till den återkommande febern som undersökts och undersökts. Jag blev röntgad. Jag fick tid till en till, större röntgen. Och allt det här efter att jag stigit in i rummet och tyst för mig själv funderat om tandläkaren var tillräckligt gammal för att vara tandläkare. Så visade det sig att jag fått den bästa av tandläkare, och många fler besök inbokade redan nu hos den samma under våren.

Så, nu vet inte bara min mamma det. Nu vet också alla som läst blogginlägget.
Jag har av en slump hittat en supertandläkare.

men inte helt fy skam

Jag vet inte om det är tv-serien Breaking Bad som är så genial och tydlig, eller om det är Breaking Bad som är så genial och att jag äntligen börjat förstå några saker. Den är uppbyggd enligt alla konstens regler. Det ser jag nu. Vändpunkter, dialoger, karaktärer, saker som går till sin spets, och när man tror att de gått till sin spets går det ännu värre.

Otaliga är de år som jag gått på skrivarkurser, skrivit. Först nu känns det som om jag jag börjat förstå några saker som jag hört tidigare. Det är mycket möjligt att jag nu går, eller gått på extra bra skrivarkurser med extra bra kursledare. Eller så beror det på att jag läser boken Plot and Structure som Mia tipsade mig om. Eller så beror det  på att jag äntligen skrivit slutet på ett manus jag tragglat på med i år efter år. Slutet! Och helt plötsligt har jag ro att skriva andra saker. Helt plötsligt får jag idéer. Jag som alltid sagt och tänkt att jag inte får några textidéer. Nu rullar de in (eller ut) så att jag till och med kan välja mellan dem. Och precis som när det gäller Breaking Bad förstår jag nu bättre hur jag kan strukturera berättelserna, göra karaktärerna tydligare. Slutet! Oberoende hur mycket jag skäms när jag tänker på saker som jag nu förstår att inte fungerar i berättelsen, så har jag skrivit slutet. Och då blir jag gladare. Då fortsätter jag tänka på hur glad jag är över att jag skrivit slutet och låter bli att riva upp hela texten igen. Det gör mig glad. Och ganska befriad.

Netflix och allt det innebär

Det är mycket svårare att blogga varje dag än att se Breaking Bad varje dag.

Satuhäät och klass

Helt plötsligt tänker jag på klass hela tiden.
Jag vet inte vad det beror på. Eller jag har en teori, och jag har ett annat blogginlägg som håller på att växa fram i bakhuvudet. Men ja, klass. Det är inget jag brukar tänka på. Eller inget jag brukar väldigt aktivt tänka på. Tror jag.

Jag såg på Satuhäät för någon dag sedan. Tidigare hade jag bara sett korta sporadiska snuttar. Eftersom det har varit en del diskussioner om programmet på olika sociala medier tänkte jag att jag skulle se på det. Ville se vad det var för ett spektakel som ofta citeras.

Det handlade om människor. Vanliga människor. Vanliga människor med vanliga liv, som gifter sig. Bröllopet filmas och visas i tv. Andra människor tittar på tvprogrammet och tycker att det är roligt, sjukt. Andra människor tittar på programmet och skäms å bröllopsparets vägnar.

Och jag skäms. För att människor som är med i programmet sedan får stå ut med hemska kommentarer. Jag tänker mig att det handlar om att se ner på andra samhällsklasser. Att få se ner på andra samhällsklasser, så länge de är fråga om att titta neråt. Såna man kan skratta åt. Och så tänker jag på bröllop i min släkt. De har varit/är som de i programmet.

Liknande tankar har jag haft när jag sett tv-programmet Muuttajat. Vanliga människor som flyttar, filmas och visas i tv. Sedan skriver folk om deras hemska och billiga möbler, horribla inredningar på sociala medier. Jag antar att de som deltar i programmet får gratis använda flyttfirma, eller rabatterat pris. Alltså kan man också tänka sig att personer som annars inte skulle ha råd med flyttfirma medverkar.

dagens visdomsord

Det är skrämmande. Jag är skrämmande.

Men mest är jag rädd att jag plötsligt inte ska ha några smarta avhandlingsord kvar att skriva. Eller att jag ska läsa vad jag skrivit och inse att det är väldigt osmarta ord och argumenteringar.


Och det borde vara förbjudet att blogga sånahär blogginlägg.

får jag gå hem nu?

Första arbetsdagen idag. Eller första arbetsdagen som jag sitter i arbetsrummet. Eller första arbetsdagen jag sitter i arbetsrummet en vardag (eftersom jag var här igår också). Det är idag, alltså.

Hittills: kom nästan försent till en kurs jag är inhoppande lärare i. Min dator startade inte. Min dator startade men jag kom inte åt sådant jag spratat på den. Glömde bort att det kunde bli en bättre kursstart om en presentation av deltagare också gjordes under första kurstillfället. Visade en film. Det upptäcktes att jag tagit med mig fel version av filmen. Ibland pratade de arabiska, men textningen hade jag inte med mig. Jag glömde också lunchen hemma.

när det drog ihop sig

Julen kom. 

Och for. 

Nyåret kom. 

Och for.

I något skede hade jag tänkt göra en årslista, precis som jag gjorde för 2012, 2011 och 2010. Sedan kunde jag inte bestämma mig vilken som var årets film, utställning, seriealbum, bok, skiva, låt, spel, teve, konferens, teaterupplevelse, dansföreställning, beslut, orosmoln, fest, heldag, äckligaste, äntligen! och sådant som jag glömt tills jag läste bloggen. Det enda som fastnade var det här:

Årets filmupplevelse: En film jag glömt namnet på. Det var en afrikansk film som jag såg i Joonbellup, i en solstol, på en utomhusbiograf, under stjärnklar australienhimmel, där det doftade eucaluptus. Innan hade vi som alla andra biobesökare åkt till en pizzeria, lagt en filt på marken utanför biografen, ätit pizza och druckit öl.

Årets musikupplevelse: Dresden Dolls i Perth i kombination med en överaskningsgratiskonsert några dagar senare i den lilla staden Fremantle där jag råkade bo.

Årets reseupplevelse: Australien i början av året. Etiopien som god tvåa.

Årets mat: all etiopisk mat

Jag vet inte vad det beror på. På sätt och vis känns det lite som om jag inte sett några filmer eller varit med om något, även om det inte är sant. På sätt och vis orkar jag inte traggla igenom bloggen för att påminnas. Just nu sitter jag mest i min nya soffa och försöker skriva det här blogginlägget, samtidigt som jag ropar, klappar i händerna, viftar med en pinne, band och fjädrar,  försöker få Knut att inte riva tapeter, gnälla, vara en hyperaktiv katt. Det är svårt.Kanske jag är lite störd över att jag påminns att jag var i australien för ett år sedan. Kanske jag är lite störd över att jag är efter i både jobbtexter och andra texter. Kanske jag skriver en lista en annan gång.

(it's) alive

Mitt internet! Det lever!

Och inte bara det. Mitt nya hem börjar se ut som ett ställe jag bor i. I vardagsrummet finns sedan igår en soffa. Jag börjar känna att jag lever igen.