bäst hittills

Jag har varit på den bästa konsert jag någonsin varit på. Så bra var den. Genombra. Genomljuvlig. Det är tur det. Annars skulle jag oerhört gärna ha varit på Jamie T:s konsert som råkade vara samtidigt i Stockholm. Om de ens skulle ha hållit kvällarna efter varandra. Då. Nej, jag vill inte tänka på det. Jamie T en annan gång helt enkelt.

Konserten började med tekniska problem. Tekniska problem som är när de är som bäst. Ger mervärde.

Sen satte det i gång.

Också Back Ted-n-Ted som var support var suverän.

någon form av dagens jobb

Läser danah boyd's blog. Guldgruva. Och en chock att hon bara är tre år äldre än mig. Men hon har publiserat en hel massa artiklar ju. Men hon åker omkring och ger en hel massa talks ju. Men hon är världskändis inom mitt forskningområde ju. Men hon skrev sin gradu bara två år innan mig ju. Men hon är danah boyd ju. Men oj, vi började blogga nästan exakt samtidigt.

Och så läser jag speciellt det här blogginlägget av henne och tänker läs, läs, läs!

Och så fick jag utlåtandet om mitt bokkapitel och läser "We are happy to say that our reviewers find your manuscript to be of high quality and significant importance. We greatly value your contribution and look forward to seeing your response and adjustments according to the reviewers comments". Och jag blir riktigt glad. Men ändå inte. Jag skäms över texten. Skrev jag så där? Hur kunde jag glömma det där? De måste tänka att jag är totalt korkad. Vilka språkfel. Vilka tankefel. Vilka konstiga slutsatser jag gjort. Så pinsamt. Och jag måste ta itu. Börja ändra. Skriva om.Så snart jag kommer mig för att läsa min egen text igen.

senaste tidens jobb

Avhandlingsord: okänt men få.

Läst: kurslitteratur.

Mötestid: överkomligt.

Framgång: att jag känner att den kommande månadens föreläsningar är nästan under kontroll.

Höjdpunkt: föreläsningen jag höll igår. Jag blev hög. Ivrig. Helt till mig. Det var roligt. 2 hela timmar prat framför studerande som lyssnade. Egentligen den första hela föreläsningen där jag inte pratade om begrepp, andras teorier eller andras texter utan uteslutande om mitt forskningsområde. Uppfriskande. Energi/Adrenalinkick (efter adrenalinkicken lagt sig var jag i och för sig totalutmattad)

Besvikelse: att jag ännu inte lärt mig att kombinera undervisning och avhandlingsjobb. De dagar jag föreläser två timmar klarar jag inte alls av att skriva avhandlingsord.

Distraktion: ingen.

Jobbighetsnivå: jobbigt på annat sätt.

Lotta pysslar

Jag tycker om att pyssla. Jag tycker om järntråd. Har flera byrålådor fulla med saker som kan vara bra att ha utifallatt. Jag har olika textilfärger, porslinsfärger, fönsterdekorationsfärger.
Det som jag inte har är tålamod.

Så såg jag det här blogginlägget. Blev förtjust. Överförtjust.
Perfekt, tänkte jag. Precis en sådan där lampa skulle passa i mitt vardagsrum.
Men, en nackdel med att ha dåligt tålamod är att man ofta får göra det flera gånger tills det lyckas och därmed tar det mera tid än om man skulle klara av att vänta. Så här blir det om man inte orkar vänta:

släktkalasigt hos mig

nummer 1 på listan för exakt 30 år sedan, eller videon jag aldrig trodde att jag skulle ha på min blogg

Kenny Rogers - The Coward of the County

Fafa

Det är så små och konstiga snuttar jag minns. Mest handlar det om sådant jag aldrig igen kommer att uppleva. Jag kommer aldrig att stå vid potatislandet, aldrig vid jordgubbslandet. Aldrig vid tomaterna som växer vid husväggen. Växte vid husväggen. Äta prima revbensspjäll. Prima. Se honom stå och luta sig mot arbetsbordet i köket, påminna fammo om vad hon höll på med.

Jag fick ett födelsedagskort. "Famo", stod det. Och jag tyckte att hon också borde ha skrivit "Fafa". Att det såg så tomt ut. När jag är här, hemma hos mig, i Åbo, glömmer jag ibland. Sedan minns jag igen. Och tänker att jag inte kommer att göra något annat än minnas i sommar. När ingen kommer gående över ängen. Ingen står vid bryggan. Ingen enorm svamphög ligger på trappan. Min frys är fylld med hans svamp. Som jag inte vet när jag kan äta. Om jag kan äta.

Och så är det sovrummet. Jag har fortfarande inte matta i sovrummet. Mattan. Den ligger ute på balkongen. Den han valde, gav mig. Och termometern. Den som var en långt glasrör fylld med vätska och små glaskulor som visade temperaturen. Som jag vill ha tillbaka. Den som han som jag bodde med förut fick när vi delade upp hushållet. Och jag vet inte riktigt varför det blev så att det var han som fick den. Och hon säger att hon sett den hemma hos honom. Att hon tycker att jag borde höra av mig till honom. Förklara hur det är och fråga om jag kan få den. Men jag vet inte om jag klarar av att ha den stående i vardagsrummet.

Ibland glömmer jag. Sedan får jag syn på dödsannonsen jag klippte ut. Den ligger just nu i en skål i tamburen. Ibland flyttar jag den till köket. Ibland lägger jag den på hyllan i tamburen. Jag går omkring med den och försöker hitta en plats. Står vid bokhyllan och hittar ingen bok att förvara den i. Det är inget jag kan lägga upp med en magnet på kylskåpet. Vad gör man med dödsannonser om man inte har en bibel?

Mod

Veckans bloggtema hos Mymlan är mod. I höstas började jag skriva en serie texter. Alla med temat mod. Ingen av dem känns särskilt färdig. Men det kommer kanske. Om texter någonsin kan kännas färdiga. Det är något jag vill ändra, jag vet bara inte vad. Här är en, om den fråga som kändes svårast att svara på. Den fråga som krävde mest mod. Den fråga som var mest skrämmande.

och de frågar hur det är

bra tack, och ni själv?

och hon frågar hur det är

bra tack, och du själv?

och hon frågar hur det är

bra tack, och du själv?

och han frågar hur det är

bra tack, och du själv?

och de frågar hur det är

bra tack, och ni själv?

och de frågar hur det är

bra tack, och ni själv?

ofärdig hårtext

Det är inte lika tjock längre. Det har aldrig varit särskilt tjockt. Det lockar sig fortfarande i nacken och vid öronen. Det har silver i sig. Mera silver än grått.

"Kommer ni ihåg att hon sa att jag blivit så snygg med åldern", säger han.

"Det minns jag inte", svarar hon.

"Det var vid dopet två somrar sen, säger han då.

Det är mera silver än grått. Mera silver än vitt. Virveln ovanför pannan som blir en våg.

"Kommer ni ihåg att hon sa att jag blivit så snygg med åldern", säger han. Tar fram kammen från bakfickan och jag tänker att mitt tunna hår också blir tunnare.

Kanske silvrigt.

dag 6: ihållande huvudvärk

söndag

När vi kör in på gården står en främmande bil där. Vi kommer oanmälda. Alla kommer oanmälda. Och alltid är det också någon annan där. Någon annan som kommer medan man är där.

"Hej, det var verkligen längesen", säger jag genast jag stiger in genom dörren och ser mommos bror. Han känner inte igen mig. Det ser jag. Han kopplar ihop mig med mina föräldrar, men kommer inte ihåg vad jag heter. Jag kommer på att jag måste ha varit runt 8 år gammal när jag såg honom senast. Såklart han inte känner igen mig.

"Och den här flickan fyller 30 om en vecka", ropar mommo ivrigt och rufsar mig i håret. Sedan följer en hel massa nähä? påriktigt? du skojar? helt otroligt?

Sedan är det som det alltid är. Hög ljudnivå. Folk som pratar i munnen på varandra på ett bra sätt. Folk som skrattar. Mommo kramar mig. Mommo nyper mig i kinderna. Mommo springer till köket efter mera kaffekoppar. Mommo springer till fönstret för att hon hör en bil. Mommo som ivrigt ropar att det är min moster. Mommo som springer till köket för mer kaffekoppar. Mera skratt. Mera rop. Mera folk. Och min mommos bror berättar för min moster att jag skall bli 30 och moster säger att hon vet. Mera skratt. Mera kaffe. Mera rop. Mommo står fortfarande. Springer tillbaka till köket för mera bullar. Mommo kommer tillbaka. "Men sätt dig", säger någon som någon alltid säger i något skede och mommo sätter sig mitt på vardagsrumsgolvet. Utan stol, tittar upp mot alla som sitter runt henne, rättar till sina glasögon och säger nu och då "Så att det e...", abryter, skrattar. Och min mommos bror berättar för mina föräldrar att jag fyller snart 30 och de säger att de vet. Mommo står igen. Frågar om någon vill ha portvin. Ingen vill ha. "Men ta du", säger mommos bror till mommo och alla skrattar. Mommo bjuder alltid alla andra, men skulle aldrig själv dricka kaffe, äta kaka, dricka portvin. "Eller likör hörni", säger mommo. Och alla skrattar ännu mer för det än mera mommo. Så blir det tyst. Och jag hinner tänka att det här är säkert första gången jag minns att det skulle vara tyst hos mommo och mofa.

"Men hur är det med Lotta då. Är du hård på brännvin", frågar mommo.

Det exploderar. Alla exploderar. Skrattar. Viker sig dubbla. Tårar i ögonen. Och det låter inte riktigt klokt. Och allt är som vanligt igen. Det var inget illa menat. Det vet alla. Så vi skrattar och fortsätter prata i munnen på varandra på ett bra sätt.

Helsingfors den 8.6

She av Green Day

kanske för sent att sadla om

Jag läste den här annonsen. Har ingen avsikt att söka jobben. Kunde bara inte låta bli att känna mig lite gammal. I mitt arbetsrum. Under skrivbordet. Där finns mina vinröda tofflor av filt. De har till och med små blommor på sig. Jepp. Jag är inte Peppar&Papper-material.

som ett slag i ansiktet

Det är inte många veckor tills jag fyller 30. Jag var tvungen att kolla i kalendern för att se att det inte var fråga om dagar. Det känns inte speciellt. Inte nämnvärt speciellt eller angstigt. På många sätt känner jag mig yngre nu än när jag var runt 24. Det sa jag senast förra veckan någon gång när vi pratade ålder. I morse anade jag en 30års kris.

Min bank har tydligen som vana att ringa upp sina kunder som snart fyller 30. För att prata ekonomi. Prata planer. Om inte planer, så framtiden. Är jag säker på att jag inte vill ta ett huslån? Har jag nu säkert funderat på det? Och sparande då? Vet jag hur stor min pension är? Är jag helt säker på att det inte bli dags för mig att köpa ett eget hem? Ett eget hem är ju faktiskt eget. Är jag säker på att jag inte vill komma in och prata om det? Det lönar sig. Vi vill bara hjälpa. Och jag säger att det är omöjligt. Att jag inte är intresserad. Att det inte finns så mycket att göra med min ekonomi. Att det inte blir någon ändring så länge jag är stipendieforskare. Ja, jag är helt säker. Men planera min ekonomi i allmänhet då? Och jag förstår inte. Planera ekonomi som att ta med egen mat till jobbet istället för att köpa en smörgås? Köpa billigaste matvarorna och att bara ibland göra roliga saker som kostar?

Det var kanske lite olägligt att de ringde. Trots att jag först sa att det var helt okej. Dagen innan hade jag skrivit och skickat in stipendieansökningar. Max summa som beviljas om man har tur: 900€. Det är inte många hus man köper för den summan. Ingen stor chans att man får huslån heller för att man hoppas på att få något stipendium innan sommaren. Hoppas räcker knappast.

Nä, jag känner mig inte precis som en blivande 30-åring.

jag går, alltså tänker jag

Jag stod vid korsningen Henriksgatan - Gertrudsgatan när jag kom på att jag behöver begränsa mig till bloggar som behandlar ätstörningar. Jag gick över Tavastbron när jag kom på vilka teoretiska och analytiska begrepp jag behöver begränsa mig till. Jag sprang på motionsstigen runt Paavo Nurmi-stadion, precis vid platsen där de har ett utomhusgym, när jag kom på arbetsrubriken för min avhandling.

Jag borde kanske omorganisera min arbetsdag om jag någonsin skall bli klar. Promenera en timme, skriva två timmar, promenera en halvtimme, skriva en timme, promenera en halvtimme, skriva två timmar.

januarifilmer

Av någon anledning blir januari den månad som jag oftast ser flest filmer. Det kan bero på att jag har en paus från tv-serier. Det har nyss varit jul och jag ser film, efter film, efter film i några dagar precis efter nyår. Det är tradition. Jag blir än mer medveten om alla filmer som kommit under året innan som jag inte sett.

I januari började jag med (500) days of Summer. Den var en jahurrafilm. Jag brukar vara allergisk mot romantiska filmer, men jag antar att det här inte var en romantisk film. Nej, den var inte romantisk. Inget rosa fluff. Bra film, med bra filmmusik.

Följande dag skulle jag se en film med mina föräldrar. Mamma är ingen stor filmtittare och pappa gillar action, komedi, Clint Eastwood och Harry Potter. De föreslog A Christmas Tale och jag totalvägrade. Såg framför mig Tim Allen utklädd till julgubbe. Aldrig. De hade ingen aning om vad filmen handlade. De bara råkade ha den. När jag sedan kom på vilken film de egentligen menade var det snarare jag som övertalade och tjatade om hur mycket jag ville se den. Det var någonstans vid ordet fransk, som de började i sin tur totalvägra. Vi såg den, de var inte det minsta imponerade och jag kände mig också besviken. Den hade sina poänger, det medger jag. Jag kanske till och med vill se den flera gånger, det är inte omöjligt. Men efter all hype kändes den aningen platt och intetsägande.

Filmer jag såg men som jag inte minns särskilt bra efteråt, vilket antagligen säger en del, är: Adoration, Public Enemies, Ghosts of Girlfriend Pasts, What Just Happened, The Secret Life of Words, Trainwreck. My Life as an Idiot, While She was Out, Push, Downloading Nancy och Paranoid Park. Det känns nästan lite fel eftersom många av filmerna var sådana som jag tänkt se en längre tid och verkligen väntade ivrigt på. Downloading Nancy kom på Stockholms filmfestival 2008. Jag var på plats, men missade filmen och kommer fortfarande ihåg hur jag hörde sådana som sätt filmen prisa den när vi gick över Sveavägen.

Mera jahurra- eller jafilmer var: Transsibirien, The Black Balloon, I Love You Man, Vinyan, Precious, Up och Mammoth. De flesta av dem överraskningar. När jag började se Up, visste jag inte ens att det skulle vara en pixelfilm. Precious var den första filmen jag såg i min nya lägenhet. Satt på golvet i tamburen med datorn i famnen. Väntade på att en montör skulle komma för att fixa mitt internet.

Nja- eller okejfilmer: Towelhead, Night Train, The Lovely Bones, Up in the air. Filmer jag hade förhoppningar om. Kanske därför de var besvikelser. Hade lyssnat på The Lovely Bones som talbok på engelska. Talböcker är också alltid bättre än filmen, visade det sig.

Blä: The Alphabet Killer. Bara blä.

La La La

The Bird and the Bee

Jim

Tevesöndag är som karkkilördag: Amazing Adventures of A Nobody, Excellent Adventure, Sandhogs, Shopper Challenge, American Hot Rod, Man v. Food och Pressure Cook.

och på tal om gamla (goda) tider

Datorn från Hobby Hall var ny. Vi spelade något spel som hade kommit med den, när datorn plötsligt låste sig. Vi väntade, inget hände. Vi väntade till följande morgon och fortfarande hände inte något. Hela familjen gick till övervåningen medan jag nervös satt på nedre våningen och ringde till ett engelskt service nummer. Förklarade mitt problem, varpå personen i andra endan uppmanade mig trycka på datorns power-knapp. Det fungerade. Och vi som varit så rädda att datorn skulle gå sönder om vi gjorde det utan att stänga spelet.

Det känns som ännu längre sen.

veckans jobb

Avhandlingsord: okänt. Veckans jobb har bestått av att öppna ett nytt avhandlingsdokument, klippa och klistra in gammalt, stryka text, skriva om, skriva nytt för att få ett flyt.

Läst: börjat försöka läsa allt jag skrivit hittills. Olika lösryckta föredrag, artiklar, avhandlingskapitel, anteckningar, halvfärdiga saker. Ser hur de kan passa in.

Mötestid: noll, sedan onsdag.

Framgång: att döda några älsklinguttryck och begrepp som inte för avhandlingen framåt.

Höjdpunkt: när jag sett att texten får en röd tråd av att skrivas från första kapitel till sista i stället för nya textstycken här och var.

Besvikelse: att det varje dag kommit till en punkt då jag stampat på ställe.

Distraktion: alla osvarade mejl.

Jobbighetsnivå: berg- och dalbana.

So high

Fredrika Stahl

Jill + 7 + 7

Snälla Jill gav mig ett blogaward* för några dagar sedan. Tror att det är första gången jag fått ett sådant. Blev lika rörd som när jag för ungefär tio år sedan fick veta att Rebecka Liljeberg som spelade med i Fucking Åmål läste min dåvarande blogg. Eller när jag i slutet av förra året fick veta av en kompis att jag har en trogen läsare västerut. Omåttligt rörd alltså. I blogawardet ingår det att berätta sju intressanta fakta om sig själv:

1. Jag har väldigt svårt att skriva såna här listor, så svårt att jag tänkte fuska genom att kopiera en liknande lista som jag skrev för ett år sedan, men valde istället att modifiera lite.

2. För några år sedan tänkte jag fortfarande att jag skall bli fallskärmshoppare som stor. Nu är jag väl fallskärmshoppare, men inte ännu stor. Mer än något annat saknar jag hoppandet. Hoppade senast våren 2009 och har just nu inte ekonomisk möjlighet att fortsätta aktivt. Samtidigt vill jag inte bli en av de där som hänger på klubben dag in och dag ut, men själv inte har råd att hoppa. Jag saknar energikicken blandad med total avstressning och total känsla av lugn.

3. Den 5 februari i fjol meddelade i listan att jag under år 2009 diskat en gång. "Det betyder inte att jag inte äter hemma ibland eller att jag har en personlig diskare till förfogande. Det betyder snarare att jag diskar ytterst sällan.", skrev jag då. Idag är det den 4 februari och jag har diskat ungefär 5 gånger under år 2010. Jag har alltså blivit lite bättre på det.

4. Under januari 2009 hade jag sett 30 filmer. I januari 2010 såg jag 24 filmer. Januari är i allmänhet den månad jag ser mest filmer.

5. Jag är fortfarande dålig på prepositioner. Ordföljd är inte heller min starka sida. Ja, grammatik överhuvudtaget egentligen.

6. Jag har under det senaste året börjat oftare gå på konserter.

7. Mina största musikidoler från och med år 1994 till någongång... ja, senare, var Green Day. Jag har fortfarande två Green Day t-skjortor sparade. När de år 1995 första och enda gången gav en konsert i Finland var jag inte där, men jag minns att jag hade mörklila hår. Igår fick jag ett mejl om att Green Day kommer till Finland i sommar. Jag kommer antagligen att försöka få biljett och mitt hår är mörklila. De enda skillnaderna är väl egentligen att jag inte längre är 15 år utan där vid 30, att jag numera färgar mitt hår lila hos frisören och att jag tycker att deras tidigare produktion är bättre än den nyare.

Dessutom inbegriper det i blogawardet att man ger det vidare till sju andra bloggar. Jag skulle vilja ge det till alla i min länklista. Det går inte. Så jag bestämde mig att ge det till sju bloggare som inte finns i min länklista, som jag kommenterar sällan om någonsin och som jag läser regelbundet:

1. Hannas virrvarr för att hon är superkreativ, idérik och visar en massa fina loppisfynd.

2. Red för att hon skrivit en bra loppisguide för Åbo, har fina bilder av fina saker och för att hon driver Syster Retro som jag gillar och shoppat från.

3. Skräpclownen för att han gör saker med ord som fascinerar mig oerhört.

4. Krickelin-krickelin för att hennes bilder och inredning är väldigt tilltalande.

5. Johanna i Jakan för sättet att skriva, tonen, vardagsbetraktelserna och bilderna.

6. Försök att inte se så snyggt ut för vardagspixlarna, listorna, vardagsbetraktelserna och sättet att skriva.

7. Linna Johansson för träningsskolan men också allt som fanns innan den.



*Så här gör man:
1. Kopiera awarden på er blogg!
2. Länka till personen som gett dig awarden!
3. Berätta 7 intressanta fakta om dig själv!
4. Välj 7 andra bloggare som du vill ge awarden till!
5. Länka till deras bloggar!
6. Lägg en kommentar i deras blogg att du har gett dem denna award!

jessie & kim

M83

Nåmen, jag kom i alla fall ihåg vad jag heter

Den nya prefekten knackar plötsligt på min dörr. Bredvid står min handledare.

P: Hej, jag är den nya prefekten.
Jag: Hej, jag är Lotta.
P: Vad forskar du om?
Jag: Hur bloggare skriver om sin kropp och ätstörningar?
Min handledare nickar.
P: Varifrån har du forskningsfinansiering?
Jag: Forknings... forsknings... forsknings... (jag får blackout)
P: Forskningsinstitutet?
Jag: Hehe. Jo. Precis.
P: När ska du disputera?
Jag står tyst. Stirrar tomt. Ser hur handledaren ler ansträngt.
Jag: 2010. Nej vänta. Är det i år? Öh. 2011? 2012? Vad är det för år i år?
Jag ser hur handledarens leende blir än mer ansträngt.
De går vidare.

Jag vill tänka att en tidvis känsla av att vara fake ingår i doktorandpaketet. Att man tror att någon när som helst kommer på att man egentligen inte borde vara doktorand. Att allt man skrivit är dravel. Att man bara haft mirakulös tur när man fått något publicerat. Att de inte vet vad de gör när de frågar om man vill fungera som referee. Känslan var rätt stark efter vårt lilla samtal. Efter incidenten ovan gick jag hem. Nu, en vecka senare kan jag skratta åt det.

worms

Beth Orton

dagens jobb

Avhandlingsord idag: 0. Däremot 581 ord till på den engelska recension av en doktorsavhandling. Och därmed deklarerade jag den klar, om än aningen kort.

Läst idag: inget jobbrelaterat.

Mötestid: 4

Framgång: att trycka på 'skicka'.

Höjdpunkt: telefonsamtal att tio av mina beställda jobb-böcker fanns att avhämtas.

Besvikelse: att vara tvungen att skriva recensionen klar istället för "egen" text.

Distraktion: hunger.

Jobbighetsnivå: likgiltighet/inspirationslöst = ojobbigt? Nä. Jobbigt.

gamla (goda) tiden

Jag läste Peter Englunds blogg. Han mindes sin första riktiga surfning på Internet, vilket påminde mig om min. Första riktiga.

Jag minns inte att jag skulle ha rört mig på nätet innan det. Jag minns att vi på rasterna i gymnasiet satt vid datorn i ett klassrum för att chatta med okända människor. År 1997 köpte vi en hemdator och ett internetabonnemang. Datorn hade vi köpt från Hobby Hall, av alla ställen. Jag hade förberett mig inför surfandet genom att köpa den engelska musiktidningen Q, eftersom jag visste att den brukade innehålla internetadresser. Så blädrade jag i tidningen, hamnade på musiksidor och företagssidor. Om jag minns rätt var den första sidan jag besökte en som sålde ljudförstärkare. Jag var i ingen som helst behov av en ljudförstärkare, men det var rysligt spännande. Bläddrade vidare i tidningen och hamnade med spänning på andra sidor på Internet. Från en musikrelaterad sida till nästa.

Några månader senare, samma år, råkade jag hitta några dagböcker på nätet. Antagligen chattade jag med någon på Kajplats 305 webchat, som hade en nätdagbok. Sökte på Altavista för att lära mig att koda i html och startade min egen nätdagbok.

Som en evighet sen.

dagens jobb

Avhandlingsord idag: 0. Däremot blev det 336 ord på en engelsk recension av en doktorsavhandling, vilket egentligen är allt för lite efter som jag fantiserat att jag skulle skriva recensionen klar. Kräver ungefär 700 ord till.

Läst idag: inget jobbrelaterat.

Mötestid: 0
Framgång: när jag berätta för mina kolleger om förra veckans missöde och kunde skratta åt det.

Höjdpunkt: när jag efter jobbet gick på måndagspub med kolleger och en gästföreläsare. Det kanske räknas som jobb?

Besvikelse: kan illustreras med en bild från PhD Comics:

Distraktion: surfning av DIY- taklampor, väggklockor och väggkonstverk.

Jobbighetsnivå: oerhört jobbigt

Game Over

Fredrika Stahl

Invisible Monster av Chuck Palahniuk

Klassisk Chuck Palahniuk.

"Hysteria is impossible without an audience", sidan 50.