Augusti har haft sina toppar och riktiga bottennapp. Kanske större bottennapp än andra månader. Mitt filmtittande kändes som "den måste jag väl se någongång så lika bra kan jag väl stöka undan den nu". Men det finns inga måsten. Det måste jag komma ihåg.
Evening, var ett halv bottennapp. Jag hade ingen aning om vad den skulle handla om när jag började. Ingen aning varför den fanns på min att-se-lista. Romantisk smörja. Romantisk, nostalgisk smörja. Kändes som en halvdålig, trögflytande tevefilm där de tänkte för mycket.
Bronson visste jag att jag ville se. Det var nästan en film jag väntat på. Den var fin, men en besvikelse. Som film bra, nästan som A Clockwork Orange men samtidigt hade de tagit för mycket efter just den filmen. Ändrat en true story till en modern tappning av A Clockwork Orange. Och eftersom jag kände till the true story stördes jag. True story skulle ha varit så överväldigande gripande att filmen hade ett enormt potential. Men så gick de och ändra och inget var riktigt true längre.
Jag har sett väldigt få bollywoodfilmer. Dilwale Dulhania Le Jayenge, gjorde att jag inte orkar lägga till fler av den sorten till min lista. De är inte helt enkelt min grej.
Acolytes var min grej. Och en total överraskning. Minns inte att jag sett australienska skräckfilmer tidigare. Den var inte som andra skräckfilmer. Den var bättre. Jag blev lite ledsen för att den fått så dåliga poäng både på imdb och filmtipset.
Broken Flowers borde jag sett för evigheter sedan. Kanske jag skulle ha haft lägre förväntning i så fall. Nu var den bra men blev lite platt och snabbt undanstökad mot slutet.
Blindness började som dålig skräckfilm, utvecklades till medioker thriller/drama, till helt sevärd film, till något helt annat på slutet.
Jag visste att Fay Grim var en pastiche på dåliga filmer. Men ändå kändes den bara extremt usel och oöverkomlig.
Before Sunset var också en film jag tänkt se länge. Långsam, realistisk och levde på träffsäkra replikskiften och one-liners.
Jag hade inga förväntningar på Flammen og citronen. Tyvärr kändes den rätt oengagerande.
Dorothy Mills var en skräckfilm med överraskningar. Inte så där att man skrämde sig när man minst anade det. Den var bara annorlunda. Tror inte att jag kommer att minnas den särskilt länge.
Jag trodde att jag redan sett The Pianist. Det hade jag inte. Hur kunde jag ha missat den? Den var både fin, gripande, berörande och nyskapande (på ett sätt som jag inte kan förklara).
Fargo har jag sett flera gånger. Jag har länge räknat den till en av mina favoritfilmer. När jag nu såg den hade jag glömt varför jag tyckte om den. Jag blev inte påmind nu heller. Kanske jag aldrig egentligen inte tyckt om den särskilt mycket? Kanske jag inte var på rätt humör?
Avslutade månaden genom att gå på filmfestivalen Espoo ciné som hade 20års jubileum. Jag hade laddat upp att se film, efter film, efter film. Men det blev inte så. Festivalens avslutningsfilm såg jag. I en enorm, slutsåld konsertsal för 773 personer. Jag lyckades få en plats på balkongen. Filmen var Tarantino's Inglorious Basterds. Jag hade för höga förväntningar. Bra var den. En stark fyra. Kanske den blir en femma om något år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar