dendär tiden på veckan

Jag har blivit lite sådär. Vad ska man kalla det? Inspirerad. Motiverad. Helt till mig. Ivrig. Lite farlig. Farlig för mig själv. För helt plötsligt nappar jag på erbjudanden jag får.

Säger att jag nog kan bidra med någon kort text under hösten till den där tidskriften eftersom de ber mig så snällt, inte har jag ju något färdigskrivet men visstvisst. Säger att jag absolut vill vara med i den där boken som planeras, att jag minsann skickar min version ett av mitt bidrag i början av oktober eftersom de frågar mig så snällt. Säger att jag visst kan skicka in ett bokkapitelsförslag, javisstvisst, att jag kan ju kombinera också den saken med mitt avhandlingshelvetesjävlaskitsjok / avhandlingsgulligulltuttilullhärlighet eftersom de frågar mig så snällt. Säger att jag vill åka på internetforskningsdagen i Stockholm även om jag tänkt att jag ska hålla mig hemma och skriva allt klart, att jag kanske till och med kan tänka mig att presentera något under dagen eftersom de frågar mig så snällt, att det gör jag ju faktiskt gärna och nej inte tar det ju särskilt länge för mig om jag åker över med nattbåten och tar nästa nattbåt sedan tillbaka så att jag är brightandshining nästa morgon på jobbet och skriverskriverskriver som om jag inte ens förlorat nån tid alls.

Egentligen är det ju så att jag är bra på att säga nej. Det är inte duktig-flicka-syndromet som spökar. Nehej. Jag är bara ivrig. Inspirerad. Motiverad. (Smått galen.) Och jag har faktiskt inte tackat ja till tidskriftstexten eller internetforskningsdagen än. Men jag inte heller tackat nej.