saker jag inte förstår

Goda nyheter är att jag inte har salmonella, endast kalk- och d-vitaminbrist. Dåliga nyheter är att jag idag därför fick kallelse till den förbannade undersökningen. Från söndag klockan 13 till måndag klockan 14 får jag endast dricka vatten och klara energidrycker. Efter undersökningen får jag äta och dricka som vanligt. Det förstår jag. Det är helt logiskt. Men varför vill de innan undersökningen veta till vilken församling jag hör, mitt civilstånd och mitt yrke? Vad har det för inverkan på min tjocktarm? Jag undrar.

blogginlägg i serien "Vad jag åt i natt"

Situation: Hemkommen från trevlig utekväll. Lång kö vid grillkiosk, vrålhunger.
Vad: 3 stycken (tyvärr aufblatzt även om jag inte kokade. Jag glömde helt enkelt att de låg i kastrullen för tillagning. Jag skäms.) med Münchner Weißwurste, söt Händlmaier's senap och Franziskaner Weissbier.
Varifrån: direkt från München, Bayern, Tyskland. Tusentack U!
Instruktioner: finns här mycket utförligt
Smakbedömning: 4 av 5 (full femma om jag även haft tillgång till Bretzn och avnjutit målet i München). Senapen var helt gudomlig!
Kuriosa: Morgonmål. Får inte ätas efter klockan 12 på dagen. Jag räknade med att ett på natten är tidig morgon.

Det behövs så lite ibland.

Ett snabbtundanstökat möte, åtföljt av ett par päroncider på terass kvällen innan. En uppiggande diskussion mitt i natten. En lunch med det traditionella lunchsällskapet istället för att sitta vid datorn med smörgåsen och en ångestframkallande tom skärm framför sig. En utsökt pastalunch, en och en halv toblerone, en kaffe och några cachewnötter.

Jag kom precis hem från jobbet. Klockan är 19:51 och jag både inledde, utförde och avslutade arbetet med den åtta sidor långa engelska sammanfattningen av min forskning idag.

Forskandet kan väl liknas vid en konstform. Ångesten, skapandet, proppen, flödet. Det gäller bara att minnas det när det känns som mest oframkomligt och man tror att det aldrig kommer att vända.

där istället för här

Det känns som om jag bor i fel stad.

egentligen obeskrivbart

De säger att man förlorar de flesta av sina tidigare vänner, att man slutar med tidigare intressen, att man vid fint väder inte ligger på stranden, att man vid dåligt väder ligger väntande i klubbsofforna utifallatt och att alla pengar går till det nya intresset. Idag förstår jag. Igår spenderade jag nästan 14 timmar av dygnet vid klubben.

Klockan 14:23 lättade molnen en aning. Plötsligt tömndes soffona och ett stort gäng stod utomhus och tittade med enorma leenden och nickningar mot varandra och skyn. Klockan 21:05 landade jag och kom gående med fallskärmen över axeln. Jag hade gjort mitt första fallskärmshopp. Det var underbart. Det var rofyllt. Lugnande. Hjärnrensande. Och allt för snabbt överstökat. Ville stanna uppe mycket längre. Ville inte komma ner. Allt gick som det skulle. Det enda jag borde bättra på är att våga sitta med ena klinten utanför planet innan jag hoppar.

Innan gårdagens hopp hade jag hårdträning inför hoppet. Finns knappt någon muskel som inte är sjuk, medan jag under hoppet inte kände någonting alls. Kroppslös utan minsta grubbel. Totalt fokuserad. Idag: hellre på marken och önska man var i luften, än att vara i luften och önska att man var på marken. Jag är lite styv.

Det känns inte ens omöjligt att jag blir den första svenskspråkiga instruktören i Åbo. Så hoppfullt känns det. Jag har hittat något som går förbi alla dyra utekvällar, alla kläd- och skoköp. Ja, till och med förbi alla bokköp.

ännu finns det hopp

Imorgon gäller det. Jag har aldrig kännt mig så här förberedd, så här säker, så här lugn men laddad. Allt är rutin. Rabbla upp i sömnen. Det sitter. Aldrig tidigare har jag kollat väderprognosen så här ofta. Gissar att det blir en hel del kaffe drucket, prat pratat och fallskärmsfilmer sedda i klubbens soffor innan det gäller. Klockan nio på morgonen blir det teoretiskt och praktiskt prov. Sedan en lång, lång, lång väntan.

Min nya mantra

Igår kväll kändes allt så avlägset. Idag blev allt mycket mera verkligt.

Hängde från taket i en sele. "Ovelle". Tittar snettbakåt mot vänster, mot piloten, bröstkorgen ut, grepp med händerna i luften samtidigt som benen dinglar. "Mene" och jag spänner ut mig i deltaställning. "Satayks, satakaks, satakolme, sataneljä, sataviis", räknar jag och kollar att fallskärmen väcklar ut sig som den ska. Är beredd på att punokset tvinnar och sliden inte åker ner. Korkeus. Svänger benen åt sidorna, får upp tvinnet, pumpar ner sliden. Korkeus. Ilmatila. Sijainti. Pamppula ja kahva. Jarru koe. Flyga, svänga, flyga, flyga, puolijarru, svänga. Följer instuderad kuvio. Korkeus. Ilmatila. Sijainti, Pamppula ja kahva. 300 meter. Myötätuuliosa. 200 meter. Perusosa. 100 meter. Finaali. Valmistaudu maahantuloon. Kevennä jarru. Jalat yhteen. Täysjarru. Kierähdys.

Undrar hur många gånger jag hinner tänka igenom hela processen innan jag somnar. Dags att hänga från taket imorgon igen. På lördag är det the real deal. Det första av förhoppningsvis otaliga.

Andas in. Andas ut.

Det är väntan som är värst. Vaknade klarvaken och pigg halv sex, rädd för att försova mig. Om en timme och 45 minuter börjar kursen. Jag sitter redan ändamålsenligt klädd. Väntar. Jag vågar inte ens räkna hur många gånger jag besökt toaletten. Nu anländer kurssällskapet. Gissar att vi kommer att fnittra hysteriskt tills det är dags. Håhå.

släktfel

Jag tycker inte om att bo ensam. Det är trist. Det är ensamt.

I morgon får jag besök. Han stannar i fem dagar. Mot slutet av veckan är jag säkert glad att han åker. Mina 30 kvadratmeter (inklusive balkong) är knappast gjorda för två personer. Han ringde nyss och berättade att han har packat en hel väska enbart för sina skor. Vi är släkt. Och det märks.

Vi kommer att ha jätteroligt. Jag får vara med och välja nya sandaler till honom.

När han åkte utomlands för ett halvår köpte jag en t-skjorta till honom där det stod "Please handle with care". Jag kände att det var min storesysterlige plikt.

My Love

Billie the Vision and the Dancers

släktkalas

Vissa saker är omöjliga att förklara. Som att jag har ett jobb. Som att jag inte svälter. Som att jag är stor. Och mormor sa idag: "Du borde kanske söka jobb i någon butik, så att du får lön och blir rund om kinderna igen. Du blev så mager så fort. Vet du att du alltid kommer att vara mitt lilla gryn?". Jag skrattade, nickade och sa att jag nog trivs med det jag jobbar med. Jag var förvånad över att hon inte nöp mig i kinderna. Kanske hon trodde att jag skulle gå sönder. Runt halsen hade jag mormorsmors halsband. Imorgon skall jag fira farmor.

justja

Om Jenny läser det här: börja blogga igen!

orsak och verkan

Det finns en orsak till att jag brukar undvika solen. Sedan jag brände mig i söndags har jag varit noga med att vara fullt påklädd och hållt mig till skugga. Idag har jag vätskefyllda blåsor över kroppen. De gör mig tokig. De kliar. Dessutom är det inte alls snyggt.

fallskärmskursen

Om en vecka är första dagen. Jag undrar inte om jag verkligen vågar hoppa ur planet. Jag undrar inte om jag kommer att banga ur. Jag undrar inte om jag kommer att störta till marken. Jag undrar inte om jag kommer att fastna i ett träd. Jag undrar inte om min finska är tillräckligt bra för att jag ska förstå alla instruktioner.

Jag undrar vad jag skall ha på mig. Hur tokigt är inte det?
Jeans är väl opraktiskt. Kjol och klänning är helt omöjligt. Vad passar under halaren? Vad blir för varmt? Vad blir för kallt? Ser det töntigt ut om jag kommer med mjukisbyxorna och det visar sig att vi inte får hoppa första dagen? Kanske det ser värre ut om jag kommer i klänning. Varför äger jag inga kloka shorts för såna här ändamål? Känns inte riktigt som läge att ringa till instruktören: "Hördu jag sitter här och funderar på vad jag skall ta på mig för kläder".

med sista tåget hem

Helt uppskruvad och trött på samma gång. Det borde finnas flera sånahär dagar. Bra dagar. Utomordentliga dagar. Från morgon till kväll.

Min tänkta runda blev halv. Det gör ingenting. Man orkar bara med så mycket man orkar med. Hann i alla fall besöka Vapriikki, Ransu Karvakuonos jubileumsutställning på Rupriiki, Skomuseet, Ishockeymuseet och In Flames-utställningen på TR1. Åt härlig restaurangmat, chillade i parken, träffade en hel hög nya trevliga människor, drack hallonsaft.

The absolute highlight of today was meeting my fabulous friend Milan. Maybe we'll meet in Serbia next time. I did already check travel options. They look great :D

livsdom

En dag gick bra. Två dagar gick bra. Tre dagar trodde jag gick bra. Idag sitter jag inomhus vid bordsfläkten. Ser ut som en kokt kräfta.

Tonto

Battles

en lördagstimme

och så ler jag lite grann lyssnar på skrattet och tänker att det inte alls är roligt får ur mig ett litet vai niin hehe hoho och känner hur allt det konstlade tränger på det såg kanske ut som om vi hade roligt där vi satt under parasollet på restaurangens innergård och hela vägen hem leder jag cykeln stör mig på den senaste timmen om man gör si är man konstig om man gör så är man konstig jadajadajada och jag tänkte att det låter ju som om dendär personen du beskriver är riktigt intressant någon jag skulle tycka om men det sa jag ju inte visste att det inte skulle förstås inte ens vara provocerande eller demonstrerande jag hör redan till det där konstiga facket jag bryr mig egentligen inte vi har bara en gemensam hobby gemensamma bekanta behöver inte kalla oss vänner behöver inte träffas på tumis för kaffe för lunch för öl för umgänge det kunde ha varit det att jag kom lite sent att ni redan beställt mat och att jag insåg att de inte hade en mjölkfri maträtt inte en mjölkfri bulla ja förutom sorbet man blir inte mätt av det kan jag säga kunde ha varit det som gjorde mig känslig jag tvivlar så vi fortsätter väl att träffas nu och då och jag koncentrerar mig på att umgås med de andra och så minns jag att jag råkade i misstag äta en osthamburgare på torsdag man glömmer så lätt jag hoppas att jag inte behöver undvika i all evinnerlighet det är lite jobbigt ja kanske jag är lite extra känslig i alla fall att du inte var värre än du brukar det är ju faktiskt jag som har mens som är trött som inte orkar lyssna på sånt där kritiseras av andra jag har varit väldigt mycket ute i solen kanske det är solen som är problemet jag skall sova igen en snutt nu

turist i egen stad

En guidad rundtur i Kakola.

semester

Inte trodde jag att jag skulle bli förbannad. Förbannad blev jag.
Några dagar innan deadline fick jag ett meddelande om att deadlinen skjutits upp med en månad. Jo, min text är ju faktiskt så gott som klar redan. Jo, det är ju visserligen skönt att ha den klar redan. Men alla dagar som jag jobbat länge och övertid? Alla helger jag varit ledig med dåligt samvete?

Nu är jag inte förbannad längre.
Igår tog jag semester. Idag tog jag semester. Har några semesterdagar utan dåligt samvete. Semesterväder. Låg halva dagen i eller vid utomhusbassängen. Ibland glömmer jag varför jag gillar att bo i Åbo. Det är somrarna. Det är den fem minuter långa cykelvägen till en avsvalkande bassäng. Och nu kom jag på att det där lät konstigt. Borde jag inte söka mig mot stranden, sanden, havet?