När jag i mitten av december gick från filosoficafé där jag pratat om min avhandling, sa jag till kompisar som kommit för att lyssna och diskutera att det var sista gången jag pratade om den. Orkar inte längre. Blir uttråkad av att säga titeln högt, till och med av att tänka titeln.
Men så fick jag förra veckan ett mejl. En förfrågan att prata om avhandlingen i maj i Helsingfors. Och jag sa ja. För i något skede måste förfrågningar och inbjudningar ta slut av sig själv. För egentligen är det bra om den intresserar. För egentligen skrev jag på den så länge att det är bra att olika grupper vill höra om den också efter disputation. För i början av maj är det femton månader sedan jag skickade den till opponenten, för att jag jobbade med den otaliga flera månader än femton.
Och samtidigt: den här veckan är de första intervjuerna och gruppdiskussionerna inbokade för postavhandlingsprojektet. Jag är ivrig, lite rädd, osäker eftersom det är så längesen jag gjorde forskningsintervjuer, förväntansfull, och glad att jag får fortsätta prata om det välbekanta, samtidigt som jag får utforska nått jag vet väldigt lite om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar