före, på och efter konferens

Jag är fascinerad av konferenser. Eller egentligen fascinerad av mig själv på konferenser. Eller i det här fallet av mig själv på en uttalad icke-konferens.

Jag har varit förväntansfull. Ännu i morse var jag riktigt ivrig över att träffa människor, få idéer. Över att vi skulle vara väldigt få, från alla nordiska länder, prata svenska/skandinaviska och att vi både är från forskningsfältet och fältet. Sedan fick jag hotellrummet någon timme innan vi skulle börja. Blev så trött, tänkte att jag lika bra kan stanna på hotellrummet, att jag inte orkar träffa någon och att jag framför allt inte orkar träffa nya människor.

Men nej, man kan inte åka, komma fram, stanna i hotellrummet och titta på teve. Så jag gick, nervös. Råkade registrera mig samtidigt som den enda person jag kände från tidigare. Vi kom fram till att vi träffades första gången för nio eller åtta år sedan och att vi senast träffats för sex eller fem år sedan. Och så flöt det på. Det var så lätt. Plötsligt förvandlades jag till en minglare som jag egentligen inte är. Pratade om forskningen jag gjort och kastade ut trådar till forskningen jag (tydligen) vill göra. När vi skulle flytta runt från olika arbetsstationer försökte jag hela tiden byta station så att jag träffade så många människor som möjligt. Och det här är så inte jag. Men det är så lätt. Tills vi har två lediga timmar innan middag, jag går till hotellrummet och plötsligt blir det igen så motigt att gå på middag, mingla, prata. Igen vill jag egentligen helst av allt bara sitta på hotellrummet och titta på teve. Och ändå har jag en vag aning att jag kommer att inte bara gå på middag utan även på någon eventuell pubaktig spontan runda. För det är egentligen så lätt. Bara jag inte går till hotellrummet.

veckoslutstips för tre/fyra städer

På fredag ska man vara i Ekenäs. Där arrangeras poetry slam i Karelia klockan 19.30. Om man råkar vara i annan stad har jag hört pålitligt rykte att radio x3m liverapporterar genom instagram och twitter. Och om man vill vara med och tävla ska man anmäla sig på förhand till raseborg(a)ung.fi.

På lördag ska man också vara i Ekenäs. Där fortsätter Bokkalaset. Exempelvis kan man klockan 13.30 höra Mia bli intervjuad av Maria om Martrådar. Plats: Gamla Stadshuset.

På söndag ska man ta sig till Åbo, då det är sista bokmässdagen. Klockan 13.20 till 16.00 ordnas svenskt program på Fiorescenen. Klockan 15.30 till 16.15 ska jag och sju andra åbopoeter uppträda med poesi i Runohuone (auditorium 2).

Idag och imorgon är jag däremot i Malmö. Vad ska jag göra under de två timmar jag har fritid? Aldrig varit i Malmö. Imorgon ska jag vara någon timme mer inne i Köpenhamn för att vänta på nattflyg. Tips? Har sett ungefär alla museum.

Söndagslistan

Listan som också Maria och Peppe bloggar idag.

Glädje: helgen. Haft föräldrabesök med riktig mat (potatis och rökt fisk på lördag och potatis, bacon och ugnskorv på söndag), tre loppisbesök, ett köpcentrum, bio med mamma (se den!) och tv-tittande.

Förväntan: jobbresa till Malmö.

Outfit: svartgråa byxor och en elektrisk stickad tröja.

Jobb: checkat in på flyget.

Hopp: att mötet i Malmö för med sig en lysande framtid.

Träning: klädbutikspromenad.

Humör: harmonisk.

Borde: gå till jobbet efter en glömd minnessticka.

Dåliga samvete: rent som en duva.

Framsteg: att inte tokköpa onödiga prylar

Vilja: somna tidigt.

Miss: att jag glömde minnesstickan kvar på jobbet.

Ord: Det är som det är. Tydligen har jag börjat säga det flera gånger i timmen. Mina föräldrar tyckte att det var rätt hysteriskt eftersom jag i somras uttryckt irritation för att min fammo säger det flera gånger i timmen.

Låt: -

Saknad: dipp, eftersom jag har en massa chips hemma.

Beslut: att jag kanske klarar mig utan minnessticka.

Skogen

Igår gick jag till forsen. När jag kommit till forsen gick jag till bondgården, och väl vid bondgården gick jag längs ån tills jag gick förbi ett ensamt egnahemshus där en man klippte gräset. Det doftade gott. Från sandvägen svängde jag in i skogen på en grusstig.

Klockan var sju på kvällen och jag tänkte att jag har en timme på mig tills det är mörkt. På skogsstigen mötte jag en kvinna som rastade sex stycken bassetthundar. Det såg lustigt ut och det var först efter att jag gått förbi henne som jag kom på att jag kunde ha sagt att de var fina. För de var fina. Och de spretade lite åt alla håll. Det hade börjat skymma, men jag visste att det skulle finnas en bergsglänta en bit in i skogen. Jag vek av vägen, in i skogen, bland spindelnät, barrskog och mjuk mossa. Nu är det som om jag inte alls är i Åbo, tänkte jag. Jag tänkte att det är ganska trevligt med kall luft.

När jag gick där i skogen och böjde mig för trädgrenar, samtidigt som jag automatspanade efter trattkantareller (noll), hörde jag barnrop och plötsligt rusade tre barn framför mig mitt i skogen. De sprang som om de hade bråttom hem, lekte indianer, missade kvällsmaten, eller som om de sprang där varje dag och visste var varje trädrot fanns. De hann knappast se mig. Jag hittade bergsgläntan, gick till ett hörn där jag för några år sedan hittade kantareller (nu noll) och sedan gick jag en omväg tillbaka till grusstigen. Det började bli riktigt mörkt märkte jag, stigen var inte upplyst utan inbäddad i höga tallar och granar. När jag nästan var ute ute vid sandvägen mötte jag en man i sjuttioårs åldern. Han påminde mig om min fafa. Om fafa levde skulle han just nu gå i skogen och plocka svamp, tänkte jag. Tänkte nästan nicka och säga hej när jag mötte mannen, men gjorde det inte. När jag gick förbi egnahemshusgården stod mannen som tidigare klippt gräset ute vid vägen och krattade. Funderade igen om jag borde hälsa. Det kändes fel att bara gå förbi.

Tillbaka på de asfalterade gatorna och trottoarerna mötte jag cyklister, joggare, hundrastare. Det kändes inte alls konstigt att inte hälsa.

Tisdagar lite bättre dagar*

Det är tur att det är tisdag, att det är den här tisdagen och inte exempelvis förra tisdagen. Det är idag skrivkursen på arbis börjar.

Jag tror det var hösten 2000 jag gick arbis skrivkurs första gången. Då hade jag inte anmält mig på förhand (som man borde ha gjort). Jag hade fått för mig att man skulle gå tidigt dit för att köa. Vad jag inte fattade var att man skulle gå tidigt dit för att köa den dag då man kunde anmäla sig. Jag rymdes med i alla fall. Jag var väldigt nervös. Kände ingen. Hade tidigare inte varit in i huset. Aldrig tidigare varit på en skrivkurs. Knappt visat mina texter till andra än modersmålsläraren.

Eller det är inte sant. För någon vecka sedan kom jag plötsligt ihåg att jag skickade in dikter till ett finlandssvenskt förlag 1998 eller 1999. Jag blev inte direkt refuserad (men det fattade jag inte då). Jag fick en person som hade fått min pappersbunt och så mejlades vi av och an för att diskutera dikterna och bearbetning. Bearbetning förstod jag inte på den tiden vad betydde. Efter en tid rann det ut i sanden, och jag glömde tydligen bort hela grejen, tills för någon vecka sedan. Men när jag nu grävde i mejlkorgen hittade jag ett mejl från förlaget. Tydligen skickade jag tillbaka en bearbetad version och den först november 2000 fick jag tydligen ett mejl innehållande texten "Så mycket har vi i alla fall tittat på dem, att det har skett mirakulösa förbättringar jämfört med situationen för ett och ett halvt år sedan! Vi är mycket intresserade av att börja samarbeta, men först ska vi läsa riktigt noggrannt för att kunna säga något vettigt om dikterna. Ge därför inte upp! Vi återkommer!". Det mejlet kom jag inte ihåg alls. Men det ligger där fortfarande, när jag grävde i inkorgen. (Och det här var ju inte alls vad jag skulle blogga om, visste inte ens om att mejlet fanns när jag började skriva blogginlägget). Antar att varken jag eller de hörde av sig. Tycker att jag skulle minnas det i så fall.

Men kvällens arbiskurs. Försöker minnas hur mångte gången jag går den. Kanske åttonde gången. Och tur är det alltså att den börjar idag. För nu har jag för n:te gången bearbetat en text (som inte är de där dikterna från millenieskiftet.). N:te gången i det här sammanhanget betyder att jag är innerligt uttråkad på texten, men samtidigt mycket säker på att det inte var sista gången jag plöjde genom den. Om den nu inte bara är skrot. Om jag inte skulle vara upptagen med att gå på skrivkurs ikväll skulle jag antagligen sitta hemma på soffan och bara tänka på hur mycket skrot den är. Hurra för tisdag, alltså.

*Rubrik lånad av skrivläraren.

Tillägg: efter än mer gräv i inkorg. Hittade flera mejl från början av 2001 då jag tydligen fortsatte bearbeta dikterna och få kommentarer av förlaget. Hur kan en människa glömma sånt här? Eller kanske det helt enkelt finns saker man inte vill minnas.

en grej som inte är okej

Jag åkte med en kompis till möbelvaruhus i stan. Fyra timmar senare var jag hemma och nu har jag värk i vaderna. Imorgon tillbaka till skrivbordet.

En lördagsmiddag

Avokado med salt och chili, ett glas hallonsaft, ett glas gräddlikör.

feministiska glädjedödare

Ni har väl inte missat att Sara Ahmed bloggar?

Futuraba, klicka om du inte redan läser den! Din nya favoritblogg, right?

att skriva, del 2

Jag räknade inte bara ut födelseår och generationer igår, när jag skrev på småstadstexten. Jag googlade också: 

hund märker revir, hundnamn, museiverket Finland, regionaltåg, Södertälje, Allingsås, 1990-tal mat, 1990-tal nostalgi, rimlexikon, delikatess 1980-tal, Yle arkiv, vad hände på 1980-talet och vad hände på 1980-talet.

Helt normalt, utgår jag ifrån.

att skriva

Idag har jag övergett grillkiosken, övergått till att utforska stationsbyggnad i text. Och jag vet inte riktigt, men sen när tyckte jag att det var en bra idé att inflika årtal och flera generationer i texten. Plötsligt använder jag en hel del tid (och penna och papper) till att räkna ut hur en person som är 48 år (år 1992) är släkt med en person som år 1866 var byggmästare för stationsbyggnaden. Men i alla fall blir jag inte (så mycket) sugen på hamburgare.

björneborgare, grynkorv, köttpirog, kebabhamburgare, franskisar, amerikanare, kebab

Jag surfar just nu på Hesburgers hemsida, alltså:

1. borde jag gå hem och äta.
2. har jag idag skrivit om grillkiosk i småstad.
3. borde jag skriva klart grillkiosktexten innan jag går hem, så att jag inte gör samma sak imorgon.

Halv tolv hos mig

Min lunch skulle ha platsat bland Ponks bilder idag. Om jag tagit ett foto.

När jag på jobbet äter den ädla maträtten pestoris brukar jag för det mesta sitta på mitt rum. Tycker inte att någon ska behöva se på. Tycker inte att jag ska behöva känna mig obekväm. Idag åt jag den i kafferummet. Med sällskap. Och idag hade jag lyxat till det. Kokt (okej det var lite vidbränt) ris, blandat i pesto och toppade det hela med ett (hopplöst löskokt) ägg. Lunchsällskapet frågade om jag förväxlat med katternas mat. Och jag tänkte att det snarare ser ut som något en av katterna spytt upp efter att den ätit gräs.

Men gott var det.

i kronologisk ordning

Jag satt i ett flygplan. Knappt hade det lyft, när vänstra vingen tog i marken och vi krashade. Det var inte en hemsk olycka. Vi satt några timmar i flyglanet medan vi väntade på att vi skulle få ett nytt plan. Medan vi väntade pratade jag med personen jag satt bredvid. Personen undrade vart jag var på väg. Det hade jag glömt. Jag visste att jag skulle på en konferens, men hade glömt var den var. Senare kom jag på att jag skulle till Spanien och jag vaknade. Hann aldrig ta mig till Spanien.

När jag steg upp blev katterna kvar i sängen. Jag hann koka kaffe, göra en smörgås och sätta mig vid köksbordet innan Knut kom långsamt vandrande. Han hoppade upp på bordet. Jag tänkte: lyfta katten på bordet. Sedan tänkte jag att jag aldrig kan använda det uttrycket eftersom katten själv hoppar upp på bordet.

Jag tittade ut genom fönstret, såg en tolvtrettonåring stå vid fotbollsmålet, på sandplanen utanför mitt köksfönster. På samma ställe som det igår låg kvar något mörkt och bortglömt. Pojken, med blond pottfrisyr, böjde sig ner, lyfte upp det mörka. Det var hans skolväska. Och jag tänkte: men det där är ju Anton, min karaktär i grejen jag skriver. Sedan tog pojken fram telefonen, la den mot sitt öra samtidigt som han ledde cykeln med en hand. Sprang några steg och hoppade upp på cykeln, fortfarande bara med en hand. Jag tänkte: det där kan jag inte göra. Han cyklade några tiotals meter, fortfarande pratande i telefon, när han tappade balansen. Jag tänkte: Anton är häftigare än folk tror. Måste skriva ner det. Och så skrev jag ner det.

Idag har jag sovit nio timmar, även om jag steg upp sju.

ingen rätt rubrik

Men det är inte sommar. Det är måndag. Jag sitter igen i arbetsrummet i Åbo. Bredvid mig har jag en matlåda där det ännu ligger några beska morötter. Jag har skickat iväg text för översättning, bläddrat i tidning, läst seminarietext, skrivit mejl, skrivit ansökan om pensionsförsäkring, bokat en resa till Malmö, skrivit reseräkning, ringt och mejlat försändelseföretag utan att få svar, öppnat förra veckans post. Solen lyser plötsligt in genom fönstret, jag bländas. Tittar ut på de gula björkbladen som ligger på marken. Det är strumpväder, rockväder. När jag cyklade till jobbet räknade jag 13 cyklister med hjälm och 32 cyklister utan. Förra veckan köpte jag ett nytt vykort jag ska tejpa upp på väggen.

Som om det var sommar ännu

att tänja gränser

Det finns några saker jag tänkt väldigt mycket på under den här dryga veckan i de två gymnasierna. Mest har jag tänkt på min egen tid i högstadiet och gymnasiet, men också på att tänja gränser. Lite har jag också tänkt på skillnader mellan poesi och estradpoesi, och hur man kan illustrera det. När jag sedan läste Linneas blogginlägg om uppläsning på modersmålstimme i högstadie, samtidigt som jag nyss avslutat sista timmen, fick jag något att relatera mina tankar till.

Jag tror inte att någon, i alla fall inte deltagarna i workshopen var beredda på vad som skulle hända. Jag tror inte att de nödvändigtvis reflekterat över det ens innan jag steg in i klassrummet. Det jag å andra sidan nu fattar är att de inte förväntade sig det som det blev. Att stå upp, öva sig på att prata högre, skrika, scenviska, säga ord som ballong, boll, gymnasium och korvsoppa (eh jo, det råkade vara korvsoppa som skollunch den dag jag åt där) på ett glatt/argt/blygt/långsamt/snabbt/osv sätt.

För jag tänker så här: estradpoesi handlar för mig om uppläsning, om att tolka text, om variation, om inlevelse, om att känna något och hoppas att åhörare ska känna igen. Visserligen skrev vi också, men väldigt mycket röst blev det.

Och till Linneas blogginlägg: jag skulle ha avskytt övningarna om jag själv gått i gymnasiet. Men samtidigt som jag skulle ha älskat dem (i smyg naturligtvis). Och jag tänker så här: om ens en i varje gymnasium går hem och testar övningarna hemma har jag lyckats. För oj, vad jag skulle ha gjort det. Och kanske jag skulle ha upptäckt snabbare då att jag tycker om att uppträda med egna texter. Kanske jag skulle ha fått uppleva adrenalinkickarna tidigare. Kanske jag vågat upp på scen tidigare. Kanske jag skulle ha försökt försvinna in i väggen lite mindre när jag började studera vid universitetet och vi skulle ha seminarium eller andra diskussioner.

Mitt bästa minne från modersmålstimmarna i gymnasiet: läraren läste upp min text några gånger för klassen utan att säga mitt namn. Och en stor besvikelse jag minns: att läraren en gång läste någon annans text. Kanske det inte skulle ha hänt om den som ville fick och vågade läsa upp sin egen för klassen. För oberoende hur försiktig jag var så tror jag att jag inte skulle ha kunnat låta bli, också om jag skulle ha läst med en röst som knappt hördes.

Som på beställning

När jag var klar med sista (hurra!) workshopen 9:15, parkerade jag bilen på samma parkering som jag (försökte) parkera på när jag gjorde körkortsprovet (och fick kortet på första försöket, med besiktningspersonens ord "ingen har dött av att inte vara bra på att backa"), gick jag på en folktom gågatan. Såg, en bit bort, en person, som jag tyckte såg ganska rolig ut. Rak i ryggen stod han som en staty med utsträckt hand och en insamlingsbössa. På närmare håll känd jag igen brorsan. Och tyckte att det var ännu roligare.

Gick sedan på en kaffe och skrev ner allt roligt, som pensionerade gubbar diskuterade. Det blev en del. Och en hel del jag kan omarbeta till mitt småstadsmanus. Precis vad jag behövde.

Och bäst av allt: klockan är inte ens tolv.

fantasi är som något jag inte har just nu

Det är skrattretande hur trött jag blir av att hålla workshop i 75 minuter (eller 75 + 75 + 75 som i måndags) per dag, i en dryg veckas tid. Idag nästsista, imorgon sista. Och egentligen vill jag fortsätta i all evighet, eftersom det känns som om vi inte hunnit med någonting.

48 timmar

Vissa veckoslut behöver man använda mer än fyra minuter att skriva om. Men här kommer fyra minuters varianten:

Trädgårdsarbete på grund av plötsligt infall, vilket ledde till att jag fick för mig att göra en äppelpaj, för att sedan göra mat till mamma och pappa. Åka med P till Alberga. Där vi sjöng SingStar, spelade rekordlänge Catan, och körde hem mitt i natten, helt uppjagad av allt skratt, och pratade mycket ingående om konsistens och smak på hembakta kex vi fick som färdmatsäck av festvärdarna. Idag en sväng till Fiskars med mamma, och planerade klart morgondagens poetry slam.

Det samma vanliga, men ändå int

"Hej, jag heter Lotta. När jag blev student var jag säker på tre saker. Jag skulle aldrig mera stiga in här igen. Jag skulle aldrig stå framför människor och prata. Jag skulle aldrig uppträda på scen. Nu gör jag alla tre", sa jag idag morse, efter att jag parkerat bilen. Efter att jag ryckt i dörren som var låst. Efter att jag gått runt hela skolbyggnaden och tänkt att nu ser de i handarbetssalen en fjant som traskar på den smala stigen mellan husväggen och häcken. Efter att jag mött min gamla rektor på väg till lärarrummet, gått in i lärarrummet och sett modersmålsläraren jag plötsligt mindes att jag haft sista året i gymnasiet. Nu var jag här, jag som plötsligt fick dåliga vitsord i modersmålsuppsatserna eftersom jag hade idel ofullständiga meningsbyggnader.

Idag höll jag workshop. Det var extremt roligt. Jag blev väldigt trött. Efteråt försökte jag sova, men är så upprymd att jag mest låg och stirrade i taket och kom på olika övningar vi ska göra på måndag när jag ser dem igen.

Planeringsonsdag, skrivtorsdag...

ordning och reda. Workshop på fredag.

Bäst igår: jag planerade klart gymnasieworkshop i poetry slam. Fortsatte med att planera ny unikurs med  Mia. Satt på Bremer. Klappade mina axelvaddar och kändes som om nya rekord i humornivå gjordes.

Idag: vakna till dröm att jag hade extremlockigt hår. Ska skriva idag, på grund av axelvaddar, oro och deadline.

Imorgon: workshop ett och två av tio. 

Sämre grej igår: min cykel blev inlåst på innergård. Tvungen att gå hela vägen hem. Bra grej: blir tvingad till promenad efter cykel idag.

 

Det är höst nu

När jag satt utanför Fabbes café stannade en typ på cykel. Ursäktade sig och frågade om jag rekommenderar cafét. Det gjorde jag. Fick på köpet veta att han var fattig studerande från Stockholm. Men det förstod jag, eftersom jag sedan han stannade inte kunde riktigt tänka på annat än att han pratade och påminde om annan stockholmare. När jag senare gick från cafét blev jag stannad av annan studerande som undrade om jag visste var ett auditorium var. Det visste jag. Det var där introduktionskursen i kvinnovetenskap skulle börja om någon minut.

Skrivkurs i bilder (när vi inte skrev/pratade om skrivande)

Noterat

Jag är sällan så trött och uppspelt som när jag kommer hem från en skrivkurs som varat fredag, lördag och söndag.
Jag behöver skrivhelger.
Jag behövde uppmuntran. Jag fick uppmuntran.
Jag stiger upp innan pensionärer.
Jag går och sova innan pensionärer. Och därmed säger jag gonatt nu.