När jag bloggat hundra dagar i rad tänkte jag att nästa steg skulle vara att blogga minst hundra till utan paus. Det gick inte så bra. Jag åkte till Stockholm, åkte hem till Åbo, åkte till Karis, åkte till Helsingfors, åkte till Karis och idag åkte jag tillbaka till Åbo. Det är ganska svårt att blogga om man inte har dator med sig. Jag hade inte dator med mig.
Här sitter jag nu, hemma, vid datorn i en tyst lägenhet. Utan katter är jag, eftersom de stannade i Karis, eftersom min bil är sönder och förhoppningsvis ska lappas ihop de närmsta veckorna. Att ensam på ett tåg transportera två burar med katter är inget jag vill testa. Jag orkar knappt lyfta ut burarna till bilen samtidigt. Tanken är också att jag ska skriva, ostört. Min deadline för den avslutande diskussionen i avhandlingen sköts fram med några dagar. Ändå gick jag någon timme tidigare från jobbet. Ändå har jag suttit förlamad en timme på soffan, utan att ens titta på tv eller surfa. Det var mejlet som kom idag. Mejlet jag väntat på och varit nervös över. Det var så mycket bättre än jag vågat hoppas på. Det var värt att fira. Jag gick hem för att fira, men väl hemma visste jag inte hur man firar sånt här, så jag satt på soffan i en tyst lägenhet och stirrade. Efter en timme steg jag upp, gick till köket efter båtgodis och satte mig vid datorn.
Om allt går bra, om det blir så bra om jag hoppas, kommer jag någon gång att länka till det här blogginlägget och skriva mer om mejlet. Men man vet egentligen aldrig hur det blir. Om det blir något, men jag är definitivt ett steg närmare idag än igår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar