Igår kväll var överraskande.
Det var landskapsmästerskap och uttagning till finskt mästerskap i poetry slam. När jag anmälde mig var jag inte säker på om jag led av
hybris eller galenskap. Kvällen innan sa jag till mamma i telefon att jag kommer att vara nöjd om jag överhuvudtaget vågar uppträda, att om inte annat, kanske det här tar ner mig på jorden lite, efter alla lätta steg efter tävlingen under Åbo poesidagar.
På vägen dit gick jag förbi Idrottsparken där TPS spelade fotboll. De spelade The Final Countdown och jag fnissade.
På plats konstaterade jag att platsen var smockfull. Fanns inte ens sittplatser för alla. Och så var det dags. Tretton deltagare (varav jag var enda svenskspråkig, gulp) uppträdde med en dikt (men en del valde att läsa så många dikter de hann under tidsgränsen på tre minuter, genom hela tävlingen. Till min stora förvåning).
Av alla tretton kom sex bästa vidare. Jag gick vidare som fyra. Av dessa sex gick tre vidare. Jag gick vidare som trea. Och i finalen blev jag trea. Något som jag skamlöst ropat ut på twitter, facebook, i kafferummet, till och med på gatan till bekanta jag mötte i natt. Jag studsar.
Första dikten hade jag skrivit på finska, men de andra två på svenska. I natt vaknade jag halv fyra för jag måste skriva ner några rader till en tvåspråkig grej jag kom på.
Hjälp. Jag blir inte gladare än så här.