Kolofont bloggade idag om de finländska Etnologdagarna, som i år hade tema etnografi. Jag skrev en kort kommentar och hade sedan tänkt skriva något längre. Det längre blev längre tills det blev längre än en bloggkommentar och då blev det ett blogginlägg istället:
Under skrivhelgen pratade jag om ett skrivprojekt jag haft i många år och en kursledare kommenterade att jag inte gör det lätt för mig själv. Något som skulle bli en väldig aha-upplevelse för mig.
Jag har en berättalse jag vill berätta, som jag skriver (och skrivit på en längre tid). När jag nu samlat ihop en massa texter, scener, när jag skrivit fram karaktärer som jag kan återvända till i så gott som alla skrivuppgifter jag får, har jag inte börjat ordna texterna i en ordningsföljd, bearbetat dem som jag borde. Eller egentligen är det precis vad jag börjat göra, men jag har samtidigt börjat skriva om texterna i något som påminner om en annan genre (som jag egentligen inte kan benämna). Jag har benat ut små delar av texterna och låtit dem skapa en något mer lyrisk, avskalad text. Det har blivit någon form av experiment, också om jag senare kommit fram till att det inte är ett experiment. Berättelsen behöver det här formatet för att föras vidare och för att jag ska kunna få fram några av de saker jag vill med berättelsen.
När jag sedan pratade om skrivprojektet kom jag på att jag gör precis samma sak med min avhandling. Jag har skrivit otaliga versioner av den. Och när jag börjat komma till ett allvarligt bearbetningsstadie har jag tyckt att det egentligen är rätt trist det jag sysslar med och försökt baka in ett nyskapande element i avhandlingen. Nej, jag gör det inte lätt för mig själv.
Det som jag försökt använda som piska i både avhandlingsskrivandet och det skönlitterära skrivandet är tidtabeller. Det har inte fungerat särskilt bra. Tidtabeller har i alla fall hittills alltid kunnat skjutas framåt eftersom det varit mina egna tidtabeller. Den andra aha-upplevelsen jag fick under helgen var en av de andra kursledarna, att användandet av tidtabeller som motivation för att slutföra något inte behöver vara den enda motivationen. Det finns andra man kan använda sig av. En: att man ska bli klar, se slutprodukten och tänka på alla lovord och berömmelse man får när andra ser slutprodukten. Att skriva så märker jag också att tar emot en del, lovord, ära och berömmelse: tänk om det inte blir så? Jag vill gardera och skydda mig själv från besvikelse. Men äh, nu är det den jag ska tänka på. Berömmelsen. Och att jag inte ska göra något onödigt besvärligt för mig själv.
4 kommentarer:
Ah, motivationen har jag haft störst problem med det senaste året! Tidtabeller funkar inte så bra för mig heller, de håller ju aldrig... så man blir deprimerad över det.
Men det som funkat för mig att komma framåt är att hitta ett kortare litet mål, som ett kapitel, eller någon mindre uppgift som man väljer att fokusera på (och sen ska det valet vara så svårt!), och sen att man också skickar resultatet någonstans, handledare, seminarium osv. Sen tar det alltid lång tid för mig att återhämta mig efter feedbacken, men man har kommit framåt... och det här med att visualisera hur man får beröm, svårt för mig det också, för helst skulle jag bara vilja försvinna in i ett svart hål efter att texten är klar, visst ta emot feedback och opponentens kommentarer osv., men sen allt annat vill jag inte ha (fest, uppmärksamhet, titlar, eventuellt hat eller hyllande). Livrädd för det är jag... så det motiverar inte mig. Men när jag sen tänker på vad jag älskar med forskandet, att läsa, inse, utvecklas, sprida vidare kunskap åt andra, ha flow, allt det där som man strävar efter i processen, tänker jag på det kan jag få tillbaka lite pepp och energi :) men inga av de sakerna innebär att man blir "färdig" tyvärr... kanske det är rädslan för att bli färdig som gör att man gör det svårare för sig själv? Vi måste komma över rädslan du och jag :D
Det skrivråd som hittills har varit mest ögonöppnande för mig var det som Torgny Lindgren sa när han var gäst i Gomorron Sverige. I lite omtolkad form sa han: "Jag vill inte skriva böcker, men så sätter jag mig ner och liksom låtsas skriva. Jag försöker pröva på hur jag skulle skriva om jag faktiskt skrev boken."
Och så blir det en bok.
Jag tänker mig att det kan vara ett sätt att komma över den där prestationströskeln. Det har iofs inte fungerat helt på mig ändå, men Torgnys sätt att tänka är trösterikt tycker jag.
Mindre delmål, Lotta! Såna som du kan leva upp till. Om det sen är att skriva x antal ord per dag eller sidor eller vad det är, det måste du bestämma själv. Sätt bara inte för stora mål. Utan små så att du kan bli nöjd med vad du gjort. För vet nu inte om berömmelse precis är målet utan skulle snarare säga att det handlar om att trivas och känna lust inför vilken sorts skrivande det än gäller. Och att du skrivit det här, är ju ett superbt delmål.
Delmål. Måste tänka delmål. Tidigare räknade jag ord per dag, det fungerade. När jag skrivit ordmålet var jag glad och nöjd. Nu handlar det mer om att skriva om, bearbeta. Då känns det ganska tröstlöst.
Och jo, väldigt skeptisk till den där berömmelsen som ska locka.
Men det knallar och går. Knallar och går. Ibland är det kanske till och med en bra sak att man raderar (till ett ställe som det ändå finns sparat på) och börjar från början. Det är väl egentligen en bearbetning det också om man ändå fortsätter på samma tema eller vad man ska kalla det. Men nångång, måste väl man ha bearbetat klart. När vet man sånt?
Skicka en kommentar