21 september 2011

men det är roligt, roligt, roligt!

Jag läser Catariinas blogginlägg med rubriken Prestationexi och känner mig träffad. Kanske extra träffad för att jag ligger hemma med feber. Men knappast endast träffad för att jag ligger hemma med feber. Det är inte klokt hur ofta jag egentligen är sjuk, har feber. Den här gången en helt vanlig normal feber med snor och ont i halsen, men för det mesta brukar det bara vara feber och jag har börjat fundera på att kanske gå till en läkare för att göra några test i alla fall. Det är liksom så att jag inte varit till en läkare på flera år.

Jag har mycket på gång. Ibland mer än jag egentligen orkar. Ibland ignorerar jag att jag är sjuk. På måndag gick jag på jobb sjuk så att jag kunde förbereda tisdagens föreläsning. Tokigt eftersom jag på tisdagmorgon var så sjuk och yr att jag inte ens klarade av att föreläsa.

Och jag gör roliga saker. Mitt nyårsslöfte var att säga nej till allt som inte var roligt. Det har jag hållit. Jag har sagt nej.

Och någon Blondinbella är jag inte. Vill inte vara.

Och jag jag funderar precis som Catariina på kopplingen mellan blogg och prestation. Jag forskar om bloggar som behandlar ätstörningar. Jag vet inte om de som bloggar har ätstörningar. Det är egentligen irrelevant. Men det finns likheter med de som bloggar om prestation efter prestation. Också om bloggaren inte alltid presterar skriver den om de gånger den presterar (bakar, festar, springer, jobbar, går på kaffe, föreläser, går på föreläsning, startar företag, skriver på sin bok, går på gym). En del av de här kanske inte är prestationer. Man kan baka och känna det som avkoppling. Det är jag säker på. Man kan festa och känna det som avkoppling. Springa för att vila. Men samtidigt finns det kanske någon annan som läser och ser det som ett duktighetstecken. Och nu låter det egentligen som om jag tycker att man ska sluta blogga om bakverk och springandet. Det tycker jag inte. Jag tycker väl snarare att man som bloggläsare inte behöver känna att man själv ska göra allt det här för att vara duktig, för att kännas lyckad.

En vanlig kommentar jag hört när man pratar om bloggar och bloggandet är att någon inte bloggar "eftersom den inte har något intressant eller spännande att blogga om". Jag tänker att det kanske skulle vara bra med lite fler bloggar som handlar om att gå till jobbet, komma hem, tittat på teve, göra vardagssysslor. Samtidigt är det dessa vardagsbloggar som ofta sägs vara "ointressanta". Jag är inte intresserad av att läsa "vad någon åt till frukost".


(Och här skulle det vara väldigt typiskt att skriva en eller två rader om att det här blogginlägget knappast räddar någon men att det nu bara är lilla jag som tänker ett och annat när jag ligger hemma med feber.)

5 kommentarer:

Nina sa...

Intressant. Jag tänker genast att det också handlar om att lära sig säga nej till saker som ÄR roliga. Det är åtminstone där problemen brukar börja för mig. Det finns så mycket roligt. Men det är inte roligt att ha feber och ångest över sin låga prestationsnivå. Det är hemskt.

Krya på dig!

Jessica sa...

Intressant det där med vad man bloggar om. Eftersom bloggar och FB bara visar en del av ens verklighet så visar man ju gärna upp det som är bra. Så även om jag tycker det är skittrist att läsa om andras träning så måste jag ibland blogga om gymmet för att människor ska veta att jag faktiskt ibland gör annat än läser och äter tortillas ;) Men jag gillar ju nog de där vardagsbloggarna, åtminstone till en viss gräns.

Bokbloggaraspekten: det här med att lista hur många böcker man läst per månad/år. Roligt att själv kolla lite statistik, men kan ju inverka stressande också. Och för icke-bokmalar: freaky :P

Sandra sa...

Instämmer med övriga: intressant!

Jag tror att väldigt mycket i den sociala median har att göra med att visa sina bästa sidor: man (eller jag iaf) tycker inte om att läsa om trista, äckliga, banala saker på FB. Jag vill inte bli taggad i en bild som med all säkerhet visar mig så som ni ser mig (förneka, förneka, förneka). Jag vill verka aktiv, men så att jag är aktiv på ett icke-stressat sätt ;)

Jag vet inte om det finns så många saker som man (läs: jag) gör bara för att det är skoj och avkopplande? Allt blir lagt upp på nån personlig meritlista...

Jag skulle ju ha velat "prestera" mig själv till den där konserten i kväll, men jag borde ju göra så mycket annat. Städa, diska, rätta uppsatser. Fy. Och nu är du dessutom sjuk. Skönt egentligen att man fick bli hemma i kväll - för det svåraste är ju att (så som Nina sa) säga nej till roliga saker!

Men krya på dig du, hoppas vi ses snart och hittar på nåt kul tillsammans!

Jill sa...

Det är svåra saker. Jag har tappat sugen att blogga för att jag inte gör något värt att blogga om. Ser på avsnitt efter avsnitt av 30 Rock och däremellan jobbar jag och spelar Sims. Skulle jag blogga om dessa saker skulle varje blogginlägg bli precis likadant, och som du säger är det helt tabu i bloggvärlden.

Jag bloggar för att skriva om springandet, jag springer för att ha något att blogga om och jag springer för att jag mår bra av det. Alla faktorer påverkar varandra.

när det börjar sa...

Intressant med olika synvinklar och tillägg!

Nina: Jo, det handlar det definitivt också om. Det hade jag inte alls tänkt på. Är så inne och överväldigad av att inse att man (jag) kan säga nej till allt möjligt ickeroligt utan att man behöver ha dåligt samvete. Borde fungera på det roliga också, men det känns svårare att ens föreställa sig.

Jessi: Jo, endera det som är bra eller för vissa det som är riktigt jobbigt och besvärligt. Finns massa bloggar som har massa besökare samtidigt som de handlar om något sorgligt och svårt. Samtidigt tycker jag om att se att bloggandet kan vara något terapeutiskt. Eller skrivande i sig.

Det är kanske mest de där bloggarna som bloggar sju inlägg om dagen och varje gång skriver om något superspännande, roligt, presterande de gör som jag är lite allergisk mot. När vilar de? När äter de lättlagat/snabbmat för att de inte orkar/hinner annat? Hinner de vara uttråkade? När vilar de?

Intressant med bokbloggaraspekten och räkna böcker. Känner ibland lite samma när jag skriver hur många ord jag skrivit. Kanske det kan ses som en variant at bloggar där de skriver upp kalorier de ätit? Undrar om något är värre än det andra egentligen?

Sandra: Jo, trista saker att läsa på fb är faktiskt trist. Och inte vill jag heller bli taggad som andra för det mesta antagligen ser mig. Intressant med hur det blivit vanligt att grimasera på bilder i sociala medier. Det är liksom ett sätt att lura eller glömma hur man ser ut när man bara är, äter, sover, stirrar på en datorskärm. Hellre göra en fjantig grimas än att se ut som när man skriver (det är sällan vackert).

Riktigt synd med konserten. Hade sett framemot den samtidigt som det var väldigt skönt att ligga på soffan istället för att proppa mig med coldrex och stå i Klubi.

Vi hittar nog något annat. Kanske något så vanligt och ovanligt att gå ut på kaffe/öl spontant en kväll när båda är pigga men egentligen borde städa.

Jill: Jo, känns väldigt tabu. Samtidigt har jag själv börjat fundera på att skriva något fiktivt (icke-blogginläggigt) om en vanlig dag då en vanlig människa bara gör vanliga saker eller ingenting. Undrar om folk skulle orka läsa något sådant?

Ditt springexempel stämmer mycket bra in på mitt pysslandet. Jag mår bra av att pyssla, jag pysslar för att ha något att blogga om och jag bloggar för att skriva om pysslandet (ibland).