bravo!

Här sitter jag nästan helt som vanligt. I soffan med Macbook och en Knut i famnen. Det är lite trångt. Lite trångt och varmt. Både jag och Knut sträcker oss för att titta in i köket. Orvar står nästan högst upp på klätterställningen, avvaktar, mäter avståndet, tar sats, ångrar sig, tar sats och hoppar till matbordet. Bravo! ropar jag till Orvar som egentligen inte alls får vara på matbordet. Men vad kan man göra. Och jag tänker på alla djurprogram jag sett på teve och hur man ska vara konsistens (men nu blev det fel, det heter inte så, jag säger det några gånger högt, konsistens, konsistens, konsistent. Jag googlar konsistent och jag får veta att det har något med motsägelser att göra, sedan hittar jag en sidan om konsistent kontra konsekvent, men den sidan besöker jag inte för det är konsekvent) de säger att man ska vara i teven. Jag hurrar litet till och tänker att det får gå den här gången. Han vågade ju hoppa, rätt långt hoppade han och ställningen står kvar utan att rasa ihop. Matbordet stod Orvar på också i morse. När jag åt morgonmål, steg upp för att fota Knut som satt högst upp på ställningen och Orvar passade på att tyst hoppa upp på matbordet, stjäla margarin från min smörgås som jag annars så noga vaktar. Då tänkte jag inte bravo, men jag tänkte att vist är det en slug katt.