Om en månad skall jag hålla ett föredrag här. I natt drömde jag att jag stod framför åhörarna men inte hittade min presentation på minnesstickan. Aningen stressande eftersom hela föredraget byggde på min analys av personporträtt från bloggar. Jag hann fundera om jag borde rita av fotografierna på tavlan innan jag vaknade.
Väl på jobbet fick jag besked om att en av mina artiklar blivit accepterad i en internationell tidskrift efter double blind peer review. Jag borde fira. Istället kom jag ihåg att jag pratade med en redaktör som lyssnade på mitt föredrag i Köpenhamn i höstas och ville att jag skulle skicka artikeln, och senare mejlade mig en layoutguide. Det är roligt att skriva men tråkigt att göra layout enligt alla konstens regler. Idag har jag gjort layouten. Och jag förstår inte hur det kan ta så många timmar. Var färdig att skicka iväg den när jag insåg att de vill att jag skall skicka bilderna både i texten och i seperata filer. Jag hittade dem ingenstans. Hann tänka att det var det här drömmen ville ha sagt.
Trött. Irriterad. Förbannad. Jag kommer aldrig att kunna skicka iväg artikeln. Jag kommer aldrig att kunna hitta de nitton bilderna trots att jag vet av vilka bloggar de är tagna. Det var helt bortkastat att be bloggarna om tillåtelse för att få publicera dem. Helt bortkastat. Helt oinspirerad att söka nya bilder, nya tillåtelser. Tills jag mindes att jag förra sommaren använde en annan minnesticka. Och jo, där fanns de. Som i drömmen men tvärtom.
Jag känner mig tom i huvudet. Men om jag inte får iväg artikeln idag, kommer jag aldrig att få iväg den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar