Jag tror att jag fått fammosjukan. Tre morgnar i rad.
Tre morgnar då jag enligt alla konstens regler borde vakna lite tröttare, lite segare, lite mera usch-jag-mår-lite-illa och lite senare än normalt. Istället har jag vaknat piggare, gladare och tidigare än efter de kvällar då jag kommit hem innan man kan säga att det är efter mitt i natten.
Idag vaknade jag dessutom med tanken "hinner jag med tåget som går om en halv timme eller om en och en halv timme?".
Och jag som inte alls skulle åka tåg idag. Som tur var finns det på söndagar inget tåg som åker om en halvtimme. Nu hann jag göra mig i ordning i lugn och ro, så att mamma slapp säga "Jahas, så du fick ett sånt där typiskt infall och rusade upp och drog på dig första bästa kläder, sprang till tågstation och hann inte kamma håret, äta morgonmål, glömde telefon och hemnycklar för att du fick ett infall och kände att du måste rusa som om livet hänger på det". Det skulle i och för sig inte vara första gången hon skulle säga något sånt, men jag har en känsla av att hon tycker att det är helt trevligt att slippa. Som morsdagspresent, typ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar