"Nåmen, morjens morjens"

"Är du gift", frågar han medan han sprutar ketschup i min hamburgare.
"Nä", svarar jag.
"Nåmen har du barn då", fortsätter han.
"Nä", säger jag igen.
"Men en karl i alla fall", säger han.
"Nä, int det heller." Jag lutar mig mot disken. Tittar mig omkring. Köket är större, matplatserna fler. På ett bord ligger en kvällstidning.
"Int nu längre", tillägger jag innan han hinner ställa nästa fråga.
"Men någå måst du väl ha", frågar han.
"Jag har jobb. Helt kiva jobb."
"Vardå?"
"Kvinnovetenskap"

Han skrattar. Jag skrattar. Hans fru skrattar och frågar om hon får komma med mig. De frågar om jag känner denochdens barn som också flyttat till Åbo. Sedan pratar vi om att det är tio år sedan jag flyttade från staden. Ett halv år sedan de flyttade sin kiosk i staden. Snart tolv år sedan jag började jobba i deras kiosk.

Jag var sjutton år gammal. Den första arbetsdagen hade jag på mig en svart allt för kort klänning med svarta lacksandaler med klack, mina fötter svällde och jag försökte dra ner klänningen utan att lyckas. Jag stod och gömde mig i köket när jag hörde bjällran på dörren klinga till och hon sa "Det är alltid nervöst första gången men det är bara att gå fram. Säg hej". Han frågade mig ofta "Å va vet du ida?", vilket jag till en början sällan hade ett bra svar på. Det gick bra och jag jobbade där så länge de hade kiosken på samma ställe. Det var då jag började blogga, eller skriva dagbok på nätet.

Mycket har hänt sen dess.

Och om något år går jag igen in i deras kiosk och vet att jag får något gott när jag beställer maxiburgare, wienerburgare, kebab eller tonnfiskburgare, så frågar de igen om jag är gift, har barn och vi konstaterar att deras småflickor inte längre är småflickor.