Ex tempore är bäst. Även om kvällens sista (halvdesperata) försök efter att jag vid trakten av domkyrkan högt använt uttrycket "guld och gröna skogar" i samband med "mycket potential" (och övertygat mig själv att skogar och guld är hur bra saker som helst en tisdagsnatt) kanske kunde skippats. Eller egentligen inte skippats, men det skulle ha varit betydligt trevligare med guld och gröna skogar än en tisdagsöverförfriskad typ med sårigt jack i pannan som ville bjuda på öl.
När jag väl kom hem slog jag slag i saken. Slag i den där saken som jag borde ha gjort för hur längesen som helst. Sov sedan väldigt oroligt på grund av att jag gjort den där saken som jag borde ha gjort för längesen. Vaknade gång på gång under natten eftersom jag inte var säker på om jag alls borde ha gjort den där saken som trots allt kanske borde ha blivit ogjord för alltid. Vaknade sista gången sextiden. Superpigg. Supernervös. Superallting. Insåg att någon annan också suttit uppe mitt i natten vid datorn. Om inte annat har jag nu skrivit en av de konstigaste texter i just det där sammanhanget. Och nu kan man väl bara vänta? Jag är så dålig på att vänta. Om jag inte får svar inom en dag betyder det att svar utarbetas/om jag inte får svar inom en dag betyder det att svar uteblir helt. Två dagar? En vecka? Två veckor?
Jag vet inte om jag tycker om uttrycket "låt det bära eller brista". Och i all ovisshet är jag dessutom lite sur för att jag inte sparade ett eget exemplar av texten, för att om inte annat kunna ta fram den under ett senare skede och skrattat åt att jag verkligen skrev det där och skickade det till en annan människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar