det namnlösa

Den äter upp mig innifrån. Aningen, känslan eller vad den ska kallas. Insikten kanske eller motståndet. Det känns som om insikten kom för sent. Så länge man inte känner något kan man inte bli besviken. Så länge man inte nödvändigtvis vill något eller bara vill något litet och obetydelselöst, gör det inget om man inte får det. Det är lättare så. Det är alltid lättare så.

Men så händer det något och jag ligger sömnlös på nätterna. Jag tror inte att det är de sömnlösa nätterna som satt i gång det, det är snarare det andra som satt igång de sömnlösa nätterna. Och det stör mig. Tappar matlusten. Blir gråtfärdig för varje liten sak. Som att jag inte har mjölk i kylskåpet. Eller att jag stiger av tåget och inser att jag glömt efter mig hela nyckelknippen på avgångsorten. Att jag inte kommer åt min cykel som står på tågstation. Att jag inte kommer in på arbetsrummet. Att disken hopar sig. Att jag fått spänningshuvudvärk och inga värktabletter, heta duscher, värmedynor eller salvor hjälper.

Men det går väl om. Det har tidigare gått om. Endera går den ätande ältande känslan bort först eller så den andra. Vet inte vilket som skulle vara bättre egentligen. Bra är att jag råkar ha en reservnyckel hem.

be part

Och när jag precis börjar känna att nu, nu kunde jag faktiskt ta min väska med smutsiga kläder (som inte längre är smutsiga eftersom de blev nytvättade när jag insåg att det nog inte blir någon snar hemresa i alla fall) och ta nästa tåg hem, omedelbums, när jag fått tillräckligt av småstadsluft och landsbygdsluft, åkt till Helsingfors för att inta avgasluft (som inte egentligen var så avgasig), ja då får jag plötsligt jobbkeikkor i trakten över helgen. Då ska jag plötsligt sitta i främmande människors hem för att prata med dem om det de vill prata om mest, efter att jag placerat små mikrofonknappar i skjortkragarna på oss och tryckt på record. Så blir det sen. Ingen fest på ö blir det heller. Jag hinner inte. Ibland är det lite jobbigt att vilja vara med överallt.


Kocky feat. Jens Lekman

Hail to the King Baby (eller två spellistor)

All time favourites (i oordning):
Super Mario Bros 1
Super Mario Bros 3
Tetris
Pipemania
Bubble Bobble
Heroes of Might and Magic III
The Sims
Sid Meier's Civilazation II
Duke Nukem Forever
Rayman Raving Rabbids I
Crash BandiCoot
DevilDice

Önskelista:
Lego Indiana Jones
Buzz
Singstar
Guitar Hero
Wii Fit
Mario Kart
The Sims 3

pick a box, it's content will help you oooon yoooour waaaay

I en drömvärld jobbar jag halvtid med forskning samt halvtid som speltestare och recensent. Nu lever vi inte en drömvärld, men jag har inte varit långt ifrån de senaste dagarna.

Dag 1 var planerad till punkt och prick. Jag skulle jobba och ta kreativa pauser genom att spela Super Mario Galaxy. Ett spel jag sparat i månader. Trånat efter i månader. Det gick snett. Gav spelet någon timme men kom inte riktigt in i det. Förhoppningarna var helt enkelt för stora. Att jag inrett min lägenhet med Super Mario-figurer säger kanske en del. Får låta spelet vila en tid. Ge upp kan jag inte.

Resten av de kreativa pauserna tröstade jag mig själv genom att spela Super Mario Bros 1, Super Mario Bros 3 och Bubble Bobble. Spelade så pass helhjärtat att jag dag 3 hade handledsvärk. Idag är dag 3. Fick helt enkelt ta det lite lugnare idag. Började på Sims 2 Pets. I'm hooked. Jag kommer att drömma om min Simsfamilj med sin Simshund. Så hooked är jag.

my room is white

Mia Doi Todd

hemma bra, borta bäst

Jag packade för två dagar. Nu har jag varit hemifrån i fem dagar. "Hur länge stannar du?", frågar folk. "Jag vet inte", svarar jag. Jobbet har jag med mig. Tar dagen som den kommer. Sover i husvagn. Sover i gästrum. Det regnar för mycket för att sova i tält. Jag vill utomlands.

trevlig midsommar

Här sitter jag på jobbet. Har roligt. Plockar ut kroppsbeskrivningar dagen före midsommar. Jag tror inte att det är allmänt accepterat att ha så här roligt på jobbet dagen före midsommar. Inte när man de facto jobbar. Så jag önskar trevlig midsommar häremellan och fortsätter sedan med mitt.

game, alpha-hannen och den heteronormativa matrisen

"Det finns bara ett sätt att få kvinnan du drömmer om - du måste bli mannen hon drömmer om! Genom att tillämpa de attraktiva beteenden vi lär dig kommer du direkt att märka hur din dragningskraft för kvinnor i din närhet ökar." 30 maj 2008

Citatet kommer från bloggen Charismatic Revolution. En blogg jag följt med en längre tid, skriven av ett gäng som kallar sig Sveriges främsta attraktionsexperter. Om jag inte hade en avhandling att skriva (konferanspaper att trolla fram, universitetsföreläsningar att planera, bokkapitel att fundera på) skulle jag skriva en artikel om fenomenet. Nu har jag inte den tiden, så jag bloggar. Bloggar ett ytskrap.

De skriver om alphakonceptet, manlighet, raggning, game, dejter och sex. De har skapat ett företag, de reser runt för seminarier, de ordnar bootcamps för män. Vill du lära dig hur du skall bli en varm alpha-hane? Betala 950 kronor för en endagskurs. Den varma alfahannen ger inte bara värde och bekräftar andra, utan är också beskyddare av närstående, ledare för män och vald av kvinnor.

"I den mänskliga “parningsdansen” är kvinnans roll att ge medgivande till att bli tagen medan mannens roll är att visa upp sig att han är värdig och attrahera henne. Det är därför vi har attraktionskurser för män - männen behöver det mkt mer än kvinnor." 5 februari 2008

Vad jag kommer att tänka på när jag läser bloggen är den heteronormativa matrisen och queerteori. Det är med de teorierna jag skulle vilja göra en analys. Judith Butler talar om den heterosexuella matrisen, en kulturell förståelse av kroppar, kön och sexualitet som gör att könsrollerna uppfattas som "normala". Föreställningen om normaliteten i att dessa två heterosexuella motpoler begär varandra är, enligt queerteorin, en förtryckande struktur.

Det finns många intressanta saker man kunde ta fasta på vid en analys. Vad jag förstått är det strängt förbjudet för kvinnor att delta i seminarierna eller i ett så kallat bootcamp. Hur skulle de reagera om en homosexuell man anmälde sig? Hur ska det tolkas att en av instruktörerna i pressen endast vill kallas The Man (ja, med stort m)? Frågorna är otaliga.

Jaja. Det är det här det handlar om att vara feministisk kulturforskare. Det är de där glasögonen som aldrig riktigt går att ta bort. Som egentligen inte vill tas bort. Man analyserar allt och alla. Man är aldrig ledig. Väldigt roligt är det samtidigt. Och jag känner att jag kanske borde gräva fram min kandidatavhandling som behandlade maskulinitet i manstidningen Slitz. Det sitter i. Bara jag först skulle bli klar med avhandling. Sen. Kanske.

473

Några gånger per år får jag för mig att omorganisera mina bokhyllor. Ibland blir det enligt färg på pärmryggen, ibland enligt språk och ibland enligt genre. Det blir aldrig i alfabetisk ordning. Jag tycker inte om alfabetet. Alfabetet är bara jobbigt.

Den här gången sorterade jag böckerna enligt lästa och olästa. Rensade bort några dubbelexemplar.

Jag vet inte om det var en så bra idé.

Fanns två böcker som jag hade till och med trippelexemplar av. Fanns 473 olästa böcker, varav 341 var på engelska. Det är år av läsning. Otaliga år av läsning. Så många olästa böcker att det nästan känns lite ohanterbart.

3 dygns dimma

Lördag, söndag och måndag flyter ihop till ett stort huvudvärksmoln i vänstra delen av huvudet, käken, vänstra ögat, nacken. Och jag som hade planer. Pangbom och så låg jag lamslagen i genomsvettiga sängkläder. Sov någon timme, drack vatten, mådde illa, satt i duschen under brännhett vatten, sov, värmde värmekudden, sov, drack mera vatten, försökte äta. Pangbom så har tre dygn gått och jag är tillbaka. Nästan som om inget hänt. Måste byta sängkläder. Musklerna under vänstra armhålan ömma. Lite sliten.

sent ska synden vakna

I torsdags spelade jag fotboll. Idag har jag träningsvärk.

Rock my Boat

Dntel

dagen efter frissabesök

Blondes don't have more fun, blondes have more work. Det är bara så. Och jag tackar och tar emot.

Kan inte tacka nej till att åka till Köpenhamn för att prata 40 minuter om pro-anorexi på nätet. Även om jag några dagar senare ska prata i 20 minuter om modebloggar och kroppslighet. Jag får stanna i Köpenhamn lite längre helt enkelt. Och precis när jag tänker att nu får det räcka, nu är min höst uppbokad, får jag en förfrågan om att medverka i en bok om ungdomskultur. Det kallas flyt. Tror jag.

kaffepaus

Jag sitter hemma. Det luktar gårdagens popcorn och jag äter choklad medan jag jobbläser bloggar. Råare historier än någon skönlitteratur. Unga flickor som svälter sig, skär sina armar och spyr efter att de hetsätit ett äppel. Och man vet inte vart man ska vända sig. Jag vet inte vart jag skall vända mig. Det är alltid lika tungt de första läsdagarna efter några lediga dagar. Oberoende hur mycket jag gosat med hund och matat häst med knäckebröd under sommarsol. Och så tänker jag på sånt jag måste bloggcencurera, sånt som inte egentligen är värt att grubbla över. Sånt som kunde vara något bra och fantastisk men nu bara är ett nystan. Hemgjord räkrisotto står på diskbordet och tinar. Äkta tavara. Och jag är kanske lite hungrig.

Jag har infört nya regler. De dagar jag genomgår obehagliga läkarundersökningar (som inte alls borde oroa eller stressa. För det är ju inget farligt fel på mig, kommer de snart att inse.) får jag på vägen hem köpa all tröstande roskmat jag vill. Och jag får äta upp den inom några få timmar. Sluka rentav. Igår var en sådan kväll. Och jag åt. Och jag låg på sängen, tittade på Project Runway och var så onyttig man vill när man nyligen gått igenom undersökning av ändtarmen. Ja, det där borde kanske också censureras. Men nu blev det inte cencurerat så det får man leva med. Precis som undersökningen. Urk. Det var inte det här jag skulle blogga om. Men låt så vara. Jag behövde en liten paus från läsandet. Det fick jag nu.

Battles - Tonto

walking down memory lane

Det är något speciellt med Hangö. Det är där det finns flera viktiga människor. Där jag har många viktiga minnen. Här ett blogginlägg från för ett år sedan. Samma tid, samma plats:

"Och jag minns vad vi pratade om. Jag minns vad jag sa och vad hon sa medan vi tog nytt rekord i att dricka drinkar. Vi drog ett streck på dagstidningen varje gång vi tömt glasen. Vi pratade om kärleken. Blandade apelsinjuice med brännvin och Passoa. Jag medgav att allting inte alltid är bra.

Hon sa rakkaus, jag sa kärlek, men egentligen pratade vi om vardagen, osäkerheten, grälen under ytan. Om hur det är att vara många år tillsammans med någon bara för att det blivit så.

Jag minns ungefär när vi inte längre brydde oss om att lägga isbitar i glasen, när vi spillde på vaxduken med blåa blommor och vi fnittrade. Vi dansade den kvällen på nattklubb och pratade med en man som hade en särskild passion för fjärilar. De spelade en Billy-Idol-låt och vi skickade ett gemensamt sms till honom låten påminde oss om.

Jag minns inte varför jag satt gråtande på höghusets bakgård klockan sex på morgonen. Det kan ha varit för att jag tappat bort henne, på grund av kärleken eller alkoholen.

När jag i år steg av tåget skickade jag ett meddelande till henne: "Jag är här igen. Kanske träffas i kväll?"

På kvällen gick vi till stranden. Jag åt en päronglass och hon pratade om raskaus (graviditet), äitiysloma (mammaledighet) och synnytys (förlossning) medan jag pratade om förhållanden som börjar och kärlek som tar slut. Hon berättade att hon fortfarande har dagstidningen kvar från i fjol. Att vi drack tolv Kelkka-drinkar vid köksbordet den kvällen."

Hangö, Hangö, Hangö

Idag blir det tre teaterpjäser, imorgon två och på söndag en. Noggrannt utvalda. Enligt vad jag orkar, vad som intresserar och vad som är logistiskt möjligt.

I våra tunnlar, Bodies in Construction, Das Fliegande Spektakel, Kvinna på halvtid, Private dancer och No fear.

Däremellan glass på stranden, pizza på uteservering och bra sällskap. Igår på tåget skrev jag två sidor repliker. Jag tror att det börjar lossna igen.

run to the hills

The Hellsongs

been there, done that

You live such an interesting life, you know, säger hon och jag kommer att tänka på ord som rastlöshet, oro, otålighet, knyckigt och guppigt. You seem so peaceful. It is something I envy, säger jag och fortsätter or i correct, sometimes I envy that, just sometimes.

Vi sitter ute i skuggan i centrala Åbo, äter lunch. Jag har dagen innan kommit hem från en intensiv och impulsiv resa till Uppsala. Stigit av morgonbåten, för att en timme senare sätta mig en buss påväg mot Själö. Spenderat hela den soliga och varma dagen där med jobbet. Idag kan man inte prata om solbränna, man kan prata om brännskada.

Jag hann aldrig reflektera över hur det kändes att vara tillbaka i Uppsala. Att hälsa på mitt jobb där, att sitta i det välbekanta kafferummet med välbekanta människor. Det var mera vemodigt än förra gången att stiga på bussen mellan Uppsala och Stockholm. Det kände konstigt att få syn på mitt namn skrivet med min handstil på fikalistan som hängde i kafferummet. I have been here, riktigt på riktigt.

Idag börjar stadskonstevenmanget Vardagsrummet 306,4 km². Idag har jag ledigt, på torsdag och fredag skall jag delta. På fredagen åker jag mot Hangö och Hangö teaterträff.

Hon frågar hur jag gör. Hur jag gör för att leva mitt så kallade intressanta liv. Never say never och you never know, svarar jag.
Det har inte alltid varit så här. Ibland saknar jag känslan av lugn och tillfredställelse av att jobba 9-5 och komma hem för att titta på teve resten av kvällen. Att städa och eventuellt göra någon rolig sak på veckosluten. Att spara sig till veckosluten. Att inte kunna ta semesterdag beroende på väder, humör och deadline. Att känna trygghet i att om det står på pappret att jag har semester i augusti har jag semester i augusti. Å andra sidan är det något jag provat. Just den här veckan saknar jag inte den formen av tillfredställelse eller lugn. Den här veckan kör jag utan att tuta först.

Helena och semestern

Nu är den där Helena N på semester igen. Den här gången ska hon inte vara i kontoret förrän den 1.7.2008. Tills dess: ha det bra, skriver hon. Och jag ser framför mig hur jag x gånger om dagen kommer att få meddelande av Helena N. Rubb it in liksom. Dessa arma mejlinglistor.

Ikväll åker jag mot Uppsala. Kanske jag borde göra ett automatisk svar i min mejlbox som meddelar alla om min vistelse.

allt oftare saknar jag en bakgård med gräsmatta