13 december 2011

inte mitt stoltaste ögonblick

Diskussion (i grova drag) mellan mig och annan kvinnlig genusvetare i mitt kök:

"Jag tyckte inte om att hänga med andra flickor när jag var liten", säger hon.
"Inte jag heller", säger jag.
"Egentligen är det så fortfarande. Jag känner mig inte bekväm".
"Inte jag heller"

Sedan pratar vi lite om olika människor vi känner, vänner, bekanta och människor vi umgås med..

Hon frågar: "Är hon flickig".
Jag: "Nä, inte egentligen".
Hon: "Den då? Flickig?"
Jag: "Nja"

Och så där håller vi på en tid.

Först följande dag slår det mig. Jag är flickforskare och så sitter jag och pratar om flickighet, någon form av normativt flickskap. Helt okritiskt. Ganska galet hur snabbt jag kan falla tillbaka till okritiskt prat om vad som är flickigt och inte flickigt.

Och senare börjar jag också fundera mer på det där med att säga att man inte gillade att umgås med flickor när man var liten. Hänger det ihop med makt, normer och pojkar/mannen som norm? Att man vill "stiga i hierarkin"? Att man samtidigt igen och igen nervärderar flickan och kvinnan. Skrämmande.

6 kommentarer:

Jill sa...

Jag känner fortfarande så ibland, att jag hellre umgås med pojkar. Vet inte om det beror på att de har roligare intressen eller för att de helt enkelt är snyggare ;) Nej, tror nog att det är intressen och hobbyn som gör det, jag vill umgås med människor som vill spela brädspel, poker, prata om TV-spel och idrott och det finns mera manliga sådana typer.

Jill sa...

Och så vill jag rapa i sällskap, det uppskattas mer hos killar.

Peppe sa...

Ja! Man stiger ett steg i hierarkin om man umgås med män. Det som män gör är normen och har lite högre status.Jag känner väl igen mig. Men försöker nuförtiden att hålla ett öga påå sig själv och inte nervärdera folks egenskaper bara för att de är kvinnor.

när det börjar sa...

Jill, ja! Jag råkade också i diskussionens hetta nämna intressen som brädspel, poker och tv-spel. Men egentligen är det helt avigt. Det är inte fler manliga typer som gillar sånt. Jag känner hur många som helst. Rapa är jag så usel på, så det gör jag helst int (men bara för att det låter så ynkligt när jag försöker).

Precis, Peppe! Det är skrämmande hur man faller tillbaka (ibland obemärkt) i normer också om man försöker vara normkritisk. Kom att tänka på boken "Ge ditt barn 100 möjligheter Istället för 2". Definitivt läsvärd!

Unknown sa...

Jag undrar om det faktiskt handlar om att stiga i hierarki och att man därför hellre umgås med pojkar. (nu menar jag alltså när man var barn och ung) Jag sku väldigt gärna ha stigit i hierarkin bland flickorna, men där platsade jag inte, eftersom jag inte var som dem. Jag hade inte de egenskaper som man sku ha och var inte intresserad av samma tidsfördriv. Men fan vad jag försökte platsa bland flickorna!

Intressant diskussion.

när det börjar sa...

Jag tänker att det kan ha att göra med att man inte vill se sig som en passiv rosaglittrig flicka. Det ultimata var kanske inte alltid att stiga i hierarki bland flickor utan räknas som en av pojkarna. Men också att man helt enkelt gillade och gillar tv-spel, poker, brädspel osv. Tänker att det också berodde på tid och plats. Ibland fanns det stunder då jag inte gjorde något annat hellre än att smälta in bland flickor - eller hur jag föreställde mig att man skulle vara som flicka.

Tänker att norm och avvikelse alltid är hierarisk. Bland grupper av flickor finns det också normer. Normer innebär att det också finns motpoler. Normalt, onormalt. Naturligt, onaturligt. Utan att det behöver ha något att göra med vad som är mest förekommande och vanligast.

Känns som om jag inte riktigt tänkt klart ännu. Roligt och bra med intressanta kommentarer!