Värsta berg- och dalbanan. Värsta. Först nervositet, sedan förvåning eftersom de där basketbolliga talangscouterna (som ju varken är kopplade till basket, talang eller scouter) inte dök upp (vilket de (snällt nog) meddelat att de skulle göra), sedan lättnad, sedan prat, prat, prat, samtidigt som det i bakhuvudet mal "fan, fan, fan. sluta prata! det här är inte feministisk pedagogik, sluta prata!!!", sedan övning, sedan diskussion som jag egentligen är för trött för och sedan bara "jaha. klockan är halv tolv. ingen verkar särskilt ivrig. jag är inte särskilt ivrig, mest bara trött, hungrig, törstig, kanske lika bra att sluta". Så vi slutar femton minuter innan utsatt klockslag.
Och sedan sitter jag paralyserad av något som känns som den usligaste föreläsning jag i mannaminne hållit och jag är glad att ingen bedömmare dök upp. Och sedan tänker jag att det här är väl en rätt vanlig känsla. Och sedan tänker jag att det kanske inte var så illa. Och sedan tänker jag det nog var illa trots allt. Och sedan vågar jag inte titta på de snabba utvärderingslapparna jag delade ut. Och sedan tittade jag på dem i alla fall. Och sedan ser jag att det verkar som om de flesta av alla närvarande var på en bättre föreläsning än jag upplevt. Och sedan är jag mest bara "va?" Och så tänker jag att hela den här företeelsen/fenomenet med föreläsningar är väldigt mystigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar