Bredvid mig satt ett kvinna från Texas. Hon var flygrädd, åkturen var turbulent och hon höll i min arm mer eller mindre krampaktigt under hela resan. Jag försökte distrahera henne med att föreslå att hon skulle försöka läsa, berätta för mig om hennes dotter hon skulle besöka, kommentera the lovely landscape vi flög över.
22 oktober 2010
first impression
Sista flygetappen gjordes i ett minimalt flygplan, som rymde ca 40 personer. Det fanns fyra nödutgångar. Jag satt vid en av dem. Innan resan började kom flygpersonalen fram till mig och frågade om jag var villig att assistera vid en nödlandning och om jag visste hur jag skulle göra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Dom frågade samma sak av mig när jag flög till Island. Man bara "jo jo, naturligtvis" och sen sitter man och undrar vad dom egentligen menar.
Jag satt främst och försökte memorera hur jag skulle öppna nödutgången, simulerade det så att jag skulle känna hur det borde kännas i kroppen när jag gjorde rätt. Fick aldrig testa.
Skicka en kommentar