dagens jobb och andra ganska värdsliga saker

Det är längsedan jag skrev om dagens jobb. Det var den 25.3, då hade jag sammanlagt 26073 ord och 78 sidor avhandling. Idag har jag 29375 ord och 92 sidor avhandling.

Sedan senast: har färdigställt ett bokkapitel till en engelskspråkig antologi och en engelskspråkig artikel sedan senast. Båda har godkänts som "final chapter/article" av redaktörerna och det enda jag kan göra är att vänta att de kommer från tryckeriet. Jag har skrivit en jobbansökan. Skrivit mitt slutarbete i feministisk universitetspedagogik och fått det godkänt.

I natt: drömde jag att jag fått sju rätt på Lotto.

I morse: fick jag ett brev som meddelade att jag erhållit ett forskningsstipendium på 2400€.

Då: blev jag först glad. Hoppade lite jämnfota och konstaterade att det var nästan två månaders finansiering.

Sedan: slutade jag hoppa och blev ganska bitter. Varför kunde jag inte ha fått två hela månader? Eller tre månader. Eller till och med fyra månader. Nu slutar min finansiering i augusti. Och vad skall jag göra då?

Då blev jag arg: på mig själv för att jag antagligen är envisare än för mitt eget bästa. Och kanske borde jag bara ge upp. Kanske det inte är meningen att jag någonsin bli klar. Och jag borde ju bara fixa det här snabbt. Och jag vill ju bli klar. Och jag skriver ju faktiskt. Och det händer ju att jag anar ett slut, i formen av färdig avhandling.

Sedan blev jag arg: på andra. Som han som i söndags antydde att han hållit på betydligt längre än mig. Att han nu fått finansiering för fyra år, men att han skulle få andra halvan efter att han visat resultat. Att det närmar sig nu. Att han måste göra nått för att få ut resten. Att han inte har motivation. Att han inte egentligen vill bli klar. Att han inte direkt har för avsikt att bli klar. Att de som skriver doktorsavhandling egentligen är sådana som inte fått annat jobb. Och jag blev arg för att han sa så. Blev arg för att det kanske delvis stämmer. Blev arg för att andra får fyra år och inte vill bli klara, medan det finns folk som får några fjuttiga månader och vill bli klara. Att det vill fortsätta till och med efter doktorsavhandlingen. Och så blev jag arg på mig själv för at jag inte sa "men lyssna nu på dig själv", "är du galen?" eller något annat liknande.

Slutligen: efter att jag lugnat ner mig efter morgonposten, cyklade jag till jobbet i duggregn och skrevskrevskrev. Då blev jag ganska glad igen.