man kan ana

När jag läser mitt förra inlägg inser jag att jag tydligen var rätt upprörd fortfarande på eftermiddagen. Var kanske till och med rekord i stavfel i ett blogginlägg.

dagens jobb och andra ganska värdsliga saker

Det är längsedan jag skrev om dagens jobb. Det var den 25.3, då hade jag sammanlagt 26073 ord och 78 sidor avhandling. Idag har jag 29375 ord och 92 sidor avhandling.

Sedan senast: har färdigställt ett bokkapitel till en engelskspråkig antologi och en engelskspråkig artikel sedan senast. Båda har godkänts som "final chapter/article" av redaktörerna och det enda jag kan göra är att vänta att de kommer från tryckeriet. Jag har skrivit en jobbansökan. Skrivit mitt slutarbete i feministisk universitetspedagogik och fått det godkänt.

I natt: drömde jag att jag fått sju rätt på Lotto.

I morse: fick jag ett brev som meddelade att jag erhållit ett forskningsstipendium på 2400€.

Då: blev jag först glad. Hoppade lite jämnfota och konstaterade att det var nästan två månaders finansiering.

Sedan: slutade jag hoppa och blev ganska bitter. Varför kunde jag inte ha fått två hela månader? Eller tre månader. Eller till och med fyra månader. Nu slutar min finansiering i augusti. Och vad skall jag göra då?

Då blev jag arg: på mig själv för att jag antagligen är envisare än för mitt eget bästa. Och kanske borde jag bara ge upp. Kanske det inte är meningen att jag någonsin bli klar. Och jag borde ju bara fixa det här snabbt. Och jag vill ju bli klar. Och jag skriver ju faktiskt. Och det händer ju att jag anar ett slut, i formen av färdig avhandling.

Sedan blev jag arg: på andra. Som han som i söndags antydde att han hållit på betydligt längre än mig. Att han nu fått finansiering för fyra år, men att han skulle få andra halvan efter att han visat resultat. Att det närmar sig nu. Att han måste göra nått för att få ut resten. Att han inte har motivation. Att han inte egentligen vill bli klar. Att han inte direkt har för avsikt att bli klar. Att de som skriver doktorsavhandling egentligen är sådana som inte fått annat jobb. Och jag blev arg för att han sa så. Blev arg för att det kanske delvis stämmer. Blev arg för att andra får fyra år och inte vill bli klara, medan det finns folk som får några fjuttiga månader och vill bli klara. Att det vill fortsätta till och med efter doktorsavhandlingen. Och så blev jag arg på mig själv för at jag inte sa "men lyssna nu på dig själv", "är du galen?" eller något annat liknande.

Slutligen: efter att jag lugnat ner mig efter morgonposten, cyklade jag till jobbet i duggregn och skrevskrevskrev. Då blev jag ganska glad igen.

om jag var rik

Det finns många saker jag skulle göra om jag var rik. Just ikväll skulle jag vara i Kulturhuset i Helsingfors. Nu är jag inte rik, så jag är inte på väg.


Alasdair Roberts


Joanna Newsom

för mina tänders skull

På lördagens skrivarkurs skrev vi en text om våra tänder. Idag när jag cyklade till tandläkaren tänkte jag på tandläkarturism. Besökte Kastu första gången i mitt liv eftersom jag råkade på en tandläkartid där. Tappade bort mig, tänkte få en grävskopa i huvudet, frågade vägen av grävgubbarna efter att vi alla kommit över förskräckelsen. Om jag cyklat rakaste vägen hade resan dit varit dryga 3 kilometer. Nästa tandläkartid fick jag i Pansio. Dit har jag heller aldrig varit tidigare. Kollade nyss, enkelresa är över 8 kilometer, om jag cyklar raka vägen och inte tappar bort mig.

en majvecka

En av de bättre veckorna, men samtidigt en av de tyngsta. Nästa vecka behöver jag sova.

tisdagskväll: ölterass och pub

onsdag: doktorsfest och efterfest

torsdag: ölterass

lördag: ölterass, åbåt och pub

söndag: museibesök och kaffe på ölterass

och sedan dags för tisdagsinlägg

Och då ska man bestämma sig för när man använder ordet blog på ett relevant sätt. Av de 184 gångerna man använder ordet.

ett typiskt måndagsinlägg

Man kunde tro att det enda knepiga är att skriva en text, men när det är dags att välja indexord, märka ut dem, välja när de är relevanta, inser man att det också finns andra knepiga saker.

Lördag på lilla gatan 9

En blå stol bredvid ett blått bord, på andra sidan bordet en blå stol, tomrum och en hylla som borde tvättas. Vegetarisk korma med ris. Ett glas med Corona utan lime. En vattenflaska. Golv som borde torkas av. Balkong på sjätte våningen. Hettan. Bakom mig en öppnad dörr. Papp som ska bli någonting. Någonting färggrannt så snart jag köpt färggrannt papper. Måste minnas att lägga en namnlapp på cykeln, alla cyklar utan namnlapp vid det här huset ska skrotas. Så står det på lappen som kom in genom postluckan. Hettan. Och skuggan. En liten strimma sol på balkonggolvet. Om jag hade en skön madrass att ha på balkongen skulle jag lägga madrassen där. Lägga mig ner. Få en strimma solbränna. Gula huset på andra sidan Lilla Gatan har nytvättat tak. Jag tro de ska måla det snart. Jag hör ambulansen. Och andra bilar. Mera ambulans. Bussljud. Några fåglar som jag antagligen borde veta namnet på. Kanske trast. Och sedan någon annan fågel. Lite mindre. Lite mer pipig.

Navid Modiri & Gudarna

på tal om det surrealistiska

Jag mejlar tillbaka till redaktören, den här gången med min färdiga artikel och ett kort "tack för tipset, nu lyssnar jag också på Charlotte Gainsbourg", vilket jag började göra efter att jag fick mejlet, men nu inser att kanske var fel taktik. Som svar fick jag:

"Thank you so much for sending me the new version of your paper. We will include it in our next issue (June)... that´s for sure! Yup, Charlotte Gainsbourg is a ten. Her parents are ok too... Serge Gainsbourg and Jane Birkin. Wow, i know that fashion is one of your favourite topics (min artikel handlar om modebloggar från ett feministiskt perspektiv, hur mode då också blir mitt favoritämne vet jag inte). So, you gotta see this site: (en bloggadress till en svensk/dansk bloggare)(she is the prettiest girl ever)"

Det känns som det hela blev aningen mer surrealistiskt. En kollega kallade det hela mejlflirt. En annan kollega kallade det trakasseri. Jag vill bara få numret publicerat så att det är ur världen och jag kan lägga artikeln i min meritförteckning.

Lyckans undulat

Detektivbyrån

lugn, bara lugn

Kladdkakan innehåller så mycket smör att det inte märks att den stått oskyddad flera dygn.

Ett förresten: Jag tror inte att man kan kalla det bloggtorka. Det där jag har just nu. Inte skrivkramp heller. Men det är så här: för några veckor sedan råkade jag på en typ på nätet. Vi delar bland annat film- och musiksmak, kommit fram till att vi delvis varit på samma konserter. De senaste veckorna har vi blivit mejlvänner, steget till att bli brevvänner är väldigt kort. Skickar flera mejl per vecka med musiklistor, de senaste filmerna vi sett och en hel massa annat. Har samma sätt att skriva. Tycker om att skriva. Delar sarkastisk dålig humor. Långt har det blivit. Upptäckt att vi inte bara bor på samma ort utan också är doktorander vid samma universitet, är uppväxta 17 kilometer från varandra. Vad vi vet aldrig träffats. Det är lustigt. När jag inte bloggar om världsväsentliga kladdkakor eller skriver jobbtext skriver jag musik/film/konsertnördiga mejl. Det är väldigt underhållande.

den nya jag

Jag sitter på jobbet. Arbetar flitigt. Jag har de senaste tre dagarna, nu och då, tänkt på hur fint det är hemma. Välstädat. Försöker med en ny teknik: alltid plocka undan direkt efter att jag är färdig med något. Det är något jag inte gjort tidigare och det har sett ut därefter. Så kommer jag plötsligt på. I och med städningen i söndags lade jag en hemgjord kladdkaka i ett av köksskåpen. Jag ställde den tillfälligt där i sin form medan jag diskade. Glömde bort den tills nu. Den är säkert sten vid det här laget. Och jag som inte ens tog en bit av den innan jag diskade. Jag vet inte längre om jag tycker om mitt nya städade jag. Slut på det flitiga arbetandet. Jag måste hem. Genast.

hemliga nördiga saker

Den ena nördigheten avlöser den andra. Jag tänker mig väl nördighet mest som någon form av insnöighet. Jag är insnöad, uppslukad, totalhängiven.

De senaste två eftermiddagarna har jag klippt ihop en film, valt passande musik, puttat lite hitåt, lite ditåt på de små filmklippen. Pusslat om. Ändrat musik. Skrivit ner tidsanvisningar, minnesanteckningar, justerat ljudnivåerna, beskurit, funderat på klippövergångar.

Och det har varit härligt.

Jag har suttit stilla. Fullt koncentrerad.

Lärt mig själv något jag inte kunnat tidigare. Upptäckt att jag tycker om det. Projektet är hemligt. Det är ett såntdär hemligt projekt man kan ha om en kompis snart ska disputera. Det känns som om våra programnummer blir alltmer avancerade. Nörden i mig älskar det.

några ganska ointressanta saker om idag

- När jag kom in i arbetsrummet konstaterade jag att det är ganska knepigt att städa efter två glömda bananer i en skrivbordslåda. Det luktar också ganska konstigt. Inte som banan, liksom.
- Jag hittade den här som jag tyckte att var intressant.
- Sedan hittade jag den här som också var intressant.
- Efter gårdagens pingisträning, med korta pauser då jag använde gymets roddmaskin, trodde jag att jag skulle ha träningsvärk i armarna. Istället har jag träningsvärk i ryggen.
-Det var ungefär allt. Hittills. Jag har ännu inte ätit lunch.

sånt jag inte förstår

För någon vecka sedan resulterade två cider och en öl i baksmälla och morkis.

Ikväll drack jag en blåbärscider, en päroncider och en mörk, rökig(!) öl på after work, och väl hemma inledde jag en hejdundrande städning. Ingen som helst risk för baksmälla imorgon.

att hitta tillbaka

Jag har börjat läsa igen. Egentligen hade jag varken slutat eller tagit paus. Jag har börjat bli intresserad av böcker igen. Så där så att jag läser bokbloggar, kollar Adlibris. Tänker på böcker. Gör boklistor.

Jag hade en väldigt lång period då jag bara läste engelskspråkiga böcker. Sedan läste jag väl någon svensk bok och insåg hur mycket snabbare det går, men ville i alla fall försöka traggla igenom alla engelska olästa böcker jag hade i bokhyllan. För att de fanns där. Oberoende om de var bra eller inte. Det var då jag slutade sukta efter böcker. Sluta intressera mig för böcker. Tills nu.

Jag läste Anna är Online av Stefan Nyman, En bok av kött och ord av Ulrika Nielsen och Skynda att älska av Alex Schulman. Nu läser jag Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski och nu har jag en lång lista på svenska böcker jag vill läsa. Har flera år att ta igen.

hurra!

Idag är en riktig hurradag!

dagens släng av surrealism

Jag får ett mejl av en chefredaktör på en internationell journal. Jag har aldrig, vad jag vet, träffat personen. Vi avhandlar tidtabell och format. Hennes/hans sista mejl lyder:

"Thank you Charlotte (my favorite name ever... charlotte gainsbourg; charlotte casiraghi... :)"

Vad svarar man? Svarar man? Thank you?

pang!

Det har varit en sån där dag.

Problem att skriva.

Problem att tänka.

Tills det blev kväll och jag fick meddelande att mitt papper blivit accepterat till en konferens i Cortland, New York. Vips, vill jag tillbaka till jobbdatorn.

många saker

Jag skulle skriva ett inlägg där jag redogjorde för mina senaste dagar. Sedan ringde telefon och jag fick veta att jag tappat mitt gamla studiekort i blombutiken i samma hus som jag bor i. Jag kanske nöjer mig med att säga att jag haft mer program de senaste dagarna än jag minns att jag haft på länge. Bra dagar.