Sörens hej

Ett första försök på det här, och samtidigt en form av redovisning över vad som finns i min bokhylla:

Hej.*

Det är en hälsningsfras.

Efter ett första hej förväntar man sig ett svar. Eller folk i allmänhet förväntar sig det. Vanligtvis ett hej tillbaka. Minst ett hej tillbaka. Det är egentligen inte det där hejet som känns problematiskt för mig. Det problematiska är vad jag ska fortsätta med. Vad ska jag säga efter det? "Hej jag heter Sören. Vad heter du?" Det fungerar inte längre. Det fungerade kanske 50 år sedan men jag använde det inte ens då. Jag tittade tyst på Sten, eller Göran, eller Stina, eller Stig, tills de gick.

Ibland tänker jag att jag borde ha övat mera då för att ha det lättare idag.

Jag tänker så ganska ofta.

Att allt kunde ha varit annorlunda då. Lättare nu.

Jag brukar lista möjliga alternativ. Hittills har jag kommit på följande:

Hej. Jag heter Sören. Vad heter du? (Passar knappast en femtiåtta år gammal herreman)

Hej på dig tillbaka. (Skall helst sägas med klämkäck röst. Jag har ingen klämkäck röst)

Hej. Hur går det? (Låter konstigt. Och vad säger man efter att personen svarat "Bra"?)

Hej. Och hejdå. Jag måste gå nu. (Kanske dte inte finns någonstans man behöver gå)

Hej. Trevligt att träffas. (Hur kan man veta det om man bara sett personen i någon sekund)

*Första meningen i boken Mellan Linn Sand av Ulrika Nielsen, Schildts 2006