Ett andra försök på det här, och samtidigt en form av redovisning över vad som finns i min bokhylla:
Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommaren de skickade makarna Rosenberg till elektriska stolen, och jag visste inte vad jag gjorde i New York.* Makarna Rosenberg. Det var så de framställdes i dagspressen. De var inte Rosenbergs. De var inte hon och han. De var inte herr med fru. De var makarna Rosenberg som tillsammans skulle avrättas. Jag föreställde mig dem sitta bredvid varandra, i varsin elektrisk stol. De var tvungna att vrida på huvudet för att titta på varandra. De tittade inte på varandra. De satt där som om de satt i sitt vardagsrum och tittade på teve. Framför sig hade de naturligtvis ingen teve. Framför sig hade de ett fönster och på andra sidan fönstret satt åskådare. Deras åskådare som skulle titta på när de dog. Avled. Led av sitt brott. Åskådarna satt på rad, på bänkar. Fem bänkrader såg jag framför mig. Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommaren jag satt på tåget mot New York, bort från Chicago där makarna Rosenberg förberedde sig på avrättning. "Det här är inte bra", skulle bli fru Rosenbergs sista ord.
*Glaskupan av Sylvia Plath. Forum 1999 (original The Bell Jar 1974)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar