Om jag ska vara äckligt ärlig just nu har jag dåligt samvete. Och om jag fortsätter på samma linje kan jag erkänna att jag är räddare än jag egentligen vågar erkänna just nu. Det gör ont i magen och jag hade svårt att andas på min promenad till jobbet. Det är bättre nu, men inte bra.
Jag är rädd för att en del av mina närmaste inte ska finnas kvar när jag återvänder från Uppsala. Att de inte längre lever. Jag har dåligt samvete för att jag ska åka, även om jag vet att det inte ändrar något. Ingen blir friskare och mera levande av att jag sitter vid ett skrivbord i Åbo, än att jag sitter vid ett skrivbord i Uppsala. Det vet jag. Eller det hoppas jag.
Sedan glömmer jag ibland att tänka på alla hemska, dåliga, skrämmande sakerna. Och när jag igen minns har jag dåligt samvete för att jag skrattade, hade roligt eller borstade tänderna utan den minsta tanke på det jag känner att jag borde tänka på. Tills jag igen upprymd funderar på människorna jag skall flytta ihop med om exakt en vecka.
Jag kan också ha dåligt samvete för att jag känner mig nedstämd, när det finns de som har större rätt att vara nedstämda.
Ibland är det bara så. Ibland blir det inte som man tänkt.
Bara vara. Bara vara. Bara vara.
Inte tänka. Inte tänka. Inte tänka.
3 kommentarer:
Det är på samma gång förskräckligt sorligt och härligt hoppfullt att världen snurrar vidare ändå, trots att den stannar för vissa.
Jag har en gång korsat Atlanten för att hinna hem i tid, för att jag inte klarade av att sitta på andra sidan världen och vänta på besked. Det var nog den längsta resan jag nånsin rest, och jag hoppas innerligt att jag aldrig mera behöver uppleva en liknande resa.
Likväl flyttade jag tillbaka utomlands igen ett halvt år efter... För som du säger, ingen blir mera levande av att man sitter vid ett skrivbord lite närmare än man gör. Dessutom blir man själv kanske lite mindre levande om man stannar kvar bara ifall att. KRAM.
Åh vad jag känner igen det där. Hur eländigt kändes det när jag som 19-åring för 12 år sedan flyttade hemifrån - till Stockholm! Denna stora stad låååångt borta! Fortsättningsvis känns det hemskt då jag tänker på hur sällan jag träffar mamma, pappa, min bror och framför allt min snart 94-åriga mormor! Varje gång jag lämnat österbotten så har jag funderat om det var sista gången jag såg mormor. Å andra sidan.. Om man är lycklig där man är så är det ju där man ska vara. Min mamma, som önskar jag bodde granne med henne =), brukar säga att hon hellre har mig lycklig där jag är än olycklig granne.
Tack! Ibland är det svårt att vara logisk när det är känslor som är inblandade. Eller egentligen, ibland är det svårt att acceptera känslorna. Och ja, Happiness har rätt i att man ska vara där man är lycklig. Hoppas jag aldrig behöver göra en liknande resa som du Saija.
Skicka en kommentar